Skåneleden 6: Kullabergsbestigning från andra hållet

Årets sjätte etapp på Skåneleden blev också den hittills vackraste – en trevlig och lätt utmanande sträcka från Mölle till Kullens fyr och ner mot Johannelust och tillbaka.

Totalt blev det en bra runda på drygt 13 kilometer och 281 höjdmeter; en runda som bjuder både på varierande terräng och underlag, några rejäla branter och så på det lite regn och klägg som gjorde det extra viktigt att ta det lugnt och hålla koll på var man sätter sina fötter. Precis sån träning som jag behöver inför loppet på Färöarna!

Men även om det var lite kläggigt på sina ställen så var nog denna etapp ändå ”snällare” än den jag gjorde på norra sidan av Kullaberg förra månaden när jag utgick från Arild. Men oavsett om jag minns rätt eller fel så var det mycket mer utsikt – och finare utsikt – på dagens etapp.

Fler bilder finns, i vanlig ordning, på samlingssidan för Skåneleden.

RunTobyRun!

Blir nog tuffare än jag trott…

En vy som liknar utsikten ner mot målet i Tjörnuvik.

Arrangörerna på Färöarna har äntligen släppt lite mer info om loppen den 7 september och förstärkt bilden av att det kommer att bli tufft. Väldigt tufft…

Utifrån banbeskrivningen ser halvmaran ut att bjuda på hyfsat ”normal” löpning i ungefär 3 kilometer. Alltid något! Resten av sträckan består av ojämn, brant eller allmänt läskig terräng från 0 meter över havet upp till 537 meter och ner igen så det blir till att inte kolla för mycket på utsikten medan vi är i rörelse utan fokusera på var vi sätter fötterna och se till att använda stavarna så mycket som möjligt som stöd för att inte riskera att drutta omkull på något obra ställe.

Ska också bli intressant att se hur logistiken runt loppet kommer att fungera. Exempelvis ingår det en obligatorisk buss ut till det perifera startområdet i Saksun, vilket ju är jättebra, däremot kommer arrangörerna att ta extra betalt för transporten hem från det ännu mera perifera målområdet i Tjörnuvik. Hur mycket hemtransporten kostar och hur det är tänkt funka ska väl förhoppningsvis framgå av den slutliga deltagarinfon som kommer om några veckor.

Vill ju inte gärna missa den där hemtransporten – från Tjörnuvik finns det nämligen inga allmänna kommunikationer och att gå fem mil för att komma ”hem” till Torshavn är ingenting som lockar… Speciellt inte efter en brutalt tuff strapats över de färöiska bergen.

I fortsättningen kommer jag nog att njuta över att få springa ett lopp som är lättlöpt och hyfsat platt – även om det garanterat inte kan erbjuda riktigt lika magiskt vacker utsikt som på Färöarna…

RunTobyRun!

Skåneleden 5: Kullabergsbestigning

Gåbackar, stenar, rötter – och lön för mödan i form av fin utsikt och en skön upplevelse av naturen. Så skulle man kunna sammanfatta min ”färöiska” träning på Kullaberg i förmiddags.

Det blev sammanlagt drygt 420 höjdmeter uppför backarna från den idylliska hamnen i Arild till högsta ”toppen” i området, Håkull, som reser sig 188 meter över havsnivån. Upp dit kommer man via någon av två stigar. Den östra är brant som sjutton, stenig och snudd på omöjlig att springa uppför. Den västra, däremot, är inte lika brant och erbjuder bättre möjligheter för löpning så jag valde förstås den tuffa vägen upp och den lite lättare nerför.

Enbart Arild är värt utflykten, med det ena vackra huset efter det andra som klättrar uppför sluttningen och serpentinvägen. Burspråk, stockrosor, ja hela stället andas idyll. I alla fall så här års… Parkerade bilen i hamnen och följde sedan Skåneleden västerut (”Öresundsleden” eller SL5 som den formellt heter) vilket gick bra några kilometer innan jag sprang fel första gången – förmodligen lurad av att jag följde vissa träd som var märkta med en blekare och något ljusare orange färg än Skåneledens.

