Etikettarkiv: terräng

Sydkusten marathon (del 2)

Äntligen dags för andra etappen av min sommarutmaning att springa Sydkusten Marathon, uppdelad som tre sköna träningspass. Hittar bara ett fel på dagens 17 kilometersrunda: motvinden…

FÖRSTA ETAPPEN: FALSTERBO FYR-FALSTERBOKANALEN

Tar vid där jag slutade i söndags, vid Falsterbokanalens östra fäste, och tar sikte på ett lugnt och mysigt promenadstråk in bland tallskogen och Per Albinlinjens gamla stridsvagnshinder från andra världskriget.

Efter en stund kommer jag ner till Kanalbadet, dit familjen ofta åker för att bada. Eller rättare sagt: jag brukar ta igen mig på en filt medan min dotter Vattendjuret härjar runt i vattnet. Svänger vänster och bestämmer mig för att försöka hålla mig borta från själva stranden, som är lös och sandig, och det innebär en stunds irrande upp och ner mellan sanddynerna medan jag letar efter små stigar nedanför badhytterna. Här och var går det bra men så sticker det fram hus eller staket och jag tvingas upp på dynerna igen. Känner att det inte är optimalt utan ”ger upp” och söker mig ner till vattenbrynet, där jag får riktigt bra fäste i den sand som varit blöt under natten.

Fram till kommungränsen, vid ungefär 6.5 km, är det mjuk löpning på allehanda underlag. Ett tag är det riktigt bra grusväg och stig, ett tag gräs genom en stor hage där jag stannar och noga läser igenom bondens defintition av att passera ”på egen risk” men eftersom det inte är några tjurar i sikte klättrar jag över en trappstege och fortsätter österut tills jag gör ett ödesdigert vägval. I min iver att undvika landsvägen läser jag terrängen fel och kommer ner på en smal, stenig strandremsa full av tång och ovanför det meterhöga blommor och gräs och sedan ett stängsel. Bara att bita ihop – eller vända.

Tappar åtminstone en minut på kilometern i djungeln och tycker mig höra något gammalt lumparbefäl mala ”i terräng nedgår ofta marsch-hastigheten”. Hinner också oroa mig för fästingar innan jag kommer upp på landsvägen, där motvinden är extra påtaglig,

En tappad minut på en sån här nöjesrunda betyder ju egentligen ingenting, men i det här fallet hade det kunnat få en avgörande betydelse… Återkommer till det, men först passerar jag genom Skåre, där hamnen bjuder på ett litet mysigt byahus och ett lika litet fiskemuseum. Kommer vidare till startplatsen för Sydkustloppet 2016, men väljer att lyssna på Sydkusten Marathons goda råd att hålla mig på vägen istället för att ge mig ut i grönskan och följa kustlinjen, över golfbanan. En annan dag hade det kanske gått bra, men idag är det fullt med bilar på golfklubbens parkering och jag vill inte bjuda golfarna på möjligheten att öva prickskytte på moving targets.

Kommer upp till E6:an och svänger av längs cykelvägen in mot Trelleborg. Äntligen lite grus under fötterna igen! Börjar tittar lite oroligt på klockan. Med 2 kilometer kvar till mål inser jag att jag fortfarande har en teoretisk chans att hinna med Pågatåget – om jag spurtar… Så jag lägger på en rem… Har legat på runt 6:10/km hela passet – förutom ovan nämnda djungelsträcka – men höjer nu tempot. 15-16 km går på 5:50, 16-17 km på 5:25 och när skjutdörrarna öppnar sig på stationen har jag bara 5 sekunder tillgodo på min klocka. Springer genom vänthallen, ut genom nästa skjutdörr och, jo, det står två tåg inne… Men ska jag hinna… ? Vore väl så j-la typiskt om tåget skulle börja rulla i exakt samma stund som jag trycker på knappen för att öppna dörrarna…

Men jag hinner ombord. Dörrarna stängs och tåget börjar rulla… Jag hann alltså med typ sju sekunders marginal… Så nära var det alltså att den där djungelrutten hade kostat mig en halvtimme i väntan på nästa tåg.

Spurten innebar också en liten revansch på kollektivtrafiken, som snodde en halvtimme av mig i morse när jag åkte först tåg och sedan buss till starten vid Falsterbokanalen. Hade ursprungligen tänkt göra detta en vardag, då tar det 40 minuter att åka till starten – vilket är helt okej – men på helgerna är turerna inte synkade med varandra utan det tog över en timme.

Nästa runda går från Trelleborg C till Smygehuk och då måste jag alltså komma upp i 14 195 meter för att det ska bli full marathondistans. Hittills visar klockan 2.48:37.

