Etikettarkiv: terräng

Countdown 2: trailporr

Nedräkningen fortsätter, om än långsamt… Med nio månader kvar till Olas och mitt stora löpäventyr på Färöarna  känns det som en evighet – speciellt när man tittar på Utiliv Adventure Festivals ”trailporr”. Kan knappt vänta, vill dit nu!

Videon bekräftar att  det kommer att bli magiskt vackert, fullständigt asjobbigt och defintivt något att berätta om för eventuella barnbarn… Klicka på bilden nedan för att se filmen! (2’11)

Bilder från Utiliv Adventure Festival: https://utilivfestival.com. Det finns fortfarande platser kvar 🙂

Countdown 1: måste stava rätt på Färöarna

Nedräkningen har börjat – häromdagen var det tio månader till start för vårt stora löpäventyr på Färöarna. Och redan nu har jag börjat gå igenom utrustningslistan…

Häromdagen kom de, i ett avlångt paket till macken i grannbyn. Ett par teleskopstavar, som ska hjälpa mig uppför de 1 625 höjdmeter som det innebär att springa – eller gå – en halvmara över berget på Färöarna.

Har aldrig gått eller sprungit med stavar förut – bara åkt skidor på längden men det måste ju vara 30 år sedan. Minst. Men min mamma brukar gå med stavar ibland och har en modell med extra motstånd motsvarande fyra eller fem kilo, men det lär knappast behövas med tanke på den terräng som väntar utanför Saksun. Det lär bli jobbigt nog ändå.

Den stora utmaningen, innan dess, blir förstås att hitta några lämpliga backar att öva i, för här i Skåne finns det knappast någon terräng som påminner om Färöarnas. Så det får bli kortare backar, många gånger. Både upp och ner. För det får man inte glömma bort, att extrem traillöpning inte bara handlar om att ta sig uppför utan man ska palla att ta sig ner också.

Detta kommer nog att bli min största utmaning hittills, som löpare, och därför gäller det att ta sig an utmaningen med respekt och komma så väl förberedd som det bara går. Sedan är det upp till dagsform, väder och lite andra faktorer.

Utrustningslistan för loppen under Utiliv Festival ser ut så här och motsvarar ganska exakt vad som får plats i min ryggsäck. Det är väl möjligen pannlampan som hänger löst…

Must be worn:

  • Short or long sleeve base layer top (NO COTTON)
  • Shorts or tights
  • Mountain/ Trail running shoes – must have suitable tread

Must be worn or carried:

  • Waterproof jacket with taped seams
  • Waterproof trousers with taped seams*
  • Spare Long Sleeved Base Layer Top (NO COTTON)*
  • Hat or buff
  • Gloves
  • Head Torch*
  • Survival Bag/Foil Blanket
  • Whistle
  • GPS device (Smartphone will suffice) and/or Map & Compass.
  • First aid kit with a minimum of – wound bandage, 4 x adhesive plasters, 4 x safety pins and any personal medication you require.
  • A water reservoir with a minimum capacity of 1 litre
  • A reusable cup/mug (if you do not want coke/coffee/juice in your reservoirs). There will be no plastic cups at the check point*
  • Nutrition/Food
  • Suitable race Vest, Race Pack/ Backpack

 

RunTobyRun!

LIMHAMN: cool miljö matchade höga förväntningar


# 54  – 180922
Kalkbrottsloppet, Malmö (5.4 km)
28:36 (5:22/km)

Jag hade verkligen högt uppskruvade förväntningar på detta lopp, inte på min egen prestation utan upplevelsen att äntligen få chansen att springa nere i Kalkbrottet – Malmös kanske coolaste löprunda.

I september förra året var det premiär för Kalkbrottsloppet och då var det tänkt som ett ”once in a lifetime”-lopp nere i det normalt stängda naturreservatet, men loppet blev sådan succé att arrangörerna lyckats förhandla till sig en vända till.