I det första fallet gjorde det inte så mycket, eftersom det innebar att jag fick se vackra Mölle mosse från sydsidan med sitt ”hav” av gigantiska näckrosor. Vackert som en filmkuliss!

Andra felspringningen skedde efter att jag hittat tillbaka till Skåneleden och i samband med att jag passerade en grind till en stor, kuperad kohage. Skulle förmodligen hållit höger direkt och letat efter nästa grind, i stället följde jag vägen genom hagen, där jag så småningom fick springa slalom mellan kor och kalvar på grönbete. Återigen lurad av ljusare orangea färgmarkeringar på träden…

Insåg misstaget alldeles för sent, när jag redan passerat hagen och efter att ha konsulterat dubbla kartor och kompass, men hade ingen lust att springa upp till kossorna igen utan valde en annan skogsväg ner mot Mölle. Därifrån följde jag landsvägen mot Arild några kilometer, innan jag vek av på en grusväg och sedan in i skogen sista biten ner mot hamnen. Totalt blev det drygt 18 kilometer i lugnt tempo, vilket kändes bra så här en vecka efter min Backyard Ultra i Trelleborg. Det innebar också ett bra träningspass inför äventyret på Färöarna, 422 meter uppför och lika många nerför (halvmaran på Färöarna innebär drygt 1 600 höjdmeter i ännu tuffare terräng). Tänk om det hade varit lite närmare hit till Kullaberg, då hade jag sett till att träna här ofta!

Innan jag satte mig i bilen i morse hade jag en förhoppning om att springa ända upp till Kullens fyr för att njuta av utsikten därifrån. Det hade dock inneburit ytterligare 7-8 kilometers löpning så det sparar jag till nästa gång. 18 räckte bra i dag – vilket belönades med en glass i Arilds lilla hamnkiosk.

RunTobyRun!

PS. Samlingssidan om mina etapper på Skåneleden, som hittills är fem, hittar du HÄR.

Vackra Arild
Uppförsbacke med stenar och rötter – bra träning!
Utsikt från Håkull
Det var det fräckaste… Ligga och slöa mitt på löpstigen!
Lilla Mu
Utanför Mölle
Utanför Mölle

TRELLEBORG: busväder på BUS

Världens sötaste hejaklack, ett bröllop i löparskor och kastvindar som vällde in på Albäcksvallen – där har du tre oväntade fenomen som satte färg på årets Backyard Ultra Sydkusten. För egen del gick det som jag hoppats; att jag orkade ett varv längre än i fjol. Som säkert hade blivit ytterligare ett om inte vinden spelat mitt tält ett spratt.

# 65 – 190706
Backyard Ultra Sydkusten (BUS) 33.5 km
3.46:33 (effektiv löptid, 6:46/km)

Dags för första rundan – det vackraste och bästa varvet om man får tro arrangörerna. Fast det brukar de i och för sig säga om alla varv…

Frågan för dagen var förstås vilket humör vädergudarna skulle vara på, men av fredagens solsken syntes inte ett spår när jag kom till Albäcksvallen i morse för att sätta upp mitt tält i regnet – vilket kändes väldigt mycket ”lumpen”.

Fredrik och Kenneth, som varit ute och provat banan på morgonkulan, intygade att spåret var i bra skick men att det var gott om blöta buskar och annat som stack ut – så räkna med att bli blöt.

Har tränat ett antal varv längs BUS-banan för att försöka tajma in en varvtid runt 45 minuter, det vill säga ett tempo på 6:30-6:40, Första rundan gick betydligt långsammare än så (47:20) vilket till stor del berodde på att vi fastnade i trafik uppför och uppe på ”gåbacken” i början av varvet. Andra varvet ställde jag mig längre fram i fållan och sprang sedan varvet i ett mer normalt träningstempo, 43:35 och därefter noterade jag varvtider mellan 44:50 och 47:10.