Bäst i dag: mer omväxlande än första etappen, många olika underlag, i alla fall första delen av sträckan (se bilderna nedan). Går att springa med utsikt mot vatten nästan hela vägen, speciellt om man väljer att börja rundan med att följa Falsterbokanalen söderut istället för att, som jag gjorde, springa genom tallskogen. Vädret i dag hade varit idealiskt – om det varit vindstilla…

RunTobyRun!

Fler bilder: klicka på ikonerna för att se dem i stort format!

Inspektionsjogg på Österlen

En vacker och asjobbig traildebut – precis så minns jag fjolårets Ekotrail på Österlen och ungefär så känns det idag oxå efter en lugn inspektionsrunda om 17.4 km längs Verkeån inför morgondagens lopp.

För egen del blir det ingen start i morgon och det är väl lika bra det med tanke på den krävande banan och den taskiga formen efter två månaders träningsmörker. Och när jag väl tittade in på hemsidan var det fultecknat – däremot fanns det möjlighet att vandra eller lufsa i dag under rubriken Eko-Hike.

Baktanken var givetvis inte att gå hela sträckan utan jogga mig runt stora delar av vandringleden, som innebar en runda på 17.4 km – 3.5 km kortare än Ekotrailen och medurs vilket innebar att jag fick pröva på att beta av några av backarna från ”fel” håll. Jag slapp också den första ”loopen”, väster om slottet, som jag tycker var den tråkigaste delen av banan.


HÄR hittar du rapport från Verkeåns Ekotrail 2016 (21.9 km)

Med tanke på den risiga formen .kändes det som en lagom utmaning att försöka jogga hela sträckan. samtidigt kände jag att måste jag gå några sträckor är det väl inte hela världen. Banan är ju ändå så pass kuperad att det på vissa ställen är snudd på omöjligt att springa…

Det har varit en dyster vår och nu när de sega förkylningarna äntligen verkar ha släppt (ta i trä, har två sjuka familjemedlemmar hemma…) dök det naturligtvis upp nya problem. Under lördagens runda börjde det ömma i hälsenan och det är ju bara så himla typiskt. Argh! Men jag kände att idag får det bära eller brista. Känns det bra så fortsätter jag i lagom tempo så långt jag orkar och börjar den ömma igen så får jag väl vända eller gå tillbaka, värre än så är det inte. Men stanna hemma, det fanns inte på kartan för jag ville verkligen ut i naturen nu när det är en så fantastisk årstid.


Nöjd trots extremt långsam passertid vid 10 km: 73 min.

Hur gick det då? Ja, det är ju 500 höjdmeter åt båda hållen så man kommer ju knappast undan några backar genom att kuta åt motsatt håll. Men det kändes ändå inte riktigt lika jobbigt som i fjol – kanske för att jag höll 30-40 sekunder långsammare tempo per kilometer. Eller för att vi denna gång inte behövde ta oss uppför de brutala slagghögarna i början av varvet som fullkomligen suger mjölksyra.

I dag var vädret perfekt för skogsmulle, i morgon säger prognosen att det ska komma regn (eller till och med snöblandat på kvällen) och det kan förstås ställa till det för alla löpare ***. Speciellt de som ligger lite längre bak i kön, där jag själv brukar hålla till, eftersom det kan bli lite kläggigt och upptrampat i slänterna.

Till dig som är anmäld till detta härliga lopp i morgon har jag följande råd: sakta ner när du ska upp och se upp när du ska ner – för det är riktigt brant på sina ställen.

RunTobyRun!

*** FOTNOT: Det blev mycket riktig kallt, regn och snö om vartannat under lördagens lopp, ett riktigt grisväder som ett stort antal tappra kämpar ändå betade sig igenom. Starkt jobbat!

Bilder från dagens Eko-Hike (klicka på ikonerna för visning i större format):

Vad jag lärde mig av 2016

topp banan

Egentligen gillar jag inte löparårskrönikor eftersom de ofta har en tendens att bli ett resultatrabblande, på gränsen till skryt och mitt mantra är ju ”inget skryt – bara löpning”. Men okej då.. Här kommer ett försök att sammanfatta vad jag faktiskt lärde mig av 2016, ett bra löpår även om det slutade i moll.

2016 var året då jag lovade mig själv att pröva lite annorlunda löpvägar och variera min löpning – bland annat för att undvika risken att tröttna.

