Etikettarkiv: Sverige

S:T OLOF: Härlig sommarstämning

15 STOLOF 9200

Den som fortfarande tror att Skåne är platt borde pröva på att springa S:t Olofsloppet på sommarvackra Österlen. 9.2 km landsväg och skogsväg och rejält kuperat. Mestadels uppför, kändes det som…

sverige
#20 – 150729
S:t Olofsloppet 9.2 km
46:12 (5:01/km)

Det var 26:e gången som S:t Olofsloppet avgjordes, ett litet mysigt lopp som förra året slog rekord med totalt 144 deltagare – varav ungefär hälften barn – och enligt obekräftad uppgift blev det nytt rekord även i år med omkring 170 löpare ***. Att vädret var vackert och därmed gick mot många prognoser hjälpte förstås till att locka många efteranmälningar till de tre barnloppen samt 4.7 och 9.2 km för seniorer.

Började värma upp under det sista av barnloppen men kände en liten antydan till håll och tog det därför mycket lugnt. Väl på startlinjen omgavs jag av ett 60-tal (?) löpare och tänkte nöjt för mig själv att idag skulle det kanske till och med bli en topp 50-placering 🙂 ***

Loppet går både på asfalt, grusväg och småstenig skogsväg och är alltså rätt så kuperat… Efter omkring 600 meter lämnade vi byn och sprang ut på en grusväg och sedan rätt igenom en bondgård där en gammal man satt på en stol med en grårandig katt i knäet. Svårt att säga vem av dem som var mest fascinerad av spektaklet.

Vi fortsatte in i skogen på en rätt stenig och ojämn väg, vilket kändes tungt. Hade jag gått ut för hårt?  Efter cirka 2.5 kom vi ut på stora landsvägen igen och jag kände att jag började komma in i en andra andning och tog rygg på några löpare som jag tidigare blivit omsprungen av. Tog dem en efter en tills vi passerade vätskekontrollen halvvägs – och där, i den vackra bokskogen radade de upp sig. Backarna. Många och långa och uppför… Och jag tappade snabbt tillbaka de där placeringarna jag just hämtat in.

Jag hörde mig själv flåsa allt mer högljutt, passerade 6 km-skylten (om den nu stod utplacerad med en matematisk exakthet) på 29.04, väl under min tänkta tidtabell på 5 minuter per kilometer mot en önskad sluttid på 46 blankt. Ja, jag vet att jag häromdagen skrev att en tid under 45 borde inte vara omöjlig, givetvis beroende på hur kuperad banan var.

stolof höjdkurva

Nu vet jag bättre för kuperad var bara förnamnet. Väl ute på stora vägen gick det lite lättare, men när vi sprang in i byn igen, med cirka 1 km kvar att springa, så började det luta uppför igen. Först lite diskret, sedan lite mer och sedan en rejält tung backe upp mot målet på Kvarnvallen. Jag bet ihop och kämpade på så gott jag kunde, utan att riktigt veta hur långt det var kvar för jag såg varken någon skylt vid 7, 8 eller 9 km så det var först i sista backen som jag insåg att jag var nästan framme.

Missade min måltid med 12 sekunder. Lite surt, men å andra sidan: det var bra mycket jobbigare än jag trott.

Cirkatid vid 5 km: 24.34
Tid i mål 9.2 km: 46.12

*** Uppdatering: Det blev till slut hela 217 löpare, en snygg höjning av det gamla deltagarrekordet men fortfarande ett litet, mysigt lopp med intim stämning på Kvarnvallen. Min tid räckte till 30:e plats av de totalt 46 män och kvinnor som sprang 9.2 km så det blev faktiskt en topp-30-placering. När hände det sist…? 🙂

Betyg på insatsen: 3+

 

Öxnehaga: Våt dröm för en asfaltsgnuggare

image

Nu känns det härligt, som att jag fått min belöning för de senaste månadernas strul med småskador som tvingat mig att gå snarare än att löpträna.

