Etikettarkiv: terräng

SANKT OLOFSLOPPET: äntligen tillbaka!

16 stolof
Uppvärmningsrundan bjöd på flera vackra hus, däribland detta!

sverige

#30 – 160729
Sankt Olofsloppet 9.2 km
46:22 (5:02/km)
20 grader

Mer än 1500 gånger har det visats, förra veckans inlägg där jag hajpade Sankt Olofsloppet och vad det betytt för min egen syn på löpning. Och nu var det äntligen dags att komma tillbaka och springa loppet en gång till och den stora frågan var förstås: skulle det kännas lika fantastiskt?

Racerapport 2015
Sankt Olof – loppet som förändrade min syn på löpning

Så var det alltså dags för det tredje stoppet av fem på min skånska sommarloppsturné och jag hade huvudet fullt av frågor när jag parkerade bilen vid den gamla Möllan. Hur mycket ork fanns det egentligen kvar i mina ben efter semesterveckan i Frankrike och därtill en vecka med usel nattsömn? Och tänk om jag skulle bli besviken för att återkomsten inte skulle kännas lika rolig som fjolårets premiärrunda – och att jag skulle få åka hem och känna att jag hajpat ett lopp ”i onödan”…?

Men jag behövde inte vara orolig. Det var samma goa stämning på Kvarnvallen i år också och det kändes som att nästan hela byn var på plats. Grillen gick varm vid den lilla dansbanan, högtalarna varvade musik och den knastriga speakerrösten från innerplan. I vimlet hittade jag fyra läsare och det var förstås lite extra festligt.

16 stolof2
Dags för start i det första av tre barnlopp med hinderbana runt idrottsplatsen.

Började värma upp medan barnklasserna tog över innerplan och fick värma upp lite mer än normalt – kroppen har känts seg hela veckan efter träningspasset i måndags men med lite extra jogg och lite extra stretch kändes det som att den vaknade.

Lärde mig några saker under förra årets lopp och den första glömde jag i samma sekund som loppet blåstes igång: ta det lugnt i början… Tog väl närmare 2 km innan jag insåg att tempot var på tok för högt och fick slå av på tempot, samtidigt kom vi ut på asfalt som också bjöd på några sköna lätta nedförslöpor så där hittade jag mitt flow.

16 stolof4
Ner mot första kilometerskylten (vid bondgården, där det i år inte satt någon gubbe eller katt och tittade på oss)

Den andra lärdomen hade jag inte glömt: det är andra halvan av loppet som är backigast och här tänkte jag till – tog inte ut mig i uppförsmoten och försökte sträcka ut och slappna av så fort det gavs möjlighet. På så sätt sprang jag sakta ikapp, om och ifrån en annan löpare – som inte orkade svara i backarna – ett skönt kvitto på att jag tänkte rätt. Således trodde jag också att jag hade extra ork kvar när jag kom fram till benknäckarbacken upp mot idrottsplatsen, men den var lika jobbig som i fjol och knappast någon njutning…

Tiden i mål blev 46:22, det vill säga 10 sekunder långsammare än i fjol. Samtidigt kändes det som att jag sprang mycket smartare och gjorde en betydligt bättre insats utifrån förutsättningarna. Ni som läst föregående inlägg kanske minns att jag siktade på en tid under 50, förra året hoppades jag på en tid under 45 (men det var förstås innan jag insåg hur kuperad banan var…).

Hursomhelst: återigen ett trevligt arrangemang och kul att äntligen få komma tillbaka.

Nästa planerade stopp på sommarturnén är i Rörum nästa vecka – Kullaloppet – vars banprofil är ännu mer skräckinjagande med bland annat 75 meters stigning mellan 2 och 3.5 km. Kommer att bli tufft – men bra träning. För det är så jag kommer att ta loppet, tänker inte tokrusa..