Det blev kanske inte lika mycket skog som jag hade hoppats, men jag har ändå lyckats variera min löpning, jämfört med tidigare år. Det har inte bara varit en fråga om att komma bort från asfalten utan lika mycket om att försöka variera rundorna och få nya intryck längs vägen, något jag varit dålig på tidigare (speciellt i mörker där jag hållit mig till ett par väl uppmätta rundor). Det känns som att investeringen i en GPS-klocka faktiskt innebar att jag började springa ”friare” men ändå kunde hålla bra koll på hur långt jag kutat – vilket fortfarande är viktigt för mig… Störst skillnad, jämfört med i fjol, märks på loppen där jag i år haft en helt annan fokus på att springa terräng:

  • Verkeåns ekotrail: härlig men asjobbig upplevelse, speciellt andra milen.
  • Sydkustloppet, likaså (grym motvind i sanden på andra milen) och slutligen
  • Min skånska sommarloppsserie. De fem byaloppen på 8-21 km i Blentarp, Gyllebo, Sankt Olof, Rörum och Veberöd (ej terräng) blev en kul utmaning, som förde mig till kultställen som Dungens dansbana och Kulla nöjesplats och som dessutom innebar att massor av nya läsare hittade till bloggen. Skoj!
topp hallby

2016 var året då jag satsade på uthållighet snarare än på att springa snabbt.

Det innebar att jag inte lyckades springa en enda mil under 50 minuter – men det var heller inte mitt mål och jag har således heller inte gjort något ordentligt försök. Bästa tiden blev något överraskande på Veberödsrundan, där första milen gick på 50:19, ganska exakt tre minuter långsammare än vad jag mäktat med på milen sedan 2012.

2016 var också året då jag – med flit – satsade på att ta det extra lugnt. 

I våras fick höra talas om teorin bakom Run-Walk-Run och började testa denna under några långdistanspass genom att gå 45 sekunder vid varje kilometerpassering. Det kändes bra och jag bestämde mig för att sjösätta RWR i skarpt läge på Helsingborg Marathon men ett par veckor innan loppet bestämde jag mig för att skrota planen. Visserligen kändes vilopauserna bra men jag hade svårt att hitta rätt tempo när jag började springa igen. Det gick helt enkelt för fort och det riskerade att förvandla den till synes smarta planen till en enda lång mastodont-intervall och det ska man kanske passa sig för att testa på ett marathon. Dessutom tror jag, med facit i hand, att RWR funkar bättre på träning när man är i sin egen ”bubbla” än under ett lopp där man hela tiden omges av löpare som springer fortare än en själv…

Ett annat test – som gick desto bättre – var att lägga in en bonuspromenad i högt tempo varje vecka. Jag började i augusti och hoppades komma upp i minst 12 mil innan jul, vilket jag också gjorde. Jag upptäckte också att snabba promenader faktiskt inte behöver vara så tråkiga – med rätt musik i öronen – och träningsmässigt är det inte så stor skillnad på att springa 6-7 kilometer eller gå i raskt tempo, det vill säga under 9 minuter per kilometer.

topp monaco

2016 var jag aldrig i närheten av att slå något av mina personliga rekord på 5, 10, 21 eller 42 km. Däremot ställde jag upp i rekordmånga lopp (14), sprang i rekordmånga länder (8) och satte nytt träningsrekord under ett kalenderår (just nu: 1439.4 km), en avsevärd ökning jämfört med 2015 då förkylningar och gallsten saboterade stora delar av höstens träning. Men det har jag ju redan avhandlat i inlägget om Den Långa Vägen Tillbaka, som snabbt klättrade upp till tredje plats på listan över mina mest lästa blogginlägg. Så det tänker jag inte älta igen även om jag just nu dras med ont i ryggen och får ägna mig åt att gå istället för att springa.

2017 då? Ja, jag vill gärna komma ut ännu mer i skogen – både med löpskor och vandringsskor – och försöka få till fler tempopass, för några sådana har jag egentligen inte haft alls under 2016. Kanske dags att äntligen bita ihop och börja köra intervaller eller backträning eller något annat som bara känts jobbigt? Eller stryketräna?

Jag har också lovat mig själv att inte springa så många lopp och vem vet, det kanske bara blir tre? En ny Classique des Riviera i mars och sedan debut på Göteborgsvarvet i maj, ett lopp som man förstås måste ha på sitt CV. Sedan hade det varit kul med en halvmara till utomlands, varför inte i Montreal i september? Eller en spontanutflykt till Sankt Olof om det är bra väder? Men fler än så lär det inte bli, även om det förmodligen kommer att kännas lite tomt. Jag gillar verkligen att springa lopp, trots att jag inte springer särskilt snabbt och inte fightas om några placeringar. Men loppen fungerar ofta som en bra morot för att lägga upp träningsplaneringen. Samtidigt upptäckte jag i slutet av året hur skönt det är att ”bara” sticka ut och springa utan att ha något speciellt mål, två, tre eller fyra veckor framåt i tiden. Och den känslan vill jag försöka hålla fast vid genom att springa färre lopp under 2017.

