Etikettarkiv: terräng

Sydkusten ”ultra” 42.2-61.9 km

Det blev som jag hoppades – det fanns både tid och ork i kroppen att förlänga min ”fuskmara” längs Sydkusten till en ”fuskultra” och jag är så glad att jag sjösatte detta sommarprojekt.

Ett av mina träningsmål är ju att försöka komma bort från mina vanliga asfaltsrundor ute på Söderslätt och hitta nya upplevelser och intryck och det är precis vad mina etapper längs Sydkusten gjort. Att dela upp ”gerillaloppet” Sydkusten Marathon i tre lagom långa träningsetapper (11+17+14 km) visade sig vara en lysande idé och i dag sjösatte jag nästa del i projektet; att fortsätta till Abbekås och småningom även vidare till Ystad.

FÖRSTA ETAPPEN: FALSTERBO FYR-FALSTERBOKANALEN
ANDRA ETAPPEN: FALSTERBOKANALEN-TRELLEBORG C
TREDJE ETAPPEN: TRELLEBORG C-SMYGEHUK
BILDER FRÅN ALLA ETAPPERNA

Dagens första kilometer var också den tråkigaste, på asfalt längs en bilväg men när jag äntligen nådde Smygehamn och kunde smita ner längs en strandstig lossnade det med löpningen och det dröjde inte länge förrän segheten i benen försvann. Lustigt nog var det inte Alpernas backar som spökade utan semesterresans sista dagar i Prag, där vi kom upp i en dagsdos promenad på långt över 15 kilometer. Vilket kändes både i ben och fötter, vill jag lova!

Efter cirka en halvmil läste jag kartan fel och kom ut på en smal och stenig strand (se bild) men lyckades lirka mig upp i mer komfortabel terräng via en allmänning som så småningom mynnade ut på en garageuppfart. I Beddingestrand väntade Olle, dagens hare och vägvisare, och tillsammans styrde vi ut på en lång, härlig sandstrand. Tror vi sprang 5.5 kilometer i skön, fast sand, en riktig njutning. En och annan badbyxa och bikini tittade roat på oss och några hundar viftade på svansarna och undrade vad vi var för tokstollar men skit samma – vi hade ju ett annat mål för dagen!

Sedan blev det dags för dagens andra felnavigering – som slutade med att vi fick gina genom ett majsfält. Så här års är ju majsen bara 30 cm hög, men det var ändå en förvaring inför vad som väntade när vi närmade oss Abbekås och bestämde oss för att lämna den asfalterade cykelvägen för att det gick nog – enligt karta och Google – att ta sig ner till vattnet och följa stranden igen…

Det gjorde det inte utan det visade sig vara rena djungeln – kryddad med brännande nässlor så vaderna fick sig en omgång som hette duga. Inte skönt alls… (det visade sig efteråt att vi bara var 20 meter från att hitta rätt, men det var som sagt 20 meter djungel och inte någon angenäm upplevelse så beslutet att vända var helt rätt…)

Rundan, som var årets längsta hittils, innebar att den totala sträckan längs Sydkusten nu är 61.9 km. Till Ystad är det ytterligare cirka 17 – det tar vi om en vecka eller två!

RunTobyRun!

Nerför Alperna…

Vissa löprundor är vackra – andra snudd på magiskt vackra. Som dagens löptur när jag för första gången sprang nerför ett berg, totalt blev det hela 1190 höjdmeter.

Dagens vackra löpning nerför Österrikiska Stubnerkogel började i 5 plusgrader på 2250 möh och nådde som lägst 1060 möh i Bad Gastein innan den avslutades med en elak uppförsbacke.

Klockan visade att det var i snitt 14 % lutning så jag är glad jag tog liften upp och sprang ner istället för tvärtom..,. Vädret bjöd på sol, regn och hagel plus att jag sprang ”genom” molnen. Coolt! För film, se http://www.facebook.com/runtobyrun

RunTobyRun!

 

 

Nästan nere i Bad Gastein!

RunTobyRun!

Uppför Alperna…

Några bilder från Liechtenstein och Österrike. Se även nästa inlägg: Nerför Alperna (1190 höjdmeter utför!)