Min planerade sommarturné:
29/6 Blentarpsmilen (10 km, 51:38, 5:10/km)
3/7 Gylleboloppet (8 km, 47:02, 5:41/km)
29/7 Sankt Olofsloppet (9.2 km, 46:22, 5.02/km)
5/8 Kullaloppet (11 km)
20/8 Veberödsrundan (21.1 km)

RunTobyRun!
Finns numera även på Facebook!

16 stolof3Möllan som gett Kvarnvallen sitt namn.

16 stolof5
Så vackert!

Sankt Olof – loppet som förändrade mitt löptänk

stolofMysiga Kvarnvallen i Sankt Olof

Kan man bli kär i ett lopp? Ja, det var i alla fall så jag kände mig förra året när jag segade mig uppför sista sega backen och sedan sträckte ut på upploppet inne på Sankt Olofs välklippta fotbollsplan. För knappt hade jag passerat mållinjen förrän jag kände att ”hit måste jag komma tillbaka”.

Sagt och gjort, efter fjolårets härliga sommarupplevelse i Sankt Olof bestämde jag mig för två saker: att jag skulle försöka komma tillbaka och att dessutom börja variera min träning mer, att helt enkelt bli bättre på att försöka hitta nya löpspår och utmaningar istället för att alltid ge mig ut och gnugga asfalt. På samma sätt har jag i år försökt träna mer på uthållighet än snabbhet, även om det kanske inte blev riktigt så uthålligt som jag hade hoppats eftersom ryggen började krångla efter Sydkustloppet.

Sankt Olof öppnade också mina ögon för att det inte alltid är storleken som räknas. På loppen, alltså. Att ett litet charmigt byalopp kan vara en nog så häftig upplevelse som att ge sig iväg samtidigt som fem eller tio tusen löpare.

Sommarturnén, med fyra skånska terränglopp under fem veckor (Blentarp – Gyllebo – Sankt Olof – Rörum innan jag rundar av med en halvmara på asfalt i Veberöd) är också ett led i planen för att bli starkare och uthålligare, precis som mina Run-Walk-Run-pass, och förhoppningsvis kommer detta att betala sig under höstens båda stora asfaltsprövningar på Helsingborg Marathon (3/9) och Ring Knutstorp Rainbow Run (29/10). Även om jag måste medge att nedräkningen till Helsingborg börjar gå väldigt fort och att jag av olika anledningar inte är där jag hade hoppats formmässigt. Nåväl, den dagen, den sorgen…

Förra året slogs jag av hur kuperad banan run Sankt Olof var, speciellt andra halvan av de 9.2 km som till största delen går på grus- och asfaltsväg, vilket gör att den skiljer sig ganska rejält från profilerna i Blentarp och Gyllebo. Men trots backarna – och det faktum att jag bara hade kunnat träna för fullt i en månad – lyckades jag hålla ett bra tempo och så när nå mitt tidsmål att snitta 5 blankt. Det var sista backen upp mot idrottsplatsen som sabbade allt…

Jag tog mig i mål på 46:12 (5:01) och det är förstås en tid som jag skulle vilja slå den 29:e men jag inser att det kommer att bli tufft med hänsyn till formen.

Vågar jag hoppas på en tid under 50:30 (5:29)?

Sommarturnén:

  1. 29/6 Blentarpsmilen (10 km, 51:38, 5:10/km)
  2. 3/7 Gylleboloppet (8 km, 47:02, 5:41/km*)
  3. 29/7 Sankt Olofsloppet (9.2 km)
  4. 5/8 Kullaloppet (11 km)
  5. 20/8 Veberödsrundan (21.1 km)

*beräknat på distans enligt Garmin.

RunTobyRun!
Numera även på Facebook.com/runtobyrun

GYLLEBO: andra stoppet på sommarturnén

gyllebo1

sverige

#29 – 160703
Gylleboloppet 8 km (8.28?)
47:02 (5:45/km)
17.8 grader

Mer ”landet” än så här blir det knappast: start och mål vid en gammal dansrotunda och ett vackert varv genom Gylleboskogen utan att överhuvudtaget vara nära någon form av asfalt. Härligt!