16 hbg marathon

Någon mer mara lär det inte bli – fem får räcka och jag njuter fortfarande av att tänka på den sista kilometern, ja sista milen faktiskt, på klassikern mellan Marathonas och Athen där jag hade betydligt piggare ben än i någon av mina fyra tidigare maror. Visst, man ska aldrig säga aldrig – och det är klart att det är frestande att vara med i startnummerlotteriet till New York Marathon – men samtidigt känns det faktiskt som att fem maror får räcka. Däremot skulle jag gärna ställa upp i stafettdelen av Helsingborg Marathon och då helst den sista sträckan, den jag njöt minst av när jag sprang i september och som jag gärna vill ha revansch på. Någon som behöver en extra medlem i laget?

RunTobyRun!

PS. Uppdatering om ryggen: fortfarande värst när jag suttit still eller legat i sängen och det känns som om ryggen ”låst sig”. Men så länge jag är uppe och rör mig så är det ändå rätt okej. Gick just 5.5 km i lugnt tempo och det funkar, lite ömt men ändå. Däremot lär det nog dröja till 2017 innan jag vågar pröva på att springa igen. Tur att det inte är så långt dit!

RÖRUM: tufft gå ut som nummer ett…

16 RÖRUM
Hamnade överst på i alla fall en lista… Synd bara att det inte var resultatlistan 🙂
Foto: Trailflirt-Märta Johansson. Bra blogg. Läs 🙂

sverige

#31 – 160805
Kullaloppet, Rörum (10.5 km enligt Garmin)
53:49, 5:08/km
18.9 grader

Mysigt arrangemang och en minst sagt kuperad och utmanande bana – ja, så har jag fått Kullaloppet beskrivet och nu var det äntligen upp till bevis på det fjärde och näst sista stoppet på min skånska byloppsturné. Till råga på allt med nummer 1 på bröstet…

Om du kör in en liten grusväg förbi äppellundar, ett skogsparti och en Skånegård, ja då kommer du till Kulla Nöjesplats. En sån där charmig liten dansbana, inklämd i en sänka med lövskogen runt omkring, prydligt uppmålade parkeringsrutor i gräset, affischer för spelningar med band som Drifters och Lasse Stefanz och så löpare i alla tänkbara färger. Unga och gamla, män och kvinnor också legenden Magnus från Malmö som brukar ta tåget till Simrishamn och sedan springa upp till Rörum som uppvärmning och sedan ta samma väg tillbaka till tåget efteråt.

Redan vid nummerlappsutdelningen känner jag att det här loppet kommer att bli extra tungt – för första gången någonsin ska jag springa med nummer 1 på bröstet och jag känner genast press att leva upp till förväntningarna…

Loppet är som sagt backigt värre, men 11-kilometersbanan går till största delen på asfalt och grusvägar och då kan det ju inte vara hur kuperat som helst, tänker jag. Inte som ekotrailen i våras där det ibland var så brant och trångt att det inte gick att springa och framför allt inte springa förbi.

Öppnade i vanlig ordning för snabbt (4:39) och får skylla på att grusvägen är lättlöpt och fin och sluttar lätt nerför, men när vi fortsätter lätt utför genom centrala Rörum – förbi Gunilla Manns kända ateljé – så håller jag medvetet igen. För jag vet vad som väntar runt hörnet på vägen upp mot Östra Vemmerlöv: en lång, härlig uppförslöpa som varar gott och väl 2 kilometer och förflyttar oss typ 75 meter uppför åsen. Men stärkt av förra veckans backar i Sankt Olof håller jag igen, tar rygg på en blå tröja som håller ett lagom tempo och betar mig sakta men säkert uppför backen utan att ta ut mig och har sedan gott om krafter kvar trots att jag passerade halvmilen på 25:30.

Den sista branta backen, 1.5 kilometer från mål, hade jag dock inte räknat med så den kom verkligen som en otrevlig överraskning. Och efter den kom sanden… för vägen in mot mål går på blöt, packad sand och tack och lov går det utför, annars hade det kunnat bli riktigt jobbigt. Tar mig slutligen i mål under 54 minuter, en riktigt bra tid efter förutsättningarna så jag är klart nöjd. Problemet är bara att min klocka visade 10.5 km (5:08/km) medan den officiella sträckan är 11 (4:54/km) och det är ju frestande att bokföra den snabbaste tiden även om den inte känns rätt. Fast i det här fallet vore det ju kul om min klocka visade fel 🙂

Med detta fick jag också till mitt femte pass i rad över 11 kilometer så äntligen har det lossnat ordentligt på löpfronten, något jag också är väldigt glad över.