 

Vandrar en kort del av Alpinmaran i Liechtenstein på cirka 1800 meter, nära målet i Malbun. Sista milen klättrar löpama närmare 1000 höjdmeter. Tufft! Nästa chans blir i juni 2018…


Vandring 2250 meter över havet (Stubnerkogel, nära Bad Gastein), första km tog nästan 20 minuter så det var lite i brantaste laget för att springa…


 


ALPJOGG (Bad Gastein-Böckstein)

RunTobyRun!

 

Sydkusten marathon (del 3)

I solsken och fläktande medvind (!) betade jag idag av den tredje och sista etappen av Sydkusten Marathon – 14 195 meter från Trelleborgs central till Smygehuk där en stor och kall mjukglass väntade som belöning!

FÖRSTA ETAPPEN: FALSTERBO FYR-FALSTERBOKANALEN
ANDRA ETAPPEN: FALSTERBOKANALEN-TRELLEBORG C

Denna gången fick jag sällskap längs vägen av vane långlöparen Olle Svalander, som har en tuff utmaning framför sig i sommar: att springa en sträcka på 176 mil eller 42 marathonlopp på i princip lika många dagar. Det kan låta knasigt, men det är för en god sak, nämligen att dra in pengar till välgörenhetsprojekt i Västsahara och jag kommer att hålla alla tummar jag har för att det ska gå vägen (jag vet ju hur fräsch jag brukar känna mig i kroppen dagen efter en mara, så blotta tanken på att springa 41 lopp till får mig att känna mig liten och klen…). Hursomhelst, vill du följa hans väg eller stötta projektet kan du göra det via  Olles blogg Hitta hem – 42 maraton för Västsahara eller via Jogg.se. Lycka till och tack för trevligt sällskap på dagens etapp!

Vi möttes vid Trelleborgs central och gav oss in bland bebyggelse, två gator ”upp” från hamnstråket, med målsättning att följa den rutt som använts under de senaste årens Sydkustlopp. Det innebär bland annat asfalt, grus, gräs, sand, lös sand, båtbrygga, kaninhålor, lite nässlor och så ännu mera sand. Den här gången hade vi – tack och lov – vinden i ryggen (till skillnad mot Sydkustloppet i fjol då det blåste snålt i nyllet hela vägen…) och det fläktade stundtals skönt.

Sista biten, efter att ha sprungit genom mysiga Böste, går på asfalterad cykelväg längs landsvägen mellan Trelleborg och Ystad och där var det förstås extra skönt att slippa den där motvinden. I hamnen väntade sedan en stor, kall mjukglass och den satt fint, det vill jag lova.

Har nu sprungit hela ”maran” från Falsterbo till Smygehuk – check på den – med en sammanlagd tid på 4.20:42 (att jämföra med höstens båda maror på 4.28 och 4.44, fast det var ju i ett sträck. Om än utan kaninhålor och sand…).

RunTobyRun!

Följ mig även på Facebook.com/runtobyrun!

 

Avslutar träningsåret i Småland – igen

På måndag är det fem år sedan jag återuppstod som löpare efter 16 år av dåliga ursäkter. Avslutar detta femte träningsår precis som i fjol och i förrfjol, i terrängen utanför Jönköping.

Varför åka till Småland för att lufsa i skogen, tänker kanske någon, ja den främsta anledningen är förstås att jag för tredje året i rad agerar taxi för att köra sonen till Dreamhack. Och vad kan vara bättre sätt att slå ihjäl tiden på än att ge sig ut i skogen?

Det blev en halvmara i skogen vid Hallbystugan fast i raskt gångtempo eftersom jag varit öm i knäet även denna vecka (efter Malmöloppet) och ville känna efter hur det skulle reagera av lite lindrigare belastning än att springa. Funkar planen, ja då kan jag förhoppningsvis springa klart tredje etappen av Sydkusten Marathon på tisdag innan jag tar ett par veckors vila från löpningen. Ska sedan testa att springa lite lätt, men får jag ont igen efteråt får jag nog gå och kolla vad det är som spökar.

Dags alltså att summera träningsår fem, ett märkligt sådant. Hösten var härlig och problemfri, träningsdosen på 15-17 mil i månaden och jag hade ork att ta mig till mållinjen både i Helsingborg Marathon och Athens Authentic Marathon.