Tredje varvet avtog regnet, men sedan började det igen. ”Djungelstigen” mellan 1.3 och 1.8 kilometer – bästa biten på banan – började bli lite slirig och jag kan tänka mig att den kommer att bli rätt tuff i natt när det är pannlampa på. Samtidigt började vinden tillta och vände dessutom riktning något, från medvind längs den 1,5 kilometer långa kuststigen till rakt från sidan och genast blev det bra mycket jobbigare.

Världens sötaste hejaklack – tre lurviga fölungar

Målsättningen för dagen var att klara minst fem varv, det vill säga minst ett mer än jag gjorde i fjol. Klarade femman utan några större problem och tog sikte på ett sjätte (40,2 kilometer), som jag kände att jag borde klara av, joggande eller gående, inom den tillåtna timmen.

Men så slog vinden till. Precis när jag närmade mig mål välte plötsligt både startportalen och målportalen. Medan jag bunkrade energi i den (som vanligt) alldeles utmärkta energistationen såg jag i ögonvrån något grönt som fladdrade till borta i basecamp. Shit! Det visade sig att jag inte fått fast metallkrokarna ordentligt i marken utan vinden hade lyft hela ovandelen på tältet så den bara satt fast i en av krokarna.

Försökte förgäves stresssa fast tältduken i den hårda blåsten, samtidigt som jag hörde nedräkningen till starten på varv sex och insåg att det var kört; att jag skulle få stanna på fem. Vilket i och för sig var målet för dagen men inte vad jag hade tänkt mig femton minuter tidigare. Så surt! Men jag får väl kanske ta den där rundan nästa år i stället.

Återigen ett trevligt arrangemang i Trelleborg och det är väl fullt tänkbart att BUS även detta år blir framröstat som Sveriges bästa lopp. Jag siktar i alla fall redan på 2020!

RunTobyRun!

Ps. Så här dagen efter inser jag ju att jag bara skulle slängt in överdraget i innertältet och gett mig ut på varv 6, som dessutom nog blev ett rätt torrt varv. Var ju korkat att stå där och stressa till ingen nytta… Ds.

Ps2. Det är nu söndag kväll och jag ser på Facebook att det korats en vinnare, Niklas Gällentoft, som grejade hela 35 varv. Imponerande! Grattis!

Bröllop i löpardojjor – en ovanlig syn
(hölls i startfållan inför varv fem)
Tält är bra att ha när det regnar
– speciellt om det sitter som det ska…
Ännu en BUS-medalj i samlingen. Trevligt!

Countdown 7: vad har jag gett mig in på?

Svettigt redan nu – fyra månader innan start. Ja, nog känns det rätt jobbigt bara att titta på banprofilen över årets stora utmaning, Mountain Half på Färöarna, som Löp-Ola och jag ska försöka oss på i september 

Att det inte kommer att bli någon dans på rosor, det var vi medvetna om redan när vi anmälde oss, utan vi är inställda på att det kommer att bli tufft. Riktigt tufft. 21 kilometer över bergen och på ett underlag som i bästa fall utgörs av fårstigar.

Fick profilen ovan av en engelsk löpare, som sprang premiärloppet i höstas.. Vet inte hur exakt hans GPS är, för det borde vara 13 miles istället för 12, men oavsett så talar profilen sitt tydliga språk. Först några lugna kilometer som uppvärmning, sedan rejält uppför, brant nerför och så upp igen utan några längre återhämtningssträckor. Slutligen en grym backe från högsta punkten – cirka 625 meter över havet – ner till stranden vid Tjörnuvik.

Detta kommer utan tvekan att bli det tuffaste jag någonsin kommer att ge mig på i löpväg. Eller vandringsväg, för det kommer förmodligen att bli mer gå än springa och knappast några kilometertider att skryta om. Men utan tvekan ett minne för livet!