Min planerade sommarturné:
29/6 Blentarpsmilen (10 km tg, 51:38, 5:10/km)
3/7 Gylleboloppet (8 km tg, 47:02, 5:41/km)
29/7 Sankt Olofsloppet (9.2 km kuperat, 46:22, 5.02/km)
5/8 Kullaloppet (11 km tg, 53:51 kuperat, 4:54/km)
20/8 Veberödsrundan (21.1 km)

RunTobyRun!

PS (uppdatering 9/8). Verkar som att det är en jättestor efterfrågan på inlägg om Sankt Olof… Inlägget om hur loppet 2015 förändrade min syn på löpning (20/7) klättrade snabbt upp till 5:e plats på listan över mina mest lästa inlägg med över 1600 visningar på Jogg.se men som snabbt brädades av fredagens racerapport från nämnda lopp (29/7) som nu kommit upp i 2069 visningar och därmed är mitt mest lästa inlägg någonsin. Fantastiskt! DS.

 

 

SANKT OLOFSLOPPET: äntligen tillbaka!

16 stolof
Uppvärmningsrundan bjöd på flera vackra hus, däribland detta!

sverige

#30 – 160729
Sankt Olofsloppet 9.2 km
46:22 (5:02/km)
20 grader

Mer än 1500 gånger har det visats, förra veckans inlägg där jag hajpade Sankt Olofsloppet och vad det betytt för min egen syn på löpning. Och nu var det äntligen dags att komma tillbaka och springa loppet en gång till och den stora frågan var förstås: skulle det kännas lika fantastiskt?

Racerapport 2015
Sankt Olof – loppet som förändrade min syn på löpning

Så var det alltså dags för det tredje stoppet av fem på min skånska sommarloppsturné och jag hade huvudet fullt av frågor när jag parkerade bilen vid den gamla Möllan. Hur mycket ork fanns det egentligen kvar i mina ben efter semesterveckan i Frankrike och därtill en vecka med usel nattsömn? Och tänk om jag skulle bli besviken för att återkomsten inte skulle kännas lika rolig som fjolårets premiärrunda – och att jag skulle få åka hem och känna att jag hajpat ett lopp ”i onödan”…?

Men jag behövde inte vara orolig. Det var samma goa stämning på Kvarnvallen i år också och det kändes som att nästan hela byn var på plats. Grillen gick varm vid den lilla dansbanan, högtalarna varvade musik och den knastriga speakerrösten från innerplan. I vimlet hittade jag fyra läsare och det var förstås lite extra festligt.

16 stolof2
Dags för start i det första av tre barnlopp med hinderbana runt idrottsplatsen.

Började värma upp medan barnklasserna tog över innerplan och fick värma upp lite mer än normalt – kroppen har känts seg hela veckan efter träningspasset i måndags men med lite extra jogg och lite extra stretch kändes det som att den vaknade.

Lärde mig några saker under förra årets lopp och den första glömde jag i samma sekund som loppet blåstes igång: ta det lugnt i början… Tog väl närmare 2 km innan jag insåg att tempot var på tok för högt och fick slå av på tempot, samtidigt kom vi ut på asfalt som också bjöd på några sköna lätta nedförslöpor så där hittade jag mitt flow.

16 stolof4
Ner mot första kilometerskylten (vid bondgården, där det i år inte satt någon gubbe eller katt och tittade på oss)

Den andra lärdomen hade jag inte glömt: det är andra halvan av loppet som är backigast och här tänkte jag till – tog inte ut mig i uppförsmoten och försökte sträcka ut och slappna av så fort det gavs möjlighet. På så sätt sprang jag sakta ikapp, om och ifrån en annan löpare – som inte orkade svara i backarna – ett skönt kvitto på att jag tänkte rätt. Således trodde jag också att jag hade extra ork kvar när jag kom fram till benknäckarbacken upp mot idrottsplatsen, men den var lika jobbig som i fjol och knappast någon njutning…

Tiden i mål blev 46:22, det vill säga 10 sekunder långsammare än i fjol. Samtidigt kändes det som att jag sprang mycket smartare och gjorde en betydligt bättre insats utifrån förutsättningarna. Ni som läst föregående inlägg kanske minns att jag siktade på en tid under 50, förra året hoppades jag på en tid under 45 (men det var förstås innan jag insåg hur kuperad banan var…).