Sen bröt ryggontet ut på självaste julafton. Och sen förkylningarna och jaja, vi ska inte tugga det där en gång till, men alla hostor och skavanker gick förstås ut över träningen och hade jag inte varit envis och kämpat mig ut på alla substitut-gångpass så hade träningsdosen knappt letat sig upp över 100-milastrecket.

Nu blev det till slut 143 mil, klart bättre än mitt förstahandsmål på 120 mil, men inte i närheten av att nå Sveriges längd (157 mil) som var mitt andrahandsmål och som jag hade inom räckhåll, åtminstone till mitten av februari. Det är också bara 22 km från mitt ”rekord” på 1454 km under ett träningsår, vilket jag garanterat hade kommit upp i om jag inte hade fått ont i knäet på slutet.

RunTobyRun!

HALLBY – sprang här även i fjol men kände inte riktigt igen mig i början. Kan vara så att de dragit om slingan något eftersom det var nya banmarkeringar. Milrundan är skönt kuperad och bjuder in till ett sköntflow och bjuder dessutom på olika typer av underlag. Riktigt fint blir det efter 4 km när man kommer in i granskogen även om det var lite klafsigt på några ställen. Och rätt vad det var, på andra varvet, stod det ett brudpar i vägen för att bli fotograferade. Trevligt (även om det blev en suddig bild, tagen halvt i smyg…). Klicka på bilderna för att se dem i större format!

Sydkusten marathon (del 2)

Äntligen dags för andra etappen av min sommarutmaning att springa Sydkusten Marathon, uppdelad som tre sköna träningspass. Hittar bara ett fel på dagens 17 kilometersrunda: motvinden…

FÖRSTA ETAPPEN: FALSTERBO FYR-FALSTERBOKANALEN

Tar vid där jag slutade i söndags, vid Falsterbokanalens östra fäste, och tar sikte på ett lugnt och mysigt promenadstråk in bland tallskogen och Per Albinlinjens gamla stridsvagnshinder från andra världskriget.

Efter en stund kommer jag ner till Kanalbadet, dit familjen ofta åker för att bada. Eller rättare sagt: jag brukar ta igen mig på en filt medan min dotter Vattendjuret härjar runt i vattnet. Svänger vänster och bestämmer mig för att försöka hålla mig borta från själva stranden, som är lös och sandig, och det innebär en stunds irrande upp och ner mellan sanddynerna medan jag letar efter små stigar nedanför badhytterna. Här och var går det bra men så sticker det fram hus eller staket och jag tvingas upp på dynerna igen. Känner att det inte är optimalt utan ”ger upp” och söker mig ner till vattenbrynet, där jag får riktigt bra fäste i den sand som varit blöt under natten.

Fram till kommungränsen, vid ungefär 6.5 km, är det mjuk löpning på allehanda underlag. Ett tag är det riktigt bra grusväg och stig, ett tag gräs genom en stor hage där jag stannar och noga läser igenom bondens defintition av att passera ”på egen risk” men eftersom det inte är några tjurar i sikte klättrar jag över en trappstege och fortsätter österut tills jag gör ett ödesdigert vägval. I min iver att undvika landsvägen läser jag terrängen fel och kommer ner på en smal, stenig strandremsa full av tång och ovanför det meterhöga blommor och gräs och sedan ett stängsel. Bara att bita ihop – eller vända.

Tappar åtminstone en minut på kilometern i djungeln och tycker mig höra något gammalt lumparbefäl mala ”i terräng nedgår ofta marsch-hastigheten”. Hinner också oroa mig för fästingar innan jag kommer upp på landsvägen, där motvinden är extra påtaglig,

En tappad minut på en sån här nöjesrunda betyder ju egentligen ingenting, men i det här fallet hade det kunnat få en avgörande betydelse… Återkommer till det, men först passerar jag genom Skåre, där hamnen bjuder på ett litet mysigt byahus och ett lika litet fiskemuseum. Kommer vidare till startplatsen för Sydkustloppet 2016, men väljer att lyssna på Sydkusten Marathons goda råd att hålla mig på vägen istället för att ge mig ut i grönskan och följa kustlinjen, över golfbanan. En annan dag hade det kanske gått bra, men idag är det fullt med bilar på golfklubbens parkering och jag vill inte bjuda golfarna på möjligheten att öva prickskytte på moving targets.