Laddad för en löpupplevelse utöver det vanliga parkerade jag bilen i Limhamn och började jogga ner till startområdet. Knappt hade jag hunnit fram förrän himlen öppnade sig och jag blev halvt dränkt i ett kallt, hårt spöregn – ingen vidare upplevelse alls, regnet var så blött att jag till och med övervägde att skita i allt och åka hem. För handen på hjärtat, hur kul är det att springa uppför en 65-metersbacke i spöregn och slipprigt underlag?

Men tack och lov gav ösregnet upp redan efter tio-femton minuter och lika plötsligt tittade solen fram igen. Arrangörerna varnade för att det kunde vara halt på sina ställen och vips var vi i väg.

Första 500 gick slätt på asfalt innan vi tog av in på en grusväg och började beta oss ner i gropen och det kändes faktiskt riktigt bra även om jag var fullt medveten om att det förmodligen inte skulle kännas lika kul i slutet av rundan, när det skulle bli dags att klättra upp ur kratern igen. Och väl medveten om denna utmaning hade jag satt dagens mål till ett lagom lugnt tempo, sex blankt per kilometer.

De första två gick dock betydligt snabbare – 4:50 och 4:47 – medan jag kryssade fram mellan vattenpölarna. Men så dök den plötsligt upp, dagens andra obehagliga överraskning (den första var förstås regnet). Det visade sig nämligen att vi inte skulle springa uppför Kalkbrottet en gång – utan två.

Den första stigningen, på asfalt, var tung som 17 men det var ändå oväntat lätta ben som tog mig upp till krönet. När banan vände neråt igen kunde jag sträcka ut stegen och hyfsat snabbt få tillbaka en mer normal andhämtning än de Darth Vader-liknande ljud jag måste haft sista biten innan vändningen.

Efter ännu ett flackt parti – där min gamla klasskamrat Thomas stod som flaggvakt – var det så dags för backe nummer två. På grus. Och lite brantare än den första, som var anpassad för att arbetsfordon skulle kunna ta sig upp och ner. Och det var förstås där arrangörerna hade placerat ut sin fotograf…. Stön!

Bet i hop och kämpade mig uppför nästan hela backen innan jag  fick ge upp och insåg att jag var tvungen att gå 20-30 meter upp till krönet – vilket kanske var tur för sedan såg jag nog ändå hyfsat fräsch ut under spurten in mot mål. Sluttiden blev 3:22 bättre än jag hade hoppats – trots dubbla uppförsbackar – så jag har all anledning att vara nöjd med dagen.

Detta var helt klart den upplevelse jag hade hoppats på, en unik chans att komma ner i en unik miljö med löparskor på fötterna och blir det en fortsättning nästa år så rekommenderar jag varmt att du anmäler dig! Coolare miljö får du leta efter!

RunTobyRun!

 

 

 

Dags för Malmös coolaste lopp!

Det är tvära kast denna veckan – från det sjukt varma varvet runt F1-banan i Singapore till Kalkbrottet i Limhamn; Malmös kanske mest spännande miljö att springa i?

Det gamla kalkbrottet är sedan 2010 skyddat som naturreservat och antalet tvåbenta som får komma på besök är normalt sett lätt räknade – fram till i fjol då det första Kalkbrottsloppet arrangerades. Nere i gropen finns sällsynta paddor, salamandrar, rävar,rovfåglar och en del ovanliga växter men uppenbarligen skötte sig löparna förra året så bra att ”once in a lifetime”-loppet får arrangeras minst en gång till.

Det kommer kännas väldigt mäktigt att springa nerför backen under Kalkbrottsloppet och sedan blicka uppför de 65 meter höga, vita väggarna. Så himla coolt!

Sen ska man upp ur gropen igen, men då är kanske backen inte lika kul längre…

RunTobyRun!

Häckeberga 09:27

Med mindre än en vecka kvar till halvmaran i Helsingborg borde jag kanske ut och gnugga asfalt för att försöka banka in så många kilometer som möjligt på banken. Men till vilken nytta? Så jag bestämmer mig raskt för att göra något roligt istället!

