Countdown 7: vad har jag gett mig in på?

Svettigt redan nu – fyra månader innan start. Ja, nog känns det rätt jobbigt bara att titta på banprofilen över årets stora utmaning, Mountain Half på Färöarna, som Löp-Ola och jag ska försöka oss på i september 

Att det inte kommer att bli någon dans på rosor, det var vi medvetna om redan när vi anmälde oss, utan vi är inställda på att det kommer att bli tufft. Riktigt tufft. 21 kilometer över bergen och på ett underlag som i bästa fall utgörs av fårstigar.

Fick profilen ovan av en engelsk löpare, som sprang premiärloppet i höstas.. Vet inte hur exakt hans GPS är, för det borde vara 13 miles istället för 12, men oavsett så talar profilen sitt tydliga språk. Först några lugna kilometer som uppvärmning, sedan rejält uppför, brant nerför och så upp igen utan några längre återhämtningssträckor. Slutligen en grym backe från högsta punkten – cirka 625 meter över havet – ner till stranden vid Tjörnuvik.

Detta kommer utan tvekan att bli det tuffaste jag någonsin kommer att ge mig på i löpväg. Eller vandringsväg, för det kommer förmodligen att bli mer gå än springa och knappast några kilometertider att skryta om. Men utan tvekan ett minne för livet!

Löpfestivalen på Färöarna har för övrigt bytt namn från Utiliv Adventure Festival till Atjan Wild Islands där ”atjan” är det färöiska ordet för 18. Det vill säga samma antal som det finns öar i ögruppen. Återstår att se om det blir detsamma som vår kilometertid. I så fall lär det ta långt över 6 timmar att ta oss runt. Som jämförelse kan nämnas att förra årets mediantid låg runt 4 timmar och 15 minuter, vilket är ungefär dubbelt så mycket som en normal asfaltshalvmara. Å andra sidan antar jag att startfältet kommer att bestå av fler rutinerade långlöpare och färre ”blåbär” än på ett vanligt lopp. Ola och jag får väl helt enkelt spurta om vem som ska komma näst sist!

Ett betydligt plattare lopp blir det i Lund i morgon, en stad som i och för sig har ett imponerande antal höjdmeter men så mycket av den varan har man inte lyckats ringa in på Lundaloppets 5-kilometersbana genom centrum. Sol och värme, som i fjol, lär det inte heller bli utan förmodligen inte bättre än ensiffrigt på termometern.

Förra året gjorde jag min första tävlingsstart på över 7 månader på Lundaloppet och tog det med flit väldigt lugnt för att inte riskera att stressa mitt knä inför den stundande löpresan till Liverpool. Jag sprang femman på måttliga 29:19, en tid som jag redan putsat vid de två tillfällen som jag sprungit banan som träning. Första gången var en vecka senare, då jag tog mig runt banan på något hyggligare 27:03. Andra gången var så sent som i förra veckan, då jag noterade 25:00.7 i en avstannande spurt. Men på lördag, då ska jag in under 25 blankt… Förutsatt att ljumsken håller förstås.

RunTobyRun!

ps. Detta är inlägg #400 på denna blogg! Ds.

Sammanfattning April:

Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt minst 10 pass och 100 kilometer per månad varav hälften ”på bortaplan”, det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Hittills ligger träningsdagboken på plus och jag fortsätter försöka leva upp till mitt mål att variera min träning, både geografiskt och i upplägg. Bästa löpupplevelserna hittills har varit Österlen Spring Trail (13 april) och min träningstrail på Romeleåsen (30 mars).

Så här ser det ut i träningsdagboken tefter fyra månader. Inom parantes min planerade träningsmängd för april respektive hittills i år:

√ Antal pass: 11 (11). Totalt i år: 44 (42).
√ Antal kilometer: 116.8 (105.0). Totalt i år: 432.9 (388,4)
√ Antal pass ”på bortaplan”: 7 (5.5). Totalt i år: 31/44 = 71 %.
√ Månadens tidsmål: JA (21.1 km under 2 timmar). Klarat 4 av 4.
√ Antal lopp: 2 (2). Totalt i år: 5 (5).