Kommer upp till E6:an och svänger av längs cykelvägen in mot Trelleborg. Äntligen lite grus under fötterna igen! Börjar tittar lite oroligt på klockan. Med 2 kilometer kvar till mål inser jag att jag fortfarande har en teoretisk chans att hinna med Pågatåget – om jag spurtar… Så jag lägger på en rem… Har legat på runt 6:10/km hela passet – förutom ovan nämnda djungelsträcka – men höjer nu tempot. 15-16 km går på 5:50, 16-17 km på 5:25 och när skjutdörrarna öppnar sig på stationen har jag bara 5 sekunder tillgodo på min klocka. Springer genom vänthallen, ut genom nästa skjutdörr och, jo, det står två tåg inne… Men ska jag hinna… ? Vore väl så j-la typiskt om tåget skulle börja rulla i exakt samma stund som jag trycker på knappen för att öppna dörrarna…

Men jag hinner ombord. Dörrarna stängs och tåget börjar rulla… Jag hann alltså med typ sju sekunders marginal… Så nära var det alltså att den där djungelrutten hade kostat mig en halvtimme i väntan på nästa tåg.

Spurten innebar också en liten revansch på kollektivtrafiken, som snodde en halvtimme av mig i morse när jag åkte först tåg och sedan buss till starten vid Falsterbokanalen. Hade ursprungligen tänkt göra detta en vardag, då tar det 40 minuter att åka till starten – vilket är helt okej – men på helgerna är turerna inte synkade med varandra utan det tog över en timme.

Nästa runda går från Trelleborg C till Smygehuk och då måste jag alltså komma upp i 14 195 meter för att det ska bli full marathondistans. Hittills visar klockan 2.48:37.

Bäst i dag: mer omväxlande än första etappen, många olika underlag, i alla fall första delen av sträckan (se bilderna nedan). Går att springa med utsikt mot vatten nästan hela vägen, speciellt om man väljer att börja rundan med att följa Falsterbokanalen söderut istället för att, som jag gjorde, springa genom tallskogen. Vädret i dag hade varit idealiskt – om det varit vindstilla…

RunTobyRun!

Fler bilder: klicka på ikonerna för att se dem i stort format!

Inspektionsjogg på Österlen

En vacker och asjobbig traildebut – precis så minns jag fjolårets Ekotrail på Österlen och ungefär så känns det idag oxå efter en lugn inspektionsrunda om 17.4 km längs Verkeån inför morgondagens lopp.

För egen del blir det ingen start i morgon och det är väl lika bra det med tanke på den krävande banan och den taskiga formen efter två månaders träningsmörker. Och när jag väl tittade in på hemsidan var det fultecknat – däremot fanns det möjlighet att vandra eller lufsa i dag under rubriken Eko-Hike.

Baktanken var givetvis inte att gå hela sträckan utan jogga mig runt stora delar av vandringleden, som innebar en runda på 17.4 km – 3.5 km kortare än Ekotrailen och medurs vilket innebar att jag fick pröva på att beta av några av backarna från ”fel” håll. Jag slapp också den första ”loopen”, väster om slottet, som jag tycker var den tråkigaste delen av banan.


HÄR hittar du rapport från Verkeåns Ekotrail 2016 (21.9 km)

Med tanke på den risiga formen .kändes det som en lagom utmaning att försöka jogga hela sträckan. samtidigt kände jag att måste jag gå några sträckor är det väl inte hela världen. Banan är ju ändå så pass kuperad att det på vissa ställen är snudd på omöjligt att springa…

Det har varit en dyster vår och nu när de sega förkylningarna äntligen verkar ha släppt (ta i trä, har två sjuka familjemedlemmar hemma…) dök det naturligtvis upp nya problem. Under lördagens runda börjde det ömma i hälsenan och det är ju bara så himla typiskt. Argh! Men jag kände att idag får det bära eller brista. Känns det bra så fortsätter jag i lagom tempo så långt jag orkar och börjar den ömma igen så får jag väl vända eller gå tillbaka, värre än så är det inte. Men stanna hemma, det fanns inte på kartan för jag ville verkligen ut i naturen nu när det är en så fantastisk årstid.