Hamnade nämligen i Jönköping för att lämna av tre killar på Dreamhack och konsulterade nätet och en kollega för att hitta bra löpspår. Valet föll på Öxnegården, trots att deras omklädningsrum och cafe är stängda idag (antar att stora delar av Jönköping-Huskvarna pysslar med Dreamhack, Vätternrundan eller firar sina studenter fortfarande).

Slingorna (1.3 km, 2.5 km, 3.7 km, 5.0 km, 10.0 km samt en vandringsled) går i ett vackert naturreservat på Bondberget. Och det är KUPERAT. Det kändes som mer och tuffare backar än jag passerat de tre senaste åren…

Glömde mina hörlurar hemma och det vat väl bra det – nu fick jag inte bara skogens alla dofter och ljusets skiftningar utan även en härlig symfoni av fågelsång. Ska man vara petig så saknades det avståndsmarkeringar på rundorna (jag testade fyra av dem, totalt 15.4 km) och det verkade bara vara skyltat åt ena hållet. Men för en asfaltsgnuggare som jag var det ett härligt pass.

Kände inte av ryggen men lär väl ha träningsvärk i morgon – det var ju inte bara terräng utan mitt längsta pass på tre månader (även om jag inte sprang allt i sträck).

Det här (= springa i skogen) borde jag göra oftare!

 

MALMÖ: Härligt att få överprestera!

Blodomloppet 2015

sverige
#19 – 150512
Blodomloppet, Malmö 10 km
Tid: 50:33

Det hör verkligen inte till vanligheterna, men i dag kände jag att jag överpresterade och gjorde ett avsevärt bättre resultat än jag räknat med. Det är en skön känsla och den kommer definitivt att göra livet lättare i morgon när träningsvärken sätter in…

Extra skön är känslan med tanke på förutsättningarna: kallt, blåsigt och regnigt på en småkuperad och trång bana som absolut inte är gjord för att svälja tusentals löpare och definitivt fel ställe för alla som drömmer om att slå någon form av personligt rekord.

Jag hade egentligen bara ett mål med tävlingen: att orka springa 10 km i sträck utan att behöva vila längs vägen, ett mål som kändes rätt så tufft med tanke på de senaste sex-sju veckornas träningsmisär. Och jag var beredd på att det förmodligen skulle bli en tid över 58 minuter, kanske rent av timmen, vilket ju känns som ljusår efter fjolårets tider då jag gjorde flera lopp runt 48.

Men ändå… I trängseln på Bulltofta lyckades jag hitta det: flytet. Det var som om kroppen bestämde sig för att glida in i ett skönt mood och att jag bara behövde följa med. Efter 3 km tittade jag på klockan och trodde knappt mina ögon: 14.55. Samma känsla infann sig halvvägs, efter en lång seg benknäckarbacke på blött grus, när klockan precis tickade över 25.

Lyckades hålla 5:00-tempot i ytterligare två kilometer men en lång, lång raksträcka i motvind och regn fick mig att börja flåsa allt mer högljutt och tappa rytmen. Sista kilometern, som retfullt nog gick i en bågformad slinga runt målet och de glada tillropen från PA-systemet, hade jag bara en enda tanke i huvudet: kommer inte det där jävla målet snart?

Men det gjorde det och tiden 50:33 innebär att detta, mitt nittonde lopp sedan 2012, förmodligen var det allra bästa utifrån förutsättningarna. Och det känns riktigt, riktigt skönt!

Extra skönt att knäet inte protesterade en enda gång och – i alla fall än så länge – känns bra. Hoppas det håller i sig!

5 km: 25.02
10 km: 50.33 (25.30)

Betyg på insatsen: 4+

ÖSTERLEN: Hälften hade varit nog…

10557217_479261508881036_5369242557490853197_n

sverige
#16 – 141101:
Österlenmaran 21 km
2.00.49

…och så fick det bli! Det var dimmigt värre ute på Österlen och redan efter 6-7 km började benen kännas som gummi och när jag passerade 15 km så bestämde jag mig för att inte försöka ta mig runt hela maran utan gå i mål halvvägs i Borrby tillsammans med halvmarafolket. Ett beslut som kändes helt rätt när jag väl var där och som känns helt rätt även i dag. Tiden i mål var 50 sekunder över min planerade passertid vid 21.1 så det var helt ok.