 

CHRISTINEHOF: kyligt, vackert och jobbigt


#61 – 190413
Verkeån ekotrail, Christinehof (21.9 km)
2.23:11 (6:33/km)

Det hade kunnat bli en fantastisk vårutflykt, men efter förra helgens värme gjorde våren tyvärr halvhalt med följd att vitsippor, ramslökar och allehanda knoppar kurade ihop sig för att skydda sig i kylan.

Kyla och kyla, ja det blev väl 4-5 plusgrader till slut och dessutom är ekotrailbanan runt naturreservatet – tack och lov – mestadels skyddad från vinden så det blev inte så kallt för oss cirka 470 löpare som kom till start. Stigarna var dessutom torra och fina, det var enbart på ett par ställen man fick se sig för så att man inte satte skorna i något klafs.

Ekotrailen på Christinehof är, som jag tidigare skrivit, ett av mina favoritlopp. Det är inte bara vacker natur, det är dessutom utmanande och en tuff strapats att ta sig runt 21.9 kilometer och knappt 500 höjdmeter (vilket är precis vad jag behöver inför stundande äventyr på Färöarna).

Förra gången (2016) kändes inledningsrundan, väster om slottet, som en transport-sträcka. Den här gången njöt jag desto mer, där vi sprang i 2-3 kolonner längs grusvägen. Starten längs vattendraget i ekoparken är fantastisk fin – även om det inte blivit grönt än – och sedan kommer det lite barrskog som omväxling. Eftersom den första riktiga backen inte kommer förrän efter 5 kilometer valde jag att gå ut i ett normalt landsvägs-träningstempo (runt 5:45) fram tills det var dags att klättra – och då menar jag klättra – uppför en av de gamla slagghögarna vid alunbruket.

Som hjälp hade jag passertiderna från 2016 (Runkeeper-app) men de visade sig allt annat än pålitliga. Kunde jag verkligen sprungit första fem 3 minuter snabbare än jag gjorde 2016? Och var det verkligen möjligt att jag tappade motsvarande tid fram till 10-kilometerspasseringen? Tror inte det, det är nog snarare så att 14-kronorsappen inte hade så bra kontakt med satelliten och att den bestämde sig för att 5 kilometers-passeringen låg efter slagghögen, inte precis före backen som Garmin påstod idag. Arrangörens egen karta visar att passeringen är mitt uppe på slagghögen, men hur som helst bestämde jag mig för att sluta snegla på mina gamla tider och istället koncentrera mig på var jag satte fötterna.

RACE RAPPORT FRÅN 2016

Banan är som sagt fantastiskt vacker, men tekniskt med knepiga passager över träd och rötter och en och annan trappa in över en hage (hade inte kossorna på slutet väldigt, väldigt stora böjda horn…?).  Hade bestämt mig innan loppet för att gå uppför alla svåra backar för att spara på orken, men de suger kraft även i gångfart.

Fick lite extra energi efter 16 kilometer, när jag oväntat sprang förbi en gammal kollega som gjorde high five. Kul också fyra kilometer senare, när jag tog det lugnt uppför en backe samtidigt som jag kände efter i höger vad, där det började ömma. Var väl inte kramp på gång? Där och då blev jag omsprungen av en kvinna, som glatt ropade något i stil med ”det får vi väl läsa på bloggen sen”. Händer inte särskilt ofta att jag blir igenkänd på lopp och hur hon kunde känna igen mig på ryggtavlan är något av ett mysterium. Hursomhelst, kvinnan hette Hillevi och berättade efter loppet att hon persade med över 15 minuter, jämfört med förra gången hon sprang (bara det är väl värt ett eget blogginlägg!!!). Bra jobbat!

Tog mig i mål via de traditionella – och jobbiga – stentrapporna på en tid som var 5:20 snabbare än 2016. Det är bra. Fast jag hade hoppats springa in under 2.20 så helt nöjd kan jag ju inte vara.

Viktigast nu är att ta det lugnt och känna efter i vaden, så det inte är något knas. Nästa test är en halvmara på asfalt i Danmark om två veckor. Håll tummarna!

Passertider (enligt Garmin)

5 km: 28:07
10 km: 1.01:45 (33:38)
15 km: 1.34:22 (32:37)
20 km: 2.08:13 (33:51)

RunTobyRun!

 

En perfekt dag för trail!