Hursomhelst: återigen ett trevligt arrangemang och kul att äntligen få komma tillbaka.

Nästa planerade stopp på sommarturnén är i Rörum nästa vecka – Kullaloppet – vars banprofil är ännu mer skräckinjagande med bland annat 75 meters stigning mellan 2 och 3.5 km. Kommer att bli tufft – men bra träning. För det är så jag kommer att ta loppet, tänker inte tokrusa..

Min planerade sommarturné:
29/6 Blentarpsmilen (10 km, 51:38, 5:10/km)
3/7 Gylleboloppet (8 km, 47:02, 5:41/km)
29/7 Sankt Olofsloppet (9.2 km, 46:22, 5.02/km)
5/8 Kullaloppet (11 km)
20/8 Veberödsrundan (21.1 km)

RunTobyRun!
Finns numera även på Facebook!

16 stolof3Möllan som gett Kvarnvallen sitt namn.

16 stolof5
Så vackert!

Sankt Olof – loppet som förändrade mitt löptänk

stolofMysiga Kvarnvallen i Sankt Olof

Kan man bli kär i ett lopp? Ja, det var i alla fall så jag kände mig förra året när jag segade mig uppför sista sega backen och sedan sträckte ut på upploppet inne på Sankt Olofs välklippta fotbollsplan. För knappt hade jag passerat mållinjen förrän jag kände att ”hit måste jag komma tillbaka”.

Sagt och gjort, efter fjolårets härliga sommarupplevelse i Sankt Olof bestämde jag mig för två saker: att jag skulle försöka komma tillbaka och att dessutom börja variera min träning mer, att helt enkelt bli bättre på att försöka hitta nya löpspår och utmaningar istället för att alltid ge mig ut och gnugga asfalt. På samma sätt har jag i år försökt träna mer på uthållighet än snabbhet, även om det kanske inte blev riktigt så uthålligt som jag hade hoppats eftersom ryggen började krångla efter Sydkustloppet.

Sankt Olof öppnade också mina ögon för att det inte alltid är storleken som räknas. På loppen, alltså. Att ett litet charmigt byalopp kan vara en nog så häftig upplevelse som att ge sig iväg samtidigt som fem eller tio tusen löpare.

Sommarturnén, med fyra skånska terränglopp under fem veckor (Blentarp – Gyllebo – Sankt Olof – Rörum innan jag rundar av med en halvmara på asfalt i Veberöd) är också ett led i planen för att bli starkare och uthålligare, precis som mina Run-Walk-Run-pass, och förhoppningsvis kommer detta att betala sig under höstens båda stora asfaltsprövningar på Helsingborg Marathon (3/9) och Ring Knutstorp Rainbow Run (29/10). Även om jag måste medge att nedräkningen till Helsingborg börjar gå väldigt fort och att jag av olika anledningar inte är där jag hade hoppats formmässigt. Nåväl, den dagen, den sorgen…

Förra året slogs jag av hur kuperad banan run Sankt Olof var, speciellt andra halvan av de 9.2 km som till största delen går på grus- och asfaltsväg, vilket gör att den skiljer sig ganska rejält från profilerna i Blentarp och Gyllebo. Men trots backarna – och det faktum att jag bara hade kunnat träna för fullt i en månad – lyckades jag hålla ett bra tempo och så när nå mitt tidsmål att snitta 5 blankt. Det var sista backen upp mot idrottsplatsen som sabbade allt…

Jag tog mig i mål på 46:12 (5:01) och det är förstås en tid som jag skulle vilja slå den 29:e men jag inser att det kommer att bli tufft med hänsyn till formen.

Vågar jag hoppas på en tid under 50:30 (5:29)?

Sommarturnén:

  1. 29/6 Blentarpsmilen (10 km, 51:38, 5:10/km)
  2. 3/7 Gylleboloppet (8 km, 47:02, 5:41/km*)
  3. 29/7 Sankt Olofsloppet (9.2 km)
  4. 5/8 Kullaloppet (11 km)
  5. 20/8 Veberödsrundan (21.1 km)

*beräknat på distans enligt Garmin.

RunTobyRun!
Numera även på Facebook.com/runtobyrun

GYLLEBO: andra stoppet på sommarturnén

gyllebo1

sverige

#29 – 160703
Gylleboloppet 8 km (8.28?)
47:02 (5:45/km)
17.8 grader

Mer ”landet” än så här blir det knappast: start och mål vid en gammal dansrotunda och ett vackert varv genom Gylleboskogen utan att överhuvudtaget vara nära någon form av asfalt. Härligt!