Österlenmaran var mitt första lopp i mörker – så hur var det? Tja, först och främst så var det ju egentligen inte så mörkt utan mer som att springa i filmjölk. Sikten var sällan mer än 10 meter och dimman låg som en våt film framför pannlampan och det innebar bland annat att det var svårt att se banmarkeringarna – trots att arrangörerna utlovat tydligare skyltar eftersom flera löpare sprang fel i mörkret förra året. Som tur var hade jag, på de mest kritiska ställena, löpare framför mig som visade vägen när det plötsligt satt en skylt i diket mitt ute i ingenstans.

Men även bland bebyggelsen var det si och så med markeringarna. På väg ut från borgen på Glimmingehus fick vi gissa oss till vilken väg som var den rätta. Och i Hammenhög, efter cirka 9 km, var det fullt av folk i byn som stod och hejade men när jag kom till det kritiska korset så var det marschaller i hinkar både framåt och till höger och många hade klätt sig i reflexvästar, så det gick inte att se vem som var funktionär. Fick fråga mig fram och en man sa ”där är ju vätskekontrollen” – men den syntes ju inte förrän man kommit runt kurvan… Dåligt!

Det fanns heller inga avståndsmarkeringar längs med banan, så det var tur att jag hade min runkeeper i örat – speciellt med tanke på dimman och att det i tidigt i loppet var en cirka 3 km lång raksträcka i motvind. Dimma och motvind är ju faktorer som gör det snudd på omöjligt att försöka känna av vilket tempo man håller och hur långt man sprungit, men nu fick jag den information jag behövde.

Innan loppet räknade jag med att startfältet skulle bli ganska utspritt och att jag skulle få tillbringa huvuddelen av sträckan ensam med min lampa, men så blev det inte. Det var hela tiden löpare runt omkring mig och eftersom stafett- och halvmarafolket startade strax efter helmaran så blev jag hela tiden omsprungen av piggare löpare och det gjorde att jag hade svårt att hitta min egen rytm. Normalt sett tycker jag att det är lättare att hitta det där flowet i mörker, men här blev jag hela tiden störd och i några fall kände jag mig tvungen att haka på i ett högre tempo för att inte riskera att springa fel.

Det var kanske inte så där ”magiskt” som jag hade hoppats, men definitivt en annorlunda och kul upplevelse att springa med i pärlbandet av lampförsedda löpare och det hade säkert varit fantastiskt att nå målet i Simrishamn där det, av bilder att döma, var party-stämning när löparna gick i mål. Snabbaste fötterna klarade förresten banan på nytt rekord, precis under 3 timmar.

Kommer jag att göra om det och kuta nästa år också? Tja, vi får väl se…

5 km: 26.12 *
10 km: 53.36 *
15 km: 1.23.32 *
20 km: 1.54.28 *
21.1 km: 2.00.49
(* tider från runkeeper eftersom Österlenmaran bara tar officiell tid vid 21 och 42 km)

Pannlampan laddad – nu kör vi!

Nummerlappen är uthämtad, pannlampan laddad och jag har bestämt mig: jag ska försöka ta mig runt hela varvet i mörkret på Österlen: 42 195 meter. Vädret är milt och det verkar bli en kväll utan regn och allt för hårda vindar men dimmigt och hög luftfuktighet. Så det ser ändå ganska bra ut!

österlenhöjdproifil

Hör du till dem som tror att Skåne är platt? I så fall ska du ta en titt på banprofilen som faktiskt bjuder på ganska intressant läsning. Starten i Gärsnäs ligger cirka 55 meter över havet, efter fyra kilometer kommer en ganska rejäl stigning upp till banans högsta punkt: 77 meter över havet. Sedan går det i huvudsak neråt förbi Hammenhög, Glimmingehus och Borrby ner till 30-kilometerspasseringen vid Skillinge. Sedan en liten puckel igen innan löparna kommer ner mot havet, 2 meter över havsytan för att vara exakt och har jag kommit så långt så kommer jag att vara överlycklig – även om det förstås kommer att bli jättetungt den sista biten in mot målet på torget i Simrishamn.