Det var en sån där fantastisk vårmorgon, då det hade varit synd att sitta inne och häcka. VIlken tur att jag hade planerat in ett trailpass på Romeleåsen just denna dag!

Startade dagens pass från Ekevallen i Genarp och följde Skåneleden norrut mot the Lodge och sedan tillbaka igen. Det blev 20 kilometer, 307 höjdmeter och äntligen lite träning uppför jobbiga backar. Jobbigaste backen vid Romeleklinten var inte bara brant och brutal utan även full av stenar och rötter så där hade det varit svårt att springa ens om det funnits ork i benen.

Härligt också att se hur våren står för dörren, exempelvis vitsipporna som kämpar för att komma upp men som kanske väntar in sommartiden. Förhoppningsvis hinner de slå ut i massor till Verkeån trail på Christinehof om två veckor, där brukar vara extra vackert just när vitsipporna brer ut sig.

Hämtade nummerlappen till Christinehof igår och det ska som alltid bli härligt att komma ut till detta härliga lopp. 21+banan bjuder på nästan 500 höjdmeter, alltså långt mer än dagens utflykt, men känns ändå – i alla fall som jag minns det – mer lättlöpt. Vi får väl se hur det är med den saken den 13:e!

RunTobyRun!
(se även bildsida för Skåneleden)


Brant och brutalt på sina ställen

Något lättare backe – visst ser den inbjudande ut i vårsolen?

Målet är ingenting – vägen är allt, som Robban Broberg skulle sagt. Eller som Karin Boye skrev: det är vägen som är mödan värd. Gäller även när det är kläggigt!

Dagens sträcka markerad i rött. Klassificering: utmanande.

Countdown 5: äntligen lite skog!

Så har ytterligare en månad gått och nu är det BARA ett halvår kvar tills Ola och jag sätter oss på flyget till Färöarna. Det känns som en evighet sen vi anmälde oss och att tiden går såååå långsamt…

Men åt detta faktum finns det förstås ingenting vi kan göra utan det bästa sättet att hantera tiden är att utnyttja den till att banka in kilometer och försöka få så mycket strapatsträning det bara går på hemmaplan. Dessutom är jag övertygad om, att om det bara blir vår och sedan sommar så kommer det att upplevas precis tvärtom – som att tiden går ruskigt fort och att nedräkningen till starten går ruskigt fort!

I söndags blev det årets första riktiga skogsutflykt; 13 härliga kilometer på Stävie Trail som till stor del gick just på små stigar, så små att det långa sträckor var svårt eller rent av omöjligt att springa om löparen framför, såvida de inte flyttade på sig frivilligt.

Att jag noterade en negativ split (det vill säga sprang andra halvan snabbare än den första), fast jag var rejält trött på slutet, kan ha just med detta faktum att göra. Att jag hela första varvet hade någon framför mig – på gott och ont – medan andra varvet till större del gick i ”fri luft” där jag själv bestämde tempot.

Några härliga backar blev det också även om de är rätt ynkliga i jämförelse med det som väntar framöver. Stävies 25 höjdmeter är inte mycket i jjämförelse med de 493 som väntar på Christinehof om sex veckor och som i sin tur är mindre än en tredjedel av de 1625 höjdmeter som vi måste besegra på Färöarna.

Nästa prövning är redan om två veckor, då väntar 15 kilometer asfalt i Köpenhamn i årets andra maratontest. Senast jag sprang denna sträcka, i slutet av oktober, slog jag på autopiloten och lät ballongerna framför göra det stora jobbet.

Detta blir sjätte gången jag springer denna sträcka i Köpenhamn. En gång kände jag mig inte hundra utan valde att gå i mål efter två varv istället för tre. Övriga fyra lopp slutade så här:

  • mars 2013: 1.17:48 – 5:11/km 
  • mars 2014: 1.18:32 – 5:14/km 
  • mars 2016: 1.16:48 – 5:07/km 
  • oktober 2018: 1.25:29 – 5:42/km 

Kommer den 17:e att sikta på att springa loppet i samma tempo som jag gjorde i höstas och ta mållinjen strax under 5:45/km – vilket i så fall är ett bra kvitto på att träningen går enligt plan, trots snuvor och annat. Snabbare än så behöver det inte gå just nu, med tanke på de utmaningar som väntar framöver. Rapport kommer förstås så småningom!