Problemet var bara att hitta hit. Idrottsföreningens hemsida nöjde sig nämligen med att konstatera att det var start klockan 11 vid Dungen – inte en rad om hur man skulle anmäla sig,vad det kostade eller vilken dunge som de syftade på.

Har man inte varit ute på Österlen och svingat sina lurviga är det kanske inte så lätt att känna till att Dungen är en legendarisk dansbana och festplats bland tallar och björkar med olika stånd för chokladhjul och pilkastning. Toaletterna har varit med ett tag, inredda i vad som ser ut att vara ett gammalt förråd och förstärker intrycket av att man är mitt ute i spenaten på tillfälligt besök i en kultur som överlevt urbanisering och digitalisering, 100 % genuint helt enkelt. Men bevisligen var det många som visste vilken dunge som avsågs, eftersom årets upplaga av Gylleboloppet lockade rekordmånga löpare (140), nästan dubbelt så många som i fjol.

Bansträckningen är utmärkt på marken med sågspån (!) och jag tar fram den stora kultstämpeln efter loppet, när resultaten kommer upp på en anslagstavla i form av handskrivna pappersremsor – ja det funkar förstås i det här formatet men hade kanske blivit jobbigt vid 400 eller 500 löpare…

Loppet då? Var lite orolig innan start för min vad/hälsena som morrade lite på rundan i torsdags och den ömmade lite under loppets gång, inte så pass att jag funderade på att bryta. Däremot gjorde den lite ont i bilen hem så vi får väl se de närmaste dagarna, hur smart det egentligen var att löpa.

Kom i väg som fjärde eller femte löpare, men raskt började snabbare löpare att springa om och i de första långa backarna kände jag att det nog var läge att sakta ner lite på tempot och försöka komma in ett eget flow. Banan går genom barrskog, bokskog och över ett halvt igenvuxet kalhygge, det är omväxlande grusväg, stig, grus, gräs och löv om vartannat och stundtals var det en del rötter på marken att håla ögonen på

Ner mot vätskekontrollen vid 4 km är det en lång, härlig nerförsbacke och jag hann njuta en stund innan tanken slog mig att vi ska säkert upp igen. Och mycket riktigt, efter drickan reste sig värsta monsterbacken, 40 meters stigning mellan 4 och 4.6 km och jag fick bita ihop, frustande och med en allt högre andhämtning (här visade min nya pulsmätare 192 slag i minuten).

Sista två höll jag ett jämnt tempo och kände att jag hade lite kvar att ge; tog mig förbi några löpare som sprungit om mig en stund tidigare och gick i mål på 47:02, drygt tre minuter långsammare än det tidsmål jag hade satt upp innan loppet. Fast då visste jag å andra sidan inte hur kuperad banan var.

Kändes som att förra helgens utflykt till Blentarp gick mycket bättre, där gick det fortare än jag hade räknat med, här fick jag kämpa, kämpa, kämpa och det gick ändå inget vidare. Och det hade definitivt inte bara med hälen att göra.

Nåväl, bara att bita ihop, vila några dagar och sedan ladda om batterierna. Gyllebo var det andra stoppet på min skånska sommarturné. Blentarpsmilen var det första och härnäst väntar – förmodligen – 29/7 Sankt Olof (9.2 km), 5/8 Kullaloppet i Rörum (11) och 20/8 Veberödsrundan (21.1). Håll tummarna!

5 km: 28.12
Mål 8 km: 47:02 (8.2 km enligt egen klocka…)

RunTobyRun!
Nu även på Facebook: www.facebook.com/runtobyrun

FLER BILDER – klicka på miniatyrerna för att se dem i fullformat!