Löpfestivalen på Färöarna har för övrigt bytt namn från Utiliv Adventure Festival till Atjan Wild Islands där ”atjan” är det färöiska ordet för 18. Det vill säga samma antal som det finns öar i ögruppen. Återstår att se om det blir detsamma som vår kilometertid. I så fall lär det ta långt över 6 timmar att ta oss runt. Som jämförelse kan nämnas att förra årets mediantid låg runt 4 timmar och 15 minuter, vilket är ungefär dubbelt så mycket som en normal asfaltshalvmara. Å andra sidan antar jag att startfältet kommer att bestå av fler rutinerade långlöpare och färre ”blåbär” än på ett vanligt lopp. Ola och jag får väl helt enkelt spurta om vem som ska komma näst sist!

Ett betydligt plattare lopp blir det i Lund i morgon, en stad som i och för sig har ett imponerande antal höjdmeter men så mycket av den varan har man inte lyckats ringa in på Lundaloppets 5-kilometersbana genom centrum. Sol och värme, som i fjol, lär det inte heller bli utan förmodligen inte bättre än ensiffrigt på termometern.

Förra året gjorde jag min första tävlingsstart på över 7 månader på Lundaloppet och tog det med flit väldigt lugnt för att inte riskera att stressa mitt knä inför den stundande löpresan till Liverpool. Jag sprang femman på måttliga 29:19, en tid som jag redan putsat vid de två tillfällen som jag sprungit banan som träning. Första gången var en vecka senare, då jag tog mig runt banan på något hyggligare 27:03. Andra gången var så sent som i förra veckan, då jag noterade 25:00.7 i en avstannande spurt. Men på lördag, då ska jag in under 25 blankt… Förutsatt att ljumsken håller förstås.

RunTobyRun!

ps. Detta är inlägg #400 på denna blogg! Ds.

Sammanfattning April:

Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt minst 10 pass och 100 kilometer per månad varav hälften ”på bortaplan”, det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Hittills ligger träningsdagboken på plus och jag fortsätter försöka leva upp till mitt mål att variera min träning, både geografiskt och i upplägg. Bästa löpupplevelserna hittills har varit Österlen Spring Trail (13 april) och min träningstrail på Romeleåsen (30 mars).

Så här ser det ut i träningsdagboken tefter fyra månader. Inom parantes min planerade träningsmängd för april respektive hittills i år:

√ Antal pass: 11 (11). Totalt i år: 44 (42).
√ Antal kilometer: 116.8 (105.0). Totalt i år: 432.9 (388,4)
√ Antal pass ”på bortaplan”: 7 (5.5). Totalt i år: 31/44 = 71 %.
√ Månadens tidsmål: JA (21.1 km under 2 timmar). Klarat 4 av 4.
√ Antal lopp: 2 (2). Totalt i år: 5 (5).

 

CHRISTINEHOF: kyligt, vackert och jobbigt


#61 – 190413
Verkeån ekotrail, Christinehof (21.9 km)
2.23:11 (6:33/km)

Det hade kunnat bli en fantastisk vårutflykt, men efter förra helgens värme gjorde våren tyvärr halvhalt med följd att vitsippor, ramslökar och allehanda knoppar kurade ihop sig för att skydda sig i kylan.

Kyla och kyla, ja det blev väl 4-5 plusgrader till slut och dessutom är ekotrailbanan runt naturreservatet – tack och lov – mestadels skyddad från vinden så det blev inte så kallt för oss cirka 470 löpare som kom till start. Stigarna var dessutom torra och fina, det var enbart på ett par ställen man fick se sig för så att man inte satte skorna i något klafs.

Ekotrailen på Christinehof är, som jag tidigare skrivit, ett av mina favoritlopp. Det är inte bara vacker natur, det är dessutom utmanande och en tuff strapats att ta sig runt 21.9 kilometer och knappt 500 höjdmeter (vilket är precis vad jag behöver inför stundande äventyr på Färöarna).