RunTobyRun!

STÄVIE TRAIL: när skogen blev extra vacker


# 59 – 190303
Stävie Trail, 13 km
1.18:51 (6:04/km)

Så var det äntligen dags för årets första trail, som gick över förväntan efter den snuviga uppladdningen. Kul också att äntligen få pröva på ”Piggelinas” eget lopp, Stävie Trail, ett arrangemang som lyckats behålla det småskaliga gemytet trots att det växt sig ganska stort.

Nej, det kändes verkligen inget vidare i morse. Jag kände mig seg i kroppen, delvis självförvållat efter några timmars ståplats på konsert i går (fantastiskt gig med White Lies och förbandet Boniface) och så den där snuvan, som jag drog på mig förra veckan och som bara nästan gett upp. Och så lite regn på det utanför frukostfönstret och med det högst sannolikt att dagens skogsmulle skulle bli av det klafsigare och kläggigare slaget.

Men när jag körde förbi Lund på 108:an hände det plötsligt någonting. Den stålgrå himlen slog över i ett gulaktigt ljus, kunde det möjligen vara så att vi – trots allt – skulle få se solen? Men nej, när jag klev ur bilen för att hämta min nummerlapp kom det några stänkt och det var grått både när barnloppet stack iväg och 6.5-kilometersgänget. Men sen… Lagom till min start tändes lampan och jag insåg snabbt att jag just gått från ”lagom” klädd till ”för varmt klädd”. Bara att bita ihop – trots allt blir ju skogen så mycket vackrare när solen skiner och det blir säkert fantastiskt fint här om ett par månader när det blivit lite grönare.

Start på 6.5-kilometersrundan.

Stävie Trail startades för några år sedan av (bland annat) bloggaren Anna ”Piggelina” Nystedt och har sedan dess växt sig förhållandevis stort med två vuxenklasser (6.5 och 13 kilometer) samt barnlopp. Men trots detta faktum har man lyckats behålla den småskaliga byaloppsstämningen i start- och målområdet, som visserligen ligger mitt i ett villaområde men granne med skogen och en apokalyptisk stor asfaltsyta, med björkar och andra snår som växt upp ur asfalten och som sväljer hur många bilar som helst.

Banan springs ett eller två varv á 6.5 kilometer och bjuder på en trevlig runda. Det enda negativa är väl att banan inleds med några hundra meter på asfalt innan vi svänger av in i skogen för att få vår utlovade trail. Och det får vi! På den smala stigen kryssar jag fram mellan några träd och duckar för någon gren och det är inte riktigt läge att försöka ta sig förbi löparen framför, så istället tar jag rygg på tjejen framför tills efter cirka 2 kilometer då vi kommer fram till banans ”höjdpunkt”, Getabacken, som vi först ska nerför och sedan upp igen.


Getabacken!

Halvvägs in på rundan lämnar vi den smala stigen och kommer ut på en mindre väg på gräs och sandig, rätt mjuk jord. Efter ett tag viker vi in i skogen igen och följer mjuka, sköna stigar, härlig löpning helt enkelt. Här tar jag rygg på tre killar som håller ett lagom tempo och det känns riktigt skönt att få draghjälp hela varvet runt.

Vid varvningen inser jag att min klocka nog tappat kontakten med satelliten, men strunt samma. Tidsmålet sprack väl ändå i samma stund som jag blev förkyld. I höjd med Getabacken på andra varvet börjar det kännas tungt, så jag slår av lite på tempot och tänker att en mil klarar jag nog, sedan får jag väl i värsta fall köra run-walk-run resten av varvet. Men i slutändan är det ändå pannbenet som vinner över benen – och en veckas förkylning – och jag lyckas springa i mål två och en halv minut snabbare än jag hade räknat med, dessutom en negativ split där andra varvet gick snabbare än det första.

Extra plus för den coola medaljen i trä!

RunTobyRun!

TBT #4 – följ vattnet!

Årets fjärde TBT (ThrowBack Thursday) handlar om ett träningsprojekt, som jag sjösatte för två somrar sedan och som jag är väldigt glad över att ha genomfört eftersom det verkligen fyllde på upplevelsekontot!

Pröva du med!