Österlenmaran blir, om jag kommer i mål, min fjärde mara:

1987: Stockholm (4.05)
2013: Köpenhamn (4.24) LÄS MER
2014: Barcelona (4.53) LÄS MER

Dagens mål blir, självklart, att ta mig runt. Normalt trivs jag ganska bra att springa i mörker. Det är lättare att hitta in i ett ”flow” med en behaglig rytm, bland annat för att man slipper tänka på trista och jobbiga saker som långa raksträckor eller jobbiga backkrön, man kubbar helt enkelt bara på och tar allt som kommer innanför ljuskäglan som det är.

Frågan är förstås hur länge jag ska orka – i de senaste inläggen har jag konstaterat att 30 km nog hade varit perfekt längd, nu gäller det att bita ihop ytterligare 12 km. I Barcelona passerade jag 30 på drygt 3 timmar och gör jag bara det, ja då har jag ju faktiskt lika lång tid på mig för att klara sista 12. Det ska gå, även om det skulle innebära att jag gick hela vägen från Skillinge till Simrishamn.

Så vi ber fanklubben att köra fram limousinen och hämta mig i Simrishamn klockan 23, det vill säga att jag räknar med att gå i mål under fem timmar. Men det hade ju varit roligt att greja det snabbare än Barcelona (4.53), det är ju alltid en morot att slå sin senaste tid.

Så….nu kör vi! Klockan 18 går starten, håll tummarna!

RunTobyRun!

MALMÖ: Undrar om de andra njuter av utsikten?

10644913_467464213394099_5370080553112062280_n

sverige
#15 – 141004:
Malmö halvmarathon

1.48.22

Man hinner tänka ganska mycket under 21 kilometer. Ibland alldeles för mycket och när det börjar övergå i tvångstankar gäller det att tänka på något annat.

Malmö halvmarathon (och Malmö höstmil) avgjordes igår i vackert höstväder, om än lite blåsigt ute på Hylliestäppen, men det kunde varit värre. Insåg vid första kilometerskylten att jag i vanlig ordning gått ut lite för fort, sänkte farten något och kom snabbt in i mitt tänkta flow runt 5:00/km och när jag varvade inne på Malmö stadion efter en mil så var det ganska exakt enligt tidtabellen: 49.15.

Sedan dröjde det inte länge förrän jag kände att det här inte var min dag, att jag nog inte skulle kunna matcha tiden från Trondheim (1.47.02) och absolut inte hålla 5 blankt hela vägen (1.45.30) vilket var mitt drömresultat innan loppet. Jag ska inte skylla på något, som att det blåste eller att det var en massa artificiella backar på andra varvet, det vill säga gångbroar över några av Malmös matarleder utan det är kanske så enkelt att jag efter sommarens hårda träning redan haft min formtopp. I mål klockades jag på 1.48.22 och det är helt okej även om det förstås var lite synd att jag inte orkade fullfölja mitt upplägg.

5 km: 23.42
10 km: 49.15
15 km: 1.15.27
20 km: 1.42.20
21.1 km: 1.48.22

Och det är när man börjar tappa farten som tankarna börjar komma. Som vid 13 km. Var det inte en antydan till håll? 16 km: lite ont i ryggslutet. 18 km: höger knä. 20 km: ryggslutet igen. Det är då det gäller att bita till och fokusera på något annat, tänka på hur skönt det ska bli att komma i mål. Eller se sig omkring på alla färgglada linnen och tröjor och tajta löparbyxor – många lägger verkligen ner en förmögenhet på att ha de rätta prylarna och att se bra ut när de kutar, förr i tiden ”räckte det” med ett par skor, ett par shorts och en gammal urtvättad t-shirt.

I dag, därmot, har löpning blivit hippt och därmed är det också många som tagit med sig utseendefixeringen från aerobicspasset ut på asfalten eller skogen och betalar gärna 500 kronor för ett litet linne, bara det är rätt färg och rätt logga på det. Skulle vara intressant att veta vad dagens 2000 löpare lagt ut på kläder och prylar enbart för det de har på sig just nu?