Nöjd trots extremt långsam passertid vid 10 km: 73 min.

Hur gick det då? Ja, det är ju 500 höjdmeter åt båda hållen så man kommer ju knappast undan några backar genom att kuta åt motsatt håll. Men det kändes ändå inte riktigt lika jobbigt som i fjol – kanske för att jag höll 30-40 sekunder långsammare tempo per kilometer. Eller för att vi denna gång inte behövde ta oss uppför de brutala slagghögarna i början av varvet som fullkomligen suger mjölksyra.

I dag var vädret perfekt för skogsmulle, i morgon säger prognosen att det ska komma regn (eller till och med snöblandat på kvällen) och det kan förstås ställa till det för alla löpare ***. Speciellt de som ligger lite längre bak i kön, där jag själv brukar hålla till, eftersom det kan bli lite kläggigt och upptrampat i slänterna.

Till dig som är anmäld till detta härliga lopp i morgon har jag följande råd: sakta ner när du ska upp och se upp när du ska ner – för det är riktigt brant på sina ställen.

RunTobyRun!

*** FOTNOT: Det blev mycket riktig kallt, regn och snö om vartannat under lördagens lopp, ett riktigt grisväder som ett stort antal tappra kämpar ändå betade sig igenom. Starkt jobbat!

Bilder från dagens Eko-Hike (klicka på ikonerna för visning i större format):

Vad jag lärde mig av 2016

topp banan

Egentligen gillar jag inte löparårskrönikor eftersom de ofta har en tendens att bli ett resultatrabblande, på gränsen till skryt och mitt mantra är ju ”inget skryt – bara löpning”. Men okej då.. Här kommer ett försök att sammanfatta vad jag faktiskt lärde mig av 2016, ett bra löpår även om det slutade i moll.

2016 var året då jag lovade mig själv att pröva lite annorlunda löpvägar och variera min löpning – bland annat för att undvika risken att tröttna.

Det blev kanske inte lika mycket skog som jag hade hoppats, men jag har ändå lyckats variera min löpning, jämfört med tidigare år. Det har inte bara varit en fråga om att komma bort från asfalten utan lika mycket om att försöka variera rundorna och få nya intryck längs vägen, något jag varit dålig på tidigare (speciellt i mörker där jag hållit mig till ett par väl uppmätta rundor). Det känns som att investeringen i en GPS-klocka faktiskt innebar att jag började springa ”friare” men ändå kunde hålla bra koll på hur långt jag kutat – vilket fortfarande är viktigt för mig… Störst skillnad, jämfört med i fjol, märks på loppen där jag i år haft en helt annan fokus på att springa terräng:

  • Verkeåns ekotrail: härlig men asjobbig upplevelse, speciellt andra milen.
  • Sydkustloppet, likaså (grym motvind i sanden på andra milen) och slutligen
  • Min skånska sommarloppsserie. De fem byaloppen på 8-21 km i Blentarp, Gyllebo, Sankt Olof, Rörum och Veberöd (ej terräng) blev en kul utmaning, som förde mig till kultställen som Dungens dansbana och Kulla nöjesplats och som dessutom innebar att massor av nya läsare hittade till bloggen. Skoj!
topp hallby

2016 var året då jag satsade på uthållighet snarare än på att springa snabbt.

Det innebar att jag inte lyckades springa en enda mil under 50 minuter – men det var heller inte mitt mål och jag har således heller inte gjort något ordentligt försök. Bästa tiden blev något överraskande på Veberödsrundan, där första milen gick på 50:19, ganska exakt tre minuter långsammare än vad jag mäktat med på milen sedan 2012.

2016 var också året då jag – med flit – satsade på att ta det extra lugnt. 