Valet denna vackra morgon blir Häckeberga, där jag ger mig ut på Unos stig – uppkallad efter Genarps meste vandrare. Som givetvis hette Uno.

Stigarna och vägarna är förvånansvärt torra efter det senaste dygnets regnande – inget klafs alls – när jag ger mig ut längs stigen i lugnt tempo och med ett leende på läpparna.

Här, med utgångspunkt vid Ekevallens idrottsplats, finns ett myller av stigar och på vissa är det till och med tillåtet att köra mountainbike. Unos stig följer, till att börja med Skåneledens orangea markeringar och då är det lätt att hitta, trots att det ibland är oväntat långt mellan Unoskyltarna. Men med devisen att springa rakt fram, tills något talar om motsatsen, ger jag mig av och konstaterar att det här och var är rätt kuperat. Efter 2 km kommer exempelvis en lång mördarbacke. Puh! Stannar på krönet och pustar ut en stund innan jag fortsätter.

Någonstans efter 5-5.5 inträffar det – jag springer fel. Men fortsätter längs cykelspåren på en annan stig och konstaterar att varvet nog skulle bli i kortaste laget så jag fortsätter ut ett tag åt sydost längs Skåneleden – en fin stig kantad av ett fält och en gammal stengärdsgård som sedan länge är övertäckt med grön, frodig mossa.

När jag kommer tillbaka stannar klockan på 7.2 kilometer. En bra morgontur! Och en bra runda för att testa mina nya trailskor, som jag fyndade på rea.

RunTobyRun!

…och det var förmodligen här jag sprang fel. Men skit samma, det var trevligt ändå!

GISLÖV: fin hyllning till Kim Wall

 


Löpare vid Kim Walls ”minneshjärta” på stranden i Gislöv.

#51 – 180810
SPRING FÖR KIM
KIM WALLS MINNESLOPP, Gislöv (10 km)

1.00:10 (6:01/km)

Det blev en fin kväll där strandängarna utanför Trelleborg fylldes av löpare för att hedra minnet av journalisten Kim Wall.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så finns det lopp som alla löpare ”ska” ha på sitt CV, små mysiga lopp som ringar in folkrörelsen själ och så finns det lopp som är så angelägna att man helt enkelt ”måste” vara med. Dit hör kvällens minneslopp på årsdagen av journalisten Kim Walls försvinnande i Öresund.

Den här kvällen pratades det inte så mycket om det hemska och bestialiska som hände ombord på ubåten för ett år sedan – nej minnesloppet arrangerades för att minnas ljuset, livet och människan, vännen eller kollegan Kim Wall och jag tycker detta var ett alldeles utmärkt initiativ.

Efter inledningstal av Kim Walls mamma Ingrid – som för övrigt  sommarpratade på Sveriges Radio tidigare  under dagen – släpptes 570 löpare iväg på 5, 10 eller 21 km i valfritt tempo. Många tog det nog lite lugnare än vanligt eftersom Spring för Kim inte är något lopp i traditionell bemärkelse med tidtagning, prispall och medaljer.

Därtill kommer banan, som består av trånga stigar och sandfållor och som inte direkt bjuder in till någon snabblöpning  eller jakt på personliga rekord – efter vändningen  halvvägs var det dessutom kraftig motvind rätt i trynet.

Jag hade egentligen planerat att följa vattenbrynet ”hem” från vändningen men gav snabbt upp den tanken, det blåste helt enkelt för mycket. Lite längre upp i dynerna fanns det i alla fall ett och annat träd och buskage som kunde ge tillfälligt skydd mot vinden.

Hade som mål att ta mig runt banan på en timme och lyckades så när som på 10 sekunder. Får skylla på vinden!

RunTobyRun!

Kim Walls mamma invigningstalade och tackade för den fantastiska uppslutningen, inte bara i Gislöv utan runt hela världen, och hoppades att Spring för Kim ska bli ett årligen återkommande arrangemang.

Sandigt och trångt på stigen i början av loppet.

Vätskestationen vid millöparnas vändpunkt i Böste.