I vanliga fall springer jag ensam, det är lättast och skönast så, men när jag nu ser mig omkring bland mina medlöpare, de flesta i åtsittande tajts så är det ju en rätt trevlig syn med alla vältränade ben och rumpor (både killar och tjejer!) fast jag har svårt att tro att den som ligger bakom mig njuter av utsikten – även om rumpan är lite mindre idag än den var för två år sedan…

Nej, benen räckte inte riktigt till men känslan i mål var ändå densamma: jag gjorde det och nu väntar fyra veckors uppladdning inför höstens stora utmaning: Österlenmaran i mörker.

RunTobyRun!

SKANÖR: Perfekt väder på Löparfesten

skanor

sverige
#14 – 140920:
Skanörsmilen  10 km
47:34  (4:45/km)

Löparfesten i Skanör-Falsterbo bjöd på bästa tänkbara löpväder och en delvis ny bansträckning jämfört med 2012, när jag gjorde min första mil på 16 år. Den nya delen går delvis på en smal grusväg i skogen och där det stundtals var svårt att hålla ”rätt” tempo i trängseln. Å andra sidan blir banan ännu mindre känslig för vind så jag antar att det är en bra lösning.

Kom snabbt in i ett jämnt tempo med km-tider mellan 4:43 och 4:52, passerade 5 km på 23:25 och hade egentligen ingen riktig svacka.

I mål var jag 7:18 snabbare än 2012 men då hade jag ju bara tränat i tre månader så den jämförelsen är inte särskilt relevant. Då är det intressantare att titta på årets tre millopp: 48.46 – 48.17 – 47.34 – en bra kurva 🙂

Skanör 2014

TRELLEBORG: Borde lärt mig läxan…

14 tbg

 

 

sverige
#12 – 140830:

Trelleborgsloppet (#2) 10 km
48:17  (4:49/km)

Trots den svenska högsommarvärmen lyckades jag under juli-augusti notera min hittills bästa träningsmånad med 15 pass och drygt 17 mil. Det kändes allt bättre i kroppen och jag siktade nu mot nästa stora utmaning: Trondheims halvmaraton och, innan dess, ytterligare ett stopp i Trelleborg för att genrepa med milen.

Trelleborgsmilen är ett rätt trevligt lopp och jag brukar alltid springa på någon jag känner. Lustigt nog missade jag den enda, som jag i förväg hade bestämt träff med, innan loppet men hittade honomi stället ute på banan i höjd med 6 km-skylten.

Då hade jag, i vanlig ordning, gått ut alldeles för hårt. Jag visste ju om att det var väldigt trångt i början och lätt att dras med i ett för högt tempo, ändå gick jag i fällan – igen. Och det höll på att sluta illa… Passerade 5 km på 23:04, fyra sekunder långsammare än i fjol, och var då så trött att jag var nära att kliva av. Men det kan man ju inte göra, istället gick jag ner i tempo rejält och bestämde mig för att strunta i allt var tider heter och bara ta mig i mål, skit samma om det var i långsam jogg.

Blev lite stärkt av att träffa på Tomaz i vimlet och kunde öka på tempot igen. Strax innan mål gick han om, jag svarade och fick en liten lucka men började nog spurta alldeles för tidigt och alldeles för fort och plötsligt kände jag den där kräkreflexen igen, var tvungen att stanna till snabbt i sista kurvan för att hämta andan och sedan ta mig i mål, 50 sekunder långsammare än förra året. Men skit samma, jag skulle ju inte bry mig om tiden…

5 km: 23:04
10 km: 48:17 (25:13)

Jämfört med loppet 2013 var passertiderna: +0:04 och +0:46.

Betyg på insatsen: 2

MALMÖ: Lång och seg väg tillbaka

IMG_1843

sverige
#11 – 1
40614:
Malmömilen  10 km
48:46 (4:53/km)

Det var inte bara VM-debuten som rök all världens väg, under träningsmånaden mars-april kom jag bara ut på ett enda träningspass om 6.7 km och det gick inget vidare. Men inte nog med det, det skulle visa sig ta ytterligare nästan två månader för mig att komma tillbaka i full ork och full speed.