I våras fick höra talas om teorin bakom Run-Walk-Run och började testa denna under några långdistanspass genom att gå 45 sekunder vid varje kilometerpassering. Det kändes bra och jag bestämde mig för att sjösätta RWR i skarpt läge på Helsingborg Marathon men ett par veckor innan loppet bestämde jag mig för att skrota planen. Visserligen kändes vilopauserna bra men jag hade svårt att hitta rätt tempo när jag började springa igen. Det gick helt enkelt för fort och det riskerade att förvandla den till synes smarta planen till en enda lång mastodont-intervall och det ska man kanske passa sig för att testa på ett marathon. Dessutom tror jag, med facit i hand, att RWR funkar bättre på träning när man är i sin egen ”bubbla” än under ett lopp där man hela tiden omges av löpare som springer fortare än en själv…

Ett annat test – som gick desto bättre – var att lägga in en bonuspromenad i högt tempo varje vecka. Jag började i augusti och hoppades komma upp i minst 12 mil innan jul, vilket jag också gjorde. Jag upptäckte också att snabba promenader faktiskt inte behöver vara så tråkiga – med rätt musik i öronen – och träningsmässigt är det inte så stor skillnad på att springa 6-7 kilometer eller gå i raskt tempo, det vill säga under 9 minuter per kilometer.

topp monaco

2016 var jag aldrig i närheten av att slå något av mina personliga rekord på 5, 10, 21 eller 42 km. Däremot ställde jag upp i rekordmånga lopp (14), sprang i rekordmånga länder (8) och satte nytt träningsrekord under ett kalenderår (just nu: 1439.4 km), en avsevärd ökning jämfört med 2015 då förkylningar och gallsten saboterade stora delar av höstens träning. Men det har jag ju redan avhandlat i inlägget om Den Långa Vägen Tillbaka, som snabbt klättrade upp till tredje plats på listan över mina mest lästa blogginlägg. Så det tänker jag inte älta igen även om jag just nu dras med ont i ryggen och får ägna mig åt att gå istället för att springa.

2017 då? Ja, jag vill gärna komma ut ännu mer i skogen – både med löpskor och vandringsskor – och försöka få till fler tempopass, för några sådana har jag egentligen inte haft alls under 2016. Kanske dags att äntligen bita ihop och börja köra intervaller eller backträning eller något annat som bara känts jobbigt? Eller stryketräna?

Jag har också lovat mig själv att inte springa så många lopp och vem vet, det kanske bara blir tre? En ny Classique des Riviera i mars och sedan debut på Göteborgsvarvet i maj, ett lopp som man förstås måste ha på sitt CV. Sedan hade det varit kul med en halvmara till utomlands, varför inte i Montreal i september? Eller en spontanutflykt till Sankt Olof om det är bra väder? Men fler än så lär det inte bli, även om det förmodligen kommer att kännas lite tomt. Jag gillar verkligen att springa lopp, trots att jag inte springer särskilt snabbt och inte fightas om några placeringar. Men loppen fungerar ofta som en bra morot för att lägga upp träningsplaneringen. Samtidigt upptäckte jag i slutet av året hur skönt det är att ”bara” sticka ut och springa utan att ha något speciellt mål, två, tre eller fyra veckor framåt i tiden. Och den känslan vill jag försöka hålla fast vid genom att springa färre lopp under 2017.

16 hbg marathon

Någon mer mara lär det inte bli – fem får räcka och jag njuter fortfarande av att tänka på den sista kilometern, ja sista milen faktiskt, på klassikern mellan Marathonas och Athen där jag hade betydligt piggare ben än i någon av mina fyra tidigare maror. Visst, man ska aldrig säga aldrig – och det är klart att det är frestande att vara med i startnummerlotteriet till New York Marathon – men samtidigt känns det faktiskt som att fem maror får räcka. Däremot skulle jag gärna ställa upp i stafettdelen av Helsingborg Marathon och då helst den sista sträckan, den jag njöt minst av när jag sprang i september och som jag gärna vill ha revansch på. Någon som behöver en extra medlem i laget?

RunTobyRun!

PS. Uppdatering om ryggen: fortfarande värst när jag suttit still eller legat i sängen och det känns som om ryggen ”låst sig”. Men så länge jag är uppe och rör mig så är det ändå rätt okej. Gick just 5.5 km i lugnt tempo och det funkar, lite ömt men ändå. Däremot lär det nog dröja till 2017 innan jag vågar pröva på att springa igen. Tur att det inte är så långt dit!