Avrundar träningsåret i blöt Smålandsterräng

Hallbygården Axamo

Avslutar mitt fjärde löpår med dubbla terrängpass i Småland: milen i Axamo och 7.5 km i Öxnehaga. En härlig liten utflykt!

Hamnar i Jönköping för att lämna av sonen på Dreamhack och, precis som för ett år sedan (”våt dröm för en asfaltsgnuggare”), passar jag på att utforska lite ny terräng.

Hällregnet har, lämpligt nog, avtagit när jag ger mig ut på dagens första runda vid Hallbygården i Axamo. Milslingan är skönt kuperad och växlar mellan skogsväg, anlagd gångväg på grus och stigar, inte så sällan smala, blöta och fulla av rötter så det krävs full koll på var jag sätter fötterna.

Axamo hallbygården

Det är en varierad och skön runda, men lite si och så med skyltningen. Ibland står det tre gula skyltar på rad längs en raka där det inte går att springa på mer än ett håll – däremot tvingas jag stanna flera gånger och leta mig fram i vägskäl.

Precis som i Öxnehaga är det bara skyltat åt ett håll och det finns heller inga avståndsmarkeringar mer än en skylt vid 4 km, som ser högst inofficiell ut och därmed inte helt pålitlig.

Men, hursomhelst, en trevlig runda bland tallar och blåbärsris.

Axamo hallbygårdenExempel på vägskäl där det saknas gul markering för att hitta rätt.

Öxnehaga – återkomsten

Efter Hallby satte jag mig i bilen, kollade F1-kval i mobilen och gav mig sedan ut på nytt i Öxnehaga. Löpspåren intill Öxnegården var lika härliga – och kuperade – som jag mindes dem och inte minst femkilometern är en favorit, kanske rent av det bästa spår jag sprungit.

Den avslutande 2.5-rundan bjöd på en riktig monsterbacke och där och i några andra branter tog jag det väldigt lugnt, har känt mig lite hostig de senaste nätterna och vill inte ta i för mycket. Och tänk, väl tillbaka i bilen började regnet ösa ner igen, snacka om tajming!

Med detta avslutar jag mitt fjärde träningsår (19/6-18/6) och konstaterar att det blev bara drygt 100 mil, en bra bit under målet på 120. Men det är å andra sidan inte så konstigt med tanke på att jag tappade tre månaders träning. Skit samma, nu tar vi nya tag! Härnäst väntar Blentarpsmilen nästa söndag, som också bjuder på backar. Första 3 km klättrar typ 65 meter uppför Romeleåsen.

RunTobyRun!

Öxnehaga
Öxnehaga

SYDKUSTLOPPET: ack, denna sand…

sydkust3

sverige
27. 160430
Sydkustloppet, Trelleborg 21.1 km
1.55:12 (5:28/km)

Vilken tur jag haft i vår, som hållit mig frisk och kunnat genomföra tre spännande och annorlunda lopp: Riviera Classic, med mål i Monaco, Verkeån Ekotrail runt Christienehof och nu Sydkustloppet med start på Stavstensudde och mål på Sveriges sydligaste udde i Smygehuk.

Den här halvmaran är inte som andra. Den börjar med knappt 2 km löpning på golfbanans fairway och fortsätter sedan på de mest skilda underlag: grus, asfalt, kullersten, en båtbrygga, strandstig och sanddyner med ringa eller obefintligt grepp. Och så lite motvind. Hela vägen.