Steget efter en medlöpare i motvinden. Foto: Marie Wirenstedt. Fler av hennes bilder hittar du bland inläggen på Facebook/Spring för Kim.

 

På fredag springer vi för Kim Wall!

Facebook, 2 maj

Det finns lopp – och det finns lopp:
Stora lopp, som alla löpare med självaktning ”måste” ha på sina CV och små bylopp, som fångar glädjen och bredden i vår idrott. Och så finns det lopp, som är så angelägna att de inte går att välja bort. Ett sådant arrangeras på fredag utanför Trelleborg.

För mig är det viktigt att springa lopp lite då och då. Inte för att kämpa om placeringar eller slå personliga rekord utan framför allt för att ha som morot för att ge mig ut och träna när det skånska pissregnet blåser i sidled – eller som i sommar när termometern klättrat osannolikt högt.

Visst är det skönt efteråt, att lägga ytterligare en medalj till samlingen och sätta ”check” för lopp nummer XX, speciellt om det gått bra. Men samtidigt är det bara ett lopp och kommer jag inte till start så är det faktiskt inte hela världen, varken för mig eller någon annan.

Men på fredag kväll, i Nybostrand öster om Trelleborg, arrangeras ett lopp som är så mycket mer än ”bara” ett lopp.

Då samlas 550 löpare för att springa 5, 10 eller 21 kilometer till minne av journalisten Kim Wall på årsdagen av att hon försvann i Köpenhamn. Utöver dessa 550 kommer ytterligare ett gäng att springa för Kim på olika platser runtom i världen, däribland i London, Beijing, Boston, Tel Aviv och Paris.

Vi springer längs strandängarna nedanför hennes föräldrahem för att minnas en vän, kollega och människa – inte det mordoffer hon förvandlades till under polisutredningen och rättegången mot den excentriske ubåtsbyggaren Peter Madsen, ett kriminalfall så bisarrt och vidrigt att det överträffar de mest makabra deckarmanus på film eller TV.

Vi springer för att vårda ljuset av Kim. Då behövs det inga värdsliga saker som nummerlappar, tidtagningschip, medaljer eller prispall. För det här loppet handlar om så mycket mer, något ännu mer angeläget.

RunTobyRun!

Länk till loppet: kimwallsminneslopp.se/minnesloppet.html

 

Följde havet – fick svaret

Tog en vandring igår längs delar av Sydkusten Marathon-banan från Falsterbo och österut och slogs av naturens alla skiftningar: dyner, lövskog, barrskog, ängsmark och sandstrand. Så fint!
Turen gav också svar på den fråga jag ställde till mig själv inför halvmaran i Liverpool den 20 maj.

Osäker på dagsformen – eller rättare sagt på om knät skulle hålla 21 kilometer på asfalt – undrade jag ju över plan B; om det inte gick att kuta skulle det kanske vara möjligt att gå hela varvet och få med mig en medalj hem i alla fall. Maxtiden i Liverpool var generösa 3:30, vilket motsvarar ett snitt på 10 blankt per kilometer eller 6 kilometer i timmen. Men tack och lov höll ju knät så jag behövde aldrig gå – men frågan om det hade varit möjligt har hängt kvar någonstans i bakhuvudet och väntat på svar.

Under gårdagens vandring hade jag nästan nio minuter tillgodo på klockan när jag passerade 21.1 km – detta trots att underlaget varit allt annat än jämnt och platt utan skiftat från grus och asfalt till barrig stig och några kilometer på blöt sand i vattenbrynet. Med ett undantag,  kilometer 17 då jag gick samtidigt som jag åt två varmkorvar, höll jag mig klart under tio blankt fram till kilometer 28. Och går det på Sydkusten hade det garanterat gått i Liverpool också – såvida inte knät protesterat längs vägen förstås… Det var ju liksom där skon klämde från början.

Gårdagens utflykt var väl värd mödan och jag rekommenderar varmt alla att beta av denna inofficiella maraton i valfritt tempo, i sin helhet eller i etapper som jag gjorde förra sommaren. Ju mer du försöker följa vattnet, desto härligare blir det!