RÖRUM: tufft gå ut som nummer ett…

16 RÖRUM
Hamnade överst på i alla fall en lista… Synd bara att det inte var resultatlistan 🙂
Foto: Trailflirt-Märta Johansson. Bra blogg. Läs 🙂

sverige

#31 – 160805
Kullaloppet, Rörum (10.5 km enligt Garmin)
53:49, 5:08/km
18.9 grader

Mysigt arrangemang och en minst sagt kuperad och utmanande bana – ja, så har jag fått Kullaloppet beskrivet och nu var det äntligen upp till bevis på det fjärde och näst sista stoppet på min skånska byloppsturné. Till råga på allt med nummer 1 på bröstet…

Om du kör in en liten grusväg förbi äppellundar, ett skogsparti och en Skånegård, ja då kommer du till Kulla Nöjesplats. En sån där charmig liten dansbana, inklämd i en sänka med lövskogen runt omkring, prydligt uppmålade parkeringsrutor i gräset, affischer för spelningar med band som Drifters och Lasse Stefanz och så löpare i alla tänkbara färger. Unga och gamla, män och kvinnor också legenden Magnus från Malmö som brukar ta tåget till Simrishamn och sedan springa upp till Rörum som uppvärmning och sedan ta samma väg tillbaka till tåget efteråt.

Redan vid nummerlappsutdelningen känner jag att det här loppet kommer att bli extra tungt – för första gången någonsin ska jag springa med nummer 1 på bröstet och jag känner genast press att leva upp till förväntningarna…

Loppet är som sagt backigt värre, men 11-kilometersbanan går till största delen på asfalt och grusvägar och då kan det ju inte vara hur kuperat som helst, tänker jag. Inte som ekotrailen i våras där det ibland var så brant och trångt att det inte gick att springa och framför allt inte springa förbi.

Öppnade i vanlig ordning för snabbt (4:39) och får skylla på att grusvägen är lättlöpt och fin och sluttar lätt nerför, men när vi fortsätter lätt utför genom centrala Rörum – förbi Gunilla Manns kända ateljé – så håller jag medvetet igen. För jag vet vad som väntar runt hörnet på vägen upp mot Östra Vemmerlöv: en lång, härlig uppförslöpa som varar gott och väl 2 kilometer och förflyttar oss typ 75 meter uppför åsen. Men stärkt av förra veckans backar i Sankt Olof håller jag igen, tar rygg på en blå tröja som håller ett lagom tempo och betar mig sakta men säkert uppför backen utan att ta ut mig och har sedan gott om krafter kvar trots att jag passerade halvmilen på 25:30.

Den sista branta backen, 1.5 kilometer från mål, hade jag dock inte räknat med så den kom verkligen som en otrevlig överraskning. Och efter den kom sanden… för vägen in mot mål går på blöt, packad sand och tack och lov går det utför, annars hade det kunnat bli riktigt jobbigt. Tar mig slutligen i mål under 54 minuter, en riktigt bra tid efter förutsättningarna så jag är klart nöjd. Problemet är bara att min klocka visade 10.5 km (5:08/km) medan den officiella sträckan är 11 (4:54/km) och det är ju frestande att bokföra den snabbaste tiden även om den inte känns rätt. Fast i det här fallet vore det ju kul om min klocka visade fel 🙂

Med detta fick jag också till mitt femte pass i rad över 11 kilometer så äntligen har det lossnat ordentligt på löpfronten, något jag också är väldigt glad över.

Min planerade sommarturné:
29/6 Blentarpsmilen (10 km tg, 51:38, 5:10/km)
3/7 Gylleboloppet (8 km tg, 47:02, 5:41/km)
29/7 Sankt Olofsloppet (9.2 km kuperat, 46:22, 5.02/km)
5/8 Kullaloppet (11 km tg, 53:51 kuperat, 4:54/km)
20/8 Veberödsrundan (21.1 km)

RunTobyRun!

PS (uppdatering 9/8). Verkar som att det är en jättestor efterfrågan på inlägg om Sankt Olof… Inlägget om hur loppet 2015 förändrade min syn på löpning (20/7) klättrade snabbt upp till 5:e plats på listan över mina mest lästa inlägg med över 1600 visningar på Jogg.se men som snabbt brädades av fredagens racerapport från nämnda lopp (29/7) som nu kommit upp i 2069 visningar och därmed är mitt mest lästa inlägg någonsin. Fantastiskt! DS.