Förra gången (2016) kändes inledningsrundan, väster om slottet, som en transport-sträcka. Den här gången njöt jag desto mer, där vi sprang i 2-3 kolonner längs grusvägen. Starten längs vattendraget i ekoparken är fantastisk fin – även om det inte blivit grönt än – och sedan kommer det lite barrskog som omväxling. Eftersom den första riktiga backen inte kommer förrän efter 5 kilometer valde jag att gå ut i ett normalt landsvägs-träningstempo (runt 5:45) fram tills det var dags att klättra – och då menar jag klättra – uppför en av de gamla slagghögarna vid alunbruket.

Som hjälp hade jag passertiderna från 2016 (Runkeeper-app) men de visade sig allt annat än pålitliga. Kunde jag verkligen sprungit första fem 3 minuter snabbare än jag gjorde 2016? Och var det verkligen möjligt att jag tappade motsvarande tid fram till 10-kilometerspasseringen? Tror inte det, det är nog snarare så att 14-kronorsappen inte hade så bra kontakt med satelliten och att den bestämde sig för att 5 kilometers-passeringen låg efter slagghögen, inte precis före backen som Garmin påstod idag. Arrangörens egen karta visar att passeringen är mitt uppe på slagghögen, men hur som helst bestämde jag mig för att sluta snegla på mina gamla tider och istället koncentrera mig på var jag satte fötterna.

RACE RAPPORT FRÅN 2016

Banan är som sagt fantastiskt vacker, men tekniskt med knepiga passager över träd och rötter och en och annan trappa in över en hage (hade inte kossorna på slutet väldigt, väldigt stora böjda horn…?).  Hade bestämt mig innan loppet för att gå uppför alla svåra backar för att spara på orken, men de suger kraft även i gångfart.

Fick lite extra energi efter 16 kilometer, när jag oväntat sprang förbi en gammal kollega som gjorde high five. Kul också fyra kilometer senare, när jag tog det lugnt uppför en backe samtidigt som jag kände efter i höger vad, där det började ömma. Var väl inte kramp på gång? Där och då blev jag omsprungen av en kvinna, som glatt ropade något i stil med ”det får vi väl läsa på bloggen sen”. Händer inte särskilt ofta att jag blir igenkänd på lopp och hur hon kunde känna igen mig på ryggtavlan är något av ett mysterium. Hursomhelst, kvinnan hette Hillevi och berättade efter loppet att hon persade med över 15 minuter, jämfört med förra gången hon sprang (bara det är väl värt ett eget blogginlägg!!!). Bra jobbat!

Tog mig i mål via de traditionella – och jobbiga – stentrapporna på en tid som var 5:20 snabbare än 2016. Det är bra. Fast jag hade hoppats springa in under 2.20 så helt nöjd kan jag ju inte vara.

Viktigast nu är att ta det lugnt och känna efter i vaden, så det inte är något knas. Nästa test är en halvmara på asfalt i Danmark om två veckor. Håll tummarna!

Passertider (enligt Garmin)

5 km: 28:07
10 km: 1.01:45 (33:38)
15 km: 1.34:22 (32:37)
20 km: 2.08:13 (33:51)

RunTobyRun!

 

En perfekt dag för trail!

Det var en sån där fantastisk vårmorgon, då det hade varit synd att sitta inne och häcka. VIlken tur att jag hade planerat in ett trailpass på Romeleåsen just denna dag!

Startade dagens pass från Ekevallen i Genarp och följde Skåneleden norrut mot the Lodge och sedan tillbaka igen. Det blev 20 kilometer, 307 höjdmeter och äntligen lite träning uppför jobbiga backar. Jobbigaste backen vid Romeleklinten var inte bara brant och brutal utan även full av stenar och rötter så där hade det varit svårt att springa ens om det funnits ork i benen.

Härligt också att se hur våren står för dörren, exempelvis vitsipporna som kämpar för att komma upp men som kanske väntar in sommartiden. Förhoppningsvis hinner de slå ut i massor till Verkeån trail på Christinehof om två veckor, där brukar vara extra vackert just när vitsipporna brer ut sig.