Innan start träffade jag några kända ansikten i startområde: Ola, som precis som jag är rookie, Annika, som är veteran på sträckan och så ”Magistern” som förra året grejade sträckan på den imponerande tiden 1:36 och nu gav mig ett coachande ord på vägen: se till att du inte är för trött efter en mil, för där börjar sanden och det är jobbigt. Och se upp var du sätter fötterna så du inte trampar i någon kaninhåla…”

Sagt och gjort, vi pinnade i väg i motvinden längs golfbanan med ivrigt hejande golfare vid vår sida (de såg inte ett dugg putta ut) och när vi kom in i Trelleborgs centrum steg ”real feel-tempen” några grader eftersom det fanns hus som gav lä. Sen följde vi kustlinjen större delen av vägen förbi Gislöv och Böste till Smygehuk och det var precis som ”Magistern” sa: efter 10 börjar eländet. Efter tre kilometer med sand hade jag tröttnat – ge mig en riktig väg för tusan – men det dröjer tills efter sista vätskekontrollen vid 18 km innan vi kan sträcka ut på en lång, rak cykelväg. I motvinden…

Egentligen är Sydkustloppet fantastiskt; en unik möjlighet att följa kustlinjen från en udde till en annan, som dessutom är Sveriges sydligaste. Och målgången vid fyren i Smyge är jättefin –  men dessförinnan är det alltså en himla massa sand där det är svårt att springa om och där det tyvärr är svårt att njuta av havsutsikten eftersom det krävs full koncentration neråt.

Ett sånt här lopp är det förstås svårt att sätta ett tidsmål på innan, men jag siktade på 2 timmar och klarade det med råge: 1.55:12, en tid jag är jättenöjd med utifrån hur banan och vädret var!

Stinter:

5 km: 25:49
10 km: 51:35 (25:46)
15 km: 1.20:25 (28:50 – lite osäker på tiden men den verkar rimlig)
20 km: 1.50:27 (30:02)
21.1 km: 1.55:12

Betyg på insatsen: 4

sydkust2

sydkust1

image

CHRISTINEHOF: vacker och asjobbig traildebut

ekotrail

sverige
#26 – 160416
Verkeån Ektotrail 21+ (21.9)
Christinehof
2.28.31 (6:47/km)

Knäppt eller genialt – eller både och? Ja, det är säkert många som skulle dra sig för att släppa ut 1200 löpare i ett vårkänsligt naturreservat, på stigar som ibland är obetydligt större än om de trampats upp av myror.

Men ekotrail-loppen på Christinehof (10+, 21+ och 47+) är inte som andra – här finns en tanke bakom allt: inga plastmuggar vid vätskekontrollerna, närproducerad mat och dricka, medaljer utsnidade i trä av en lokal tillverkare, ja till och med bajamajorna kommer visst från en lokal uthyrare. Desutom blir löpare som ertappas med att kasta skräp i naturen obönhörligen diskvalificerade.

Banan är inte bara vacker, den är dessutom rejält kuperad. 493 höjdmeter upp och lika många ned och till råga på allt har spurtsträckan vid Christinehofs slott lagts så att den inkluderar två branta och jäkligt elaka stentrappor. Precis vad man längtar efter när tröttheten börjar sätta in på allvar…

Har inte sprungit något riktigt terränglopp sedan jag var 15, men efter att ha läst om loppet (inte minst hos min bloggkollega Trailflirt) kände jag att det här var nog någonting för mig. Om inte annat för att få lite omväxling till asfaltsgnuggandet. Jag insåg också snabbt, att det här är inte ett lopp man ställer upp i för att slå PB utan för att ta sig runt i lagom tempo och njuta av den vackra naturen.

Banan är inte officiellt kontrollmätt men mäter enligt arrangörens egen karta 21.9 km och är alltså rejält kuperad. Det motsvarar säkert 25 kilometers ”vanlig” löpning, ännu mer i blött och kladdigt väglag. Kan bara föreställa mig hur ”kul” det skulle vara att ge sig ut i spöregn… Och precis när jag tänkt detta, en halvtimme innan start, började det dugga…. Men tack och lov försvann regnet lika snabbt som det kom – och det tackar vi för…

Klicka på minatyrerna för att se bilden i stort format!

Loppet passerar bland annat Skånes största vattenfall vid Hallamölla kvarn, med anor från 1400-talet. det gamla alunbruket och den vackra dalgången längs Verkeån. Delar av banan delas med Skåneleden, men det är ingenting jag funderar på när jag springer utan jag tvingar mig själv uppför några av de branta backarna.