Problemet var bara att hitta hit. Idrottsföreningens hemsida nöjde sig nämligen med att konstatera att det var start klockan 11 vid Dungen – inte en rad om hur man skulle anmäla sig,vad det kostade eller vilken dunge som de syftade på.

Har man inte varit ute på Österlen och svingat sina lurviga är det kanske inte så lätt att känna till att Dungen är en legendarisk dansbana och festplats bland tallar och björkar med olika stånd för chokladhjul och pilkastning. Toaletterna har varit med ett tag, inredda i vad som ser ut att vara ett gammalt förråd och förstärker intrycket av att man är mitt ute i spenaten på tillfälligt besök i en kultur som överlevt urbanisering och digitalisering, 100 % genuint helt enkelt. Men bevisligen var det många som visste vilken dunge som avsågs, eftersom årets upplaga av Gylleboloppet lockade rekordmånga löpare (140), nästan dubbelt så många som i fjol.

Bansträckningen är utmärkt på marken med sågspån (!) och jag tar fram den stora kultstämpeln efter loppet, när resultaten kommer upp på en anslagstavla i form av handskrivna pappersremsor – ja det funkar förstås i det här formatet men hade kanske blivit jobbigt vid 400 eller 500 löpare…

Loppet då? Var lite orolig innan start för min vad/hälsena som morrade lite på rundan i torsdags och den ömmade lite under loppets gång, inte så pass att jag funderade på att bryta. Däremot gjorde den lite ont i bilen hem så vi får väl se de närmaste dagarna, hur smart det egentligen var att löpa.

Kom i väg som fjärde eller femte löpare, men raskt började snabbare löpare att springa om och i de första långa backarna kände jag att det nog var läge att sakta ner lite på tempot och försöka komma in ett eget flow. Banan går genom barrskog, bokskog och över ett halvt igenvuxet kalhygge, det är omväxlande grusväg, stig, grus, gräs och löv om vartannat och stundtals var det en del rötter på marken att håla ögonen på

Ner mot vätskekontrollen vid 4 km är det en lång, härlig nerförsbacke och jag hann njuta en stund innan tanken slog mig att vi ska säkert upp igen. Och mycket riktigt, efter drickan reste sig värsta monsterbacken, 40 meters stigning mellan 4 och 4.6 km och jag fick bita ihop, frustande och med en allt högre andhämtning (här visade min nya pulsmätare 192 slag i minuten).

Sista två höll jag ett jämnt tempo och kände att jag hade lite kvar att ge; tog mig förbi några löpare som sprungit om mig en stund tidigare och gick i mål på 47:02, drygt tre minuter långsammare än det tidsmål jag hade satt upp innan loppet. Fast då visste jag å andra sidan inte hur kuperad banan var.

Kändes som att förra helgens utflykt till Blentarp gick mycket bättre, där gick det fortare än jag hade räknat med, här fick jag kämpa, kämpa, kämpa och det gick ändå inget vidare. Och det hade definitivt inte bara med hälen att göra.

Nåväl, bara att bita ihop, vila några dagar och sedan ladda om batterierna. Gyllebo var det andra stoppet på min skånska sommarturné. Blentarpsmilen var det första och härnäst väntar – förmodligen – 29/7 Sankt Olof (9.2 km), 5/8 Kullaloppet i Rörum (11) och 20/8 Veberödsrundan (21.1). Håll tummarna!

5 km: 28.12
Mål 8 km: 47:02 (8.2 km enligt egen klocka…)

RunTobyRun!
Nu även på Facebook: www.facebook.com/runtobyrun

FLER BILDER – klicka på miniatyrerna för att se dem i fullformat!

Avrundar träningsåret i blöt Smålandsterräng

Hallbygården Axamo

Avslutar mitt fjärde löpår med dubbla terrängpass i Småland: milen i Axamo och 7.5 km i Öxnehaga. En härlig liten utflykt!

Hamnar i Jönköping för att lämna av sonen på Dreamhack och, precis som för ett år sedan (”våt dröm för en asfaltsgnuggare”), passar jag på att utforska lite ny terräng.

Hällregnet har, lämpligt nog, avtagit när jag ger mig ut på dagens första runda vid Hallbygården i Axamo. Milslingan är skönt kuperad och växlar mellan skogsväg, anlagd gångväg på grus och stigar, inte så sällan smala, blöta och fulla av rötter så det krävs full koll på var jag sätter fötterna.