Hämtade nummerlappen till Christinehof igår och det ska som alltid bli härligt att komma ut till detta härliga lopp. 21+banan bjuder på nästan 500 höjdmeter, alltså långt mer än dagens utflykt, men känns ändå – i alla fall som jag minns det – mer lättlöpt. Vi får väl se hur det är med den saken den 13:e!

RunTobyRun!
(se även bildsida för Skåneleden)


Brant och brutalt på sina ställen

Något lättare backe – visst ser den inbjudande ut i vårsolen?

Målet är ingenting – vägen är allt, som Robban Broberg skulle sagt. Eller som Karin Boye skrev: det är vägen som är mödan värd. Gäller även när det är kläggigt!

Dagens sträcka markerad i rött. Klassificering: utmanande.

Countdown 5: äntligen lite skog!

Så har ytterligare en månad gått och nu är det BARA ett halvår kvar tills Ola och jag sätter oss på flyget till Färöarna. Det känns som en evighet sen vi anmälde oss och att tiden går såååå långsamt…

Men åt detta faktum finns det förstås ingenting vi kan göra utan det bästa sättet att hantera tiden är att utnyttja den till att banka in kilometer och försöka få så mycket strapatsträning det bara går på hemmaplan. Dessutom är jag övertygad om, att om det bara blir vår och sedan sommar så kommer det att upplevas precis tvärtom – som att tiden går ruskigt fort och att nedräkningen till starten går ruskigt fort!

I söndags blev det årets första riktiga skogsutflykt; 13 härliga kilometer på Stävie Trail som till stor del gick just på små stigar, så små att det långa sträckor var svårt eller rent av omöjligt att springa om löparen framför, såvida de inte flyttade på sig frivilligt.

Att jag noterade en negativ split (det vill säga sprang andra halvan snabbare än den första), fast jag var rejält trött på slutet, kan ha just med detta faktum att göra. Att jag hela första varvet hade någon framför mig – på gott och ont – medan andra varvet till större del gick i ”fri luft” där jag själv bestämde tempot.

Några härliga backar blev det också även om de är rätt ynkliga i jämförelse med det som väntar framöver. Stävies 25 höjdmeter är inte mycket i jjämförelse med de 493 som väntar på Christinehof om sex veckor och som i sin tur är mindre än en tredjedel av de 1625 höjdmeter som vi måste besegra på Färöarna.

Nästa prövning är redan om två veckor, då väntar 15 kilometer asfalt i Köpenhamn i årets andra maratontest. Senast jag sprang denna sträcka, i slutet av oktober, slog jag på autopiloten och lät ballongerna framför göra det stora jobbet.

Detta blir sjätte gången jag springer denna sträcka i Köpenhamn. En gång kände jag mig inte hundra utan valde att gå i mål efter två varv istället för tre. Övriga fyra lopp slutade så här:

  • mars 2013: 1.17:48 – 5:11/km 
  • mars 2014: 1.18:32 – 5:14/km 
  • mars 2016: 1.16:48 – 5:07/km 
  • oktober 2018: 1.25:29 – 5:42/km 

Kommer den 17:e att sikta på att springa loppet i samma tempo som jag gjorde i höstas och ta mållinjen strax under 5:45/km – vilket i så fall är ett bra kvitto på att träningen går enligt plan, trots snuvor och annat. Snabbare än så behöver det inte gå just nu, med tanke på de utmaningar som väntar framöver. Rapport kommer förstås så småningom!

RunTobyRun!

STÄVIE TRAIL: när skogen blev extra vacker


# 59 – 190303
Stävie Trail, 13 km
1.18:51 (6:04/km)

Så var det äntligen dags för årets första trail, som gick över förväntan efter den snuviga uppladdningen. Kul också att äntligen få pröva på ”Piggelinas” eget lopp, Stävie Trail, ett arrangemang som lyckats behålla det småskaliga gemytet trots att det växt sig ganska stort.