Efter starten vid Christinehofs slott (108 möh) börjar loppet i en slinga, mestadels på en trång skogsväg och efter 2.3 km passeras banans högsta punkt (126 möh). Sedan går det sakta men säkert nerför mot banans lägsta punkt, andra vätskekontrollen, och sedan går det uppåt igen till målet på slottsplanen. Eller?

ekotrailelevation
Höjdkurva från osterlentrail.se

 

Ja, utifrån den officiella höjdkurvan är det lätt att tro att det är sista milen som är värst. Och det är den, men inte för att terrängen är jobbig utan för att första milens alla backar sugit musten ur mina ben. Vid 12 km är jag ganska ”färdig” men bestämmer mig för att inte skylla på att jag varit i oform och de senaste två veckorna bara kutat korta pass, inte heller skylla på att jag kände mig skum i går (som vanligt inför ett lopp) och bestämde mig först i morse att jag mådde tillräckligt bra.

Gjorde en miss och klädde mig för varmt, fick stanna efter cirka 45 minuter och ta av mig en tröja och sedan gick det bättre. Men det var ändå stor skillnad: första milen njöt jag av naturen: fåglar som kvittrar, vitsippor, doften av ramslök, hästar och hinner till och med göra en undanmanöver för att inte trampa på en liten skalbagge som korsar stigen. Här och var ligger nedfallna kläd att klättra över, färister i trä eller andra hinder och ibland är stigen så smal, smal och det gäller att kolla var man sätter fötterna om man inte vill rulla 20 meter nerför slänten och plurra i ån. Vid ett tillfälle tar stigen slut vid en bäck och vi måste vi hoppa känguruhopp över, alternativt vada över. Jag väljer att hoppa eftersom jag hatar att springa i blöta skor.

Men sista milen är det inte lika kul i naturen. Jag märker att tunnelseendet bara fokuserar på typ två meter framför mig. Men jag upptäcker Trailflirt-Märta, som i år är funktionär och dragit lotten att stå ute på det mest ensliga stället längs banan, där stigen rasat lite och det är bra om löparna inte trillar ner i den där ån.

Sista halvmilen tar jag till run-walk-run-knepet. Jag är trött som sjutton men tvingar mig själv att springa exakt fem minuter, går sedan 45 sekunder och springer sedan fem minuter igen. Och det funkar. Jag klättrar uppför slottstrapporna, rundar den gula byggnaden och konstaterar att sista biten går över kullersten (hurra…) och går i mål på en snitt-tid av 6:47 min/km – ingen vidare tid men så var det heller inget lättsprunget lopp.

Tror ändå, att om jag hade lyckats konservera min form från Rivieran så hade jag nog kunnat ta mig runt 5-10 minuter snabbare. Men det får kanske bli nästa år. Kanske.

RunTobyRun!

Betyg på insatsen: 2

Ungefärliga passertider (utifrån runkeeper)

5 km: 30.43
10 km 1.01.49  (31.06)
15 km 1.36.06  (34.17)
20 km 2.14.57  (38.51)

Bergsklättring och gyttja

När kartan och terrängen inte stämmer överens så gäller kartan (gammalt militärt djungelordspråk)
”När kartan och terrängen inte stämmer överens så gäller kartan”
(gammalt militärt djungelordspråk)

Den Långa Vägen Tillbaka – del 9:  137 meters stigning på bara några  kilometer, det är inte var dag man springer så tuffa rundor här i Skåne  men det var precis vad jag gjorde tidigare idag uppe på Romeleåsen.