Projektet gick ut på att springa maratondistansen från Falsterbo till Smygehuk, uppdelad på tre etapper och med en sammanlagd tid på 4.20. Men på en sån här sträcka, där underlaget snabbt växlar från fast till mjukt, torrt till blött, är det inte tiden som är det intressanta utan upplevelsen. 

Inspirationen hämtade jag från gerillaloppet Sydkusten Marathon, som går ut på att ta sig från fyren i Falsterbo till dess kusin i Smygehuk – en sträcka som blir ungefär 42 kilometer beroende på vilken väg man väljer att springa. I mitt fall handlade det om att försöka springa så nära havet som möjligt.

För det är det som är grejen, i det här loppet finns det inga banmarkeringar, inga funktionärer, inga vätskekontroller, inga medaljer och framför allt ingen gemensam start. Istället springer du när du vill, hur du vill och väljer själv om du vill ta tiden eller bara springa för ditt eget nöjes skull.

TILL BILDSIDAN SYDKUSTEN MARATHON/ULTRA

Etapp 1: Falsterbo fyr-Falsterbokanalen 11 km BLOGG
Etapp 2: Falsterbokanalen-Trelleborg C 17 km BLOGG
Etapp 3: Trelleborg C-Smygehuk 14.195 km BLOGG

Stärkt av erfarenheten, intrycken och naturupplevelsen sjösatte jag sedan projektet att bygga på ”fuskmaran” till en ”fuskultra” längs Sydkusten:

Etapp 4: Smygehuk-Abbekås 19.7 km   BLOGG
Etapp 5: Abbekås-Ystad 16.2 km  BLOGG

RunTobyRun!

TBT #2: Österlens bästa runda?

Årets andra #TBT ägnas åt ett av mina absoluta favoritlopp, Ekotrailen i Verkeåns naturreservat på Österlen med start och mål vid Christinehofs slott. Hit har jag åkt tre år i rad och den 13 april är det dags igen:

  • 2016 sprang jag mitt första riktiga terränglopp på 30 år (21.9 km).
  • 2017 var jag tillbaka, dagen innan det egentliga loppet, för att i lugn och ro ta mig runt i solskenet. Hade betydligt bättre flyt med vädret än de stackare som sedan fick kämpa sig igenom loppet i snöglopp och isande kyla. Hu!
  • 2018 gjorde jag funktionärsdebut och vaktade en vägövergång under 13-kilometersloppet.
  • 13 april 2019 är det dags att åka ut till Christinehof igen och ”kvittera ut” lönen för uppdraget som funktionär, i form av en friplats till valfritt lopp 2019. Så det blir en ny vända längs den vackra och kuperade 21.9-kilometersbanan med förhoppningsvis bättre ork denna gång! Här är mitt inlägg från april 2016:

Vacker och asjobbig traildebut

Knäppt eller genialt – eller både och? Ja, det är säkert många som skulle dra sig för att släppa ut 1200 löpare i ett vårkänsligt naturreservat, på stigar som ibland är obetydligt större än om de trampats upp av myror…

LÄS INLÄGGET

Trelleborg 11:12

Närmare Alperna än så här kommer man inte – i alla fall inte i Sverige. Gamla soptippen i Trelleborg når förvisso inte mer än 11 meter över havet, men torde ändå vara den svenska backe som ligger närmast Alperna.

En bit till vänster om bilden ligger Trelleborgs hamn, där färjan tar dig till Tyskland på två timmar eller så  (beronde på rutt) och sedan är det bara att bränna ner genom Tyskland så är du framme på en dag om du har tur och inte fastnar i något gigantiskt Stau på autobahn. Ringen utanför Berlin och Hamburg lär vara bra ställen att undvika.

Idag blev det ett nytt backpass för att göra mig av med julskinkan. Fyra varv upp och nerför BUS-backen, två uppförslöpor per varv med totalt 10 meters stigning, 4.3 kilometer totalt. Använde för första gången  mina stavar, 15 meter per varv bara, därefter handlade det mest om att träna på att springa med stavar i händerna.

Avslutade sedan med ett varv (6.7 km) runt BUS-banan. Såg till att få vinden i ryggen när jag sprang den dryga kilometern längs havet. Gör onekligen stor skillnad…

RunTobyRun!

Backträning á la Trelleborg