Nej, det kändes verkligen inget vidare i morse. Jag kände mig seg i kroppen, delvis självförvållat efter några timmars ståplats på konsert i går (fantastiskt gig med White Lies och förbandet Boniface) och så den där snuvan, som jag drog på mig förra veckan och som bara nästan gett upp. Och så lite regn på det utanför frukostfönstret och med det högst sannolikt att dagens skogsmulle skulle bli av det klafsigare och kläggigare slaget.

Men när jag körde förbi Lund på 108:an hände det plötsligt någonting. Den stålgrå himlen slog över i ett gulaktigt ljus, kunde det möjligen vara så att vi – trots allt – skulle få se solen? Men nej, när jag klev ur bilen för att hämta min nummerlapp kom det några stänkt och det var grått både när barnloppet stack iväg och 6.5-kilometersgänget. Men sen… Lagom till min start tändes lampan och jag insåg snabbt att jag just gått från ”lagom” klädd till ”för varmt klädd”. Bara att bita ihop – trots allt blir ju skogen så mycket vackrare när solen skiner och det blir säkert fantastiskt fint här om ett par månader när det blivit lite grönare.

Start på 6.5-kilometersrundan.

Stävie Trail startades för några år sedan av (bland annat) bloggaren Anna ”Piggelina” Nystedt och har sedan dess växt sig förhållandevis stort med två vuxenklasser (6.5 och 13 kilometer) samt barnlopp. Men trots detta faktum har man lyckats behålla den småskaliga byaloppsstämningen i start- och målområdet, som visserligen ligger mitt i ett villaområde men granne med skogen och en apokalyptisk stor asfaltsyta, med björkar och andra snår som växt upp ur asfalten och som sväljer hur många bilar som helst.

Banan springs ett eller två varv á 6.5 kilometer och bjuder på en trevlig runda. Det enda negativa är väl att banan inleds med några hundra meter på asfalt innan vi svänger av in i skogen för att få vår utlovade trail. Och det får vi! På den smala stigen kryssar jag fram mellan några träd och duckar för någon gren och det är inte riktigt läge att försöka ta sig förbi löparen framför, så istället tar jag rygg på tjejen framför tills efter cirka 2 kilometer då vi kommer fram till banans ”höjdpunkt”, Getabacken, som vi först ska nerför och sedan upp igen.


Getabacken!

Halvvägs in på rundan lämnar vi den smala stigen och kommer ut på en mindre väg på gräs och sandig, rätt mjuk jord. Efter ett tag viker vi in i skogen igen och följer mjuka, sköna stigar, härlig löpning helt enkelt. Här tar jag rygg på tre killar som håller ett lagom tempo och det känns riktigt skönt att få draghjälp hela varvet runt.

Vid varvningen inser jag att min klocka nog tappat kontakten med satelliten, men strunt samma. Tidsmålet sprack väl ändå i samma stund som jag blev förkyld. I höjd med Getabacken på andra varvet börjar det kännas tungt, så jag slår av lite på tempot och tänker att en mil klarar jag nog, sedan får jag väl i värsta fall köra run-walk-run resten av varvet. Men i slutändan är det ändå pannbenet som vinner över benen – och en veckas förkylning – och jag lyckas springa i mål två och en halv minut snabbare än jag hade räknat med, dessutom en negativ split där andra varvet gick snabbare än det första.

Extra plus för den coola medaljen i trä!

RunTobyRun!

Hågadalen 10:06

Soringer två dagar i rad i snön i Hågadalen och runt min gamla högstadieskola i Uppsala (se TBT #1). Håller hyfsat bra tempo trots snö både på marken och i luften. Idag delade jag dalen med ett stort gäng långdskidåkare – vilket aldrig händer hemma i Skåne.

Nedan ser du hur samma äng såg ut sommaren 2016.

RunTobyRun!