Axamo hallbygården

Det är en varierad och skön runda, men lite si och så med skyltningen. Ibland står det tre gula skyltar på rad längs en raka där det inte går att springa på mer än ett håll – däremot tvingas jag stanna flera gånger och leta mig fram i vägskäl.

Precis som i Öxnehaga är det bara skyltat åt ett håll och det finns heller inga avståndsmarkeringar mer än en skylt vid 4 km, som ser högst inofficiell ut och därmed inte helt pålitlig.

Men, hursomhelst, en trevlig runda bland tallar och blåbärsris.

Axamo hallbygårdenExempel på vägskäl där det saknas gul markering för att hitta rätt.

Öxnehaga – återkomsten

Efter Hallby satte jag mig i bilen, kollade F1-kval i mobilen och gav mig sedan ut på nytt i Öxnehaga. Löpspåren intill Öxnegården var lika härliga – och kuperade – som jag mindes dem och inte minst femkilometern är en favorit, kanske rent av det bästa spår jag sprungit.

Den avslutande 2.5-rundan bjöd på en riktig monsterbacke och där och i några andra branter tog jag det väldigt lugnt, har känt mig lite hostig de senaste nätterna och vill inte ta i för mycket. Och tänk, väl tillbaka i bilen började regnet ösa ner igen, snacka om tajming!

Med detta avslutar jag mitt fjärde träningsår (19/6-18/6) och konstaterar att det blev bara drygt 100 mil, en bra bit under målet på 120. Men det är å andra sidan inte så konstigt med tanke på att jag tappade tre månaders träning. Skit samma, nu tar vi nya tag! Härnäst väntar Blentarpsmilen nästa söndag, som också bjuder på backar. Första 3 km klättrar typ 65 meter uppför Romeleåsen.

RunTobyRun!

Öxnehaga
Öxnehaga

SYDKUSTLOPPET: ack, denna sand…

sydkust3

sverige
27. 160430
Sydkustloppet, Trelleborg 21.1 km
1.55:12 (5:28/km)

Vilken tur jag haft i vår, som hållit mig frisk och kunnat genomföra tre spännande och annorlunda lopp: Riviera Classic, med mål i Monaco, Verkeån Ekotrail runt Christienehof och nu Sydkustloppet med start på Stavstensudde och mål på Sveriges sydligaste udde i Smygehuk.

Den här halvmaran är inte som andra. Den börjar med knappt 2 km löpning på golfbanans fairway och fortsätter sedan på de mest skilda underlag: grus, asfalt, kullersten, en båtbrygga, strandstig och sanddyner med ringa eller obefintligt grepp. Och så lite motvind. Hela vägen.

Innan start träffade jag några kända ansikten i startområde: Ola, som precis som jag är rookie, Annika, som är veteran på sträckan och så ”Magistern” som förra året grejade sträckan på den imponerande tiden 1:36 och nu gav mig ett coachande ord på vägen: se till att du inte är för trött efter en mil, för där börjar sanden och det är jobbigt. Och se upp var du sätter fötterna så du inte trampar i någon kaninhåla…”

Sagt och gjort, vi pinnade i väg i motvinden längs golfbanan med ivrigt hejande golfare vid vår sida (de såg inte ett dugg putta ut) och när vi kom in i Trelleborgs centrum steg ”real feel-tempen” några grader eftersom det fanns hus som gav lä. Sen följde vi kustlinjen större delen av vägen förbi Gislöv och Böste till Smygehuk och det var precis som ”Magistern” sa: efter 10 börjar eländet. Efter tre kilometer med sand hade jag tröttnat – ge mig en riktig väg för tusan – men det dröjer tills efter sista vätskekontrollen vid 18 km innan vi kan sträcka ut på en lång, rak cykelväg. I motvinden…

Egentligen är Sydkustloppet fantastiskt; en unik möjlighet att följa kustlinjen från en udde till en annan, som dessutom är Sveriges sydligaste. Och målgången vid fyren i Smyge är jättefin –  men dessförinnan är det alltså en himla massa sand där det är svårt att springa om och där det tyvärr är svårt att njuta av havsutsikten eftersom det krävs full koncentration neråt.

Ett sånt här lopp är det förstås svårt att sätta ett tidsmål på innan, men jag siktade på 2 timmar och klarade det med råge: 1.55:12, en tid jag är jättenöjd med utifrån hur banan och vädret var!

Stinter:

5 km: 25:49
10 km: 51:35 (25:46)
15 km: 1.20:25 (28:50 – lite osäker på tiden men den verkar rimlig)
20 km: 1.50:27 (30:02)
21.1 km: 1.55:12

Betyg på insatsen: 4

sydkust2

sydkust1

image