Sedan jag började löpträna igen har jag bara haft ett fåtal förkylningar och då alltid snabbt kommit tillbaka, men den här gången var det tufft. Jag kämpade och bet ihop och siktade mot Malmömilen den 14 juni men visste verkligen inte var jag stod formmässigt. När jag anmälde mig var målet att gå under 48 minuter, det höjde jag sedan till 50 minuter och efter sista träningspasset kände jag att jag nog skulle vara glad om jag kunde gå under 53.

Det var varmt, ungefär som i Barcelona, men nu var det ju sommar i Sverige så värmen kom inte som någon chock. Jag kände mig hyfsat laddad, men höll på att tappa sugen redan efter 500 meter när ena skosnöret gick upp. Vilket jäkla rookiemisstag!!!

Det får bära eller brista, tänkte jag, och hängde på 5 minutersballongerna i trängseln. I 3-4 kilometer var det extremt trångt och lätt att fastna i flocken och tappa kontakten med sina farthållare. Och det var precis vad som hände – fast det var farthållarna som tappade mig och när jag passerade 5 km på strax under 25 minuter så kändes det fortfarande bra. Jag sprang på och tänkte att de får väl hinna ikapp mig, men istället ökade jag luckan, fick en extra energikick inne på gågatan där dottern stod med kobjällra och tuta och hejade fram mig. Tre kilometer kvar till mål, men jag såg ingen 8-skylt, ingen 9-skylt heller och var lite osäker på bansträckningen ner mot mål så jag vågade inte öka allt för mycket ifall det skulle komma någon oväntad omväg innan mål.

När jag väl insåg att det bara var en högerböj och 300 meters raksträcka kvar, så gav jag järnet men tvingades sakta av strax innan mållinjen för att inte kräkas… Tiden var betydligt bättre än jag hade hoppats på innan loppet så jag lade nöjt ytterligare en medalj till samlingen.

5 km:  24.48
10 km: 48.46  (23.58)

Betyg på insatsen: 4

TRELLEBORG: Att man aldrig lär sig…

13 tbg

sverige
#5 – 130831:

Trelleborgsloppet  10 km
47:27 (4:44/km)

Några veckor efter Copenhagen Marathon drabbades jag av mitt första riktiga bakslag: ont i hälarna. Inte hälsporre, som tur är, utan bara jävligt ont. Konsulterade en idrottsskadeexpert som konstaterade att fettsäckarna i hälarna var tillplattade och behövde puffas till, ungefär som man gör ibland med sina kuddar. Han tejpade fötterna hårt och sa åt mig att ta det lugnt en vecka, som blev två eftersom jag åkte till Kroatien på semester. Sakta började jag sedan ta upp träningen igen, ofta gick det bra att springa men efteråt kom smärtan tillbaka.

Smärtan innebar också att jag satsade på att springa kortare pass, ibland bara 6.7 km, och på något märkligt sätt ledde det till att jag fick bättre tempo i benen. Sprang 5 km på mjuk löparbana på 23 minuter och bestämde mig för att avsluta sommaren med att springa en mil i Trelleborg.

Loppet startar med 300 meter inne på Östervångsstadion och går sedan två varv genom stan på gator, trottoarer och gångvägar och i alla fall i början av loppet är det väldigt trångt. Med andra ord: svårt att hitta sitt eget tempo och jag gick återigen i fällan – trots att jag fick tider serverade i örat av min Runkeeper varannan minut.

Halvvägs – efter 23 minuter – insåg jag att jag var tvungen att sänka tempot för att inte gå in i väggen men lyckades ändå fullfölja på 47.27, en tid som för första gången placerade mig på övre halvan av resultatlistan. Inte för att jag brukar bry mig om vilken placering jag får, det är oväsentligt och säger ingenting om den egna insatsen, men ett procentuellt resultat kan vara intressant speciellt om man återkommer till ett lopp år efter år.

5 km: 23:00
10 km:  47:27 (24:27)

Betyg på insatsen: 4