Idag var det mulet och behagligt svalt första 15 med en lätt fläktande vind. Lagom till att jag kom ut på stranden vid Kämpinge tändes lampan och när jag väl närmade mig dagsmålet i Trelleborg började det bli riktigt varmt. Självfallet hade det varit kul att fortsätta hela maratonsträckan till Smygehuk men 31 km kändes rätt lagom, ena foten började bli trött och den andra ville hem till VM-finalen i fotboll. Så det får kanske bli en annan gång!

RunTobyRun!
(eller WalkTobyWalk!)

PS. Apropå maxtider vill jag minnas att Athens Authentic Marathon hade en maxtid på åtta timmar för gångare/speedwalkers som hellre gick än sprang den klassiska sträckan från Marathonas in till Panathiaikosstadion. Borde också vara fullt möjligt, men jag tänker inte åka ner och pröva. DS.

Falsterbo fyr

10 km – fortfarande svalt och skönt promenadväder

Kämpinge – solen tittar fram men jag har stranden nästan helt för mig själv.

Två halvkokta korvar – drygt halvvägs till Trelleborg.

Halvmaran – klart under 3:30

BLENTARPSMILEN: seg kropp segade sig runt

# 49 – 180624
BLENTARPSMILEN (10 km)
54:45 (5:28/km)

Återvänder till det trevliga byaloppet i Blentarp och det mesta är sig likt – förutom dagsformen. Men den sega kroppen lyckades ändå sega sig runt till slut, klart långsammare än 2016 men ändå inom dagsmålet.

Nej, det var inte midsommarfesten som spökade utan jag har känt mig seg i kroppen och ovanligt trött i flera dagar och det kändes direkt på uppvärmningen att det här skulle bli tufft i värmen – även om det inne i skogen bjöds på ett behagligt klimat.

Förra gången jag ställde upp på Blentarpsmilen var 2016 och jag slogs då av att det trevliga arrangemanget och den vackra banan. Ja, möjligen förutom sista tre som går på asfalt genom villakvarteren. Där hade jag hellre sett en extra slinga upp genom skogen, speciellt en sån här dag där det var varmt.


Tydligt skyltat längs banan, inklusive där korta och långa banan delar på sig. För att citera tävlingsledningen: ”Man får anstränga sig för att springa fel”.

Visserligen är det fortfarande lite trångt i starten, speciellt med tanke på alla ungdomar som vill sticka iväg som skott, men redan efter ett par hundra meter hade startfältet börjat spridas ut.

Hade läst på mina anteckningar från 2016 innan, men trodde att den värsta backen skulle vara den upp till ”Bergspriset”efter3 km, men den visade sig komma redan vid 2 km-skylten. Och jag var slut… Seg från början och så – förmodligen – ett för högt öppningstempo fick mig att inse att det här går inte. Det var bara att börja knalla, säkert 200 meter, innan jag kunde börja springa igen vilket fick kilometertiden att sticka iväg från 5:37 till 6:32. Ingen bra början, men sedan gick det lättare.

Passerade halvvägs på 27:22 (enligt min klocka) och därifrån var det bara att bita ihop och försöka ta sig i mål. Ett par sträckor på gräs, när man rundar Storkskolan efter drygt 8.5 och sedan spurtvarvet inne på Blentarps IP, sög musten ur mina redan trötta ben och jag passerade mållinjen på 54:45 (enligt min klocka, förmodligen några 5-10 sekunder långsammare enligt den officiella tideräkningen som utgick från start-tutet.

Det innebar inte bara att jag klarade mitt mål för dagen, som var att gå under 55 blankt, utan även årets snabbaste tävlingsmil. Men en bra bit under årsbästa och – vilket kanske är intressantast – över tre minuter långsammare än jag sprang samma bana för två år sedan.

Men en dag som denna spelade det inte så stor roll – det var en trevlig utflykt oavsett och hellre seg i dag än om två veckor när det är BUS!

RunTobyRun!