I mitt förra inlägg lovade jag mig själv (och dig) att bli bättre på att  komma ut i naturen och trampa lite mer oförutsägbara stigar än mina  normala asfaltsrundor. Men varför vänta till efter nyår när man kan  börja redan nu? Sagt och gjort, jag gick in på Joggs kartverktyg och ritade upp en 10-kilometersrunda på Romeleåsen med start vid hotellet The Lodge, via  Romeleklint (Skånes näst högsta punkt) till målet i Veberöd. Sedan insåg  jag att det skulle bli mycket jobbigare att springa åt andra hållet, med  en rejäl stigning från 38 meter till 175 på bara några kilometer och så  fick det bli. Trots allt handlade ju utflykten om träning, inte om att  försöka springa fort.

Snörade på mig skorna och gav mig iväg i ganska lugnt tempo förbi kyrkan och den gamla maskinhallen där vi  hade något slags disco i lågstadiet och diskuskastaren Ricky Bruch dök  upp i en stor amerikanare för att skriva autografer och vända plattor.

Följer grusvägen ut på åkern och där, efter 1.5 kilometer börjar det gå  uppför, rejält uppför – på bara 1500 meter klättrar jag från 48 meter över havet till 150 innan det planar ut igen.

(klicka på bilderna för att se dem i större format)

Det är en stigning som i mångt och mycket påminner om den som väntar i vårens stora utmaning, Classique des Riviera, där klättringen går från havsnivå till 112 meter uppe på Roquebrun Cap-Martin efter ungefär 15 km innan det sedan sakta börjar gå neråt igen mot målet i Monaco.

Till höger om krönet och en skylt som förkunnar BRYTPUNKT (fast jag tänker inte bryta…) finns en parkering och en genväg upp till klinten genom en katedral av höga bokträd som är fantastiskt vackra om våren när de slår  ut i grönt. Men jag tar inte genvägen – den känns för blöt och geggig så  här års – utan följer grusvägen runt en 90-gradersböj.

När jag var liten  satt det en röd bom här, tvärs över vägen, eftersom Försvaret hade något slags tillhåll i närheten som vaktades av hundar och det räckte att höra  vakthundarna skälla på avstånd för att inse att det nog var bäst att  hålla sig borta. Anläggningen var inte hemligare än att den kunde ses på flera mils avstånd men hundarna var som sagt jätteläskiga. I alla fall om man bara var 8 eller 9 år…

En bit efter böjen tar bokskogen slut och ersätts av barrträd,  vilket också bidrar till att dagens runda känns väldigt oskånsk. Fortsätter ett par kilometer längs en skön grusväg innan jag kommer fram till  dagens höjdpunkt – i dubbel bemärkelse – den branta stigningen upp till  själva klinten, 175 meter över havet. Pustar ut en stund men tyvärr finns det ingen utsikt kvar att titta på eftersom skogen växt sig så hög att man i princip inte ser ett skvatt. Trist, för det hade varit en fin belöning efter klättringen.

Ger mig av nerför backen igen och tar till höger och tittar då och då på min medhavda utskrift av kartan från Joggs verktyg och som tyvärr bara visar de större stigarna. När jag ritade rundan hade jag inga problem att hitta, vare sig på karta eller flygfoto men någonstans efter 8 kilometer så går det snett.

Skogsvägen övergår nämligen till en blöt stig. Jag trampar i geggamojja och blir blöt om ena foten – jag som hatar att bli kall och blöt om fötterna när jag springer – och när jag sedan tror att jag ska hitta ut på en större väg så visar det sig bli precis tvärtom: en blöt och lerig kostig över några betesmarker med färister och det är uppenbart att kartan och terrängen inte är kompatibla med varandra. Jag överväger att ta fram kompassen i min Iphone men tänker att vad sjutton, fortsätter jag bara uppför slänten så borde väl vägen ligga där och vänta.

Det gör den inte.

Däremot hittar jag några stolpar som jag tror märker ut Skåneleden och tänker att den leder nog till The Lodge och så visar sig vara fallet, även om jag kommer fram bakvägen och passerar intill en stinkande urintank innan jag till slut kan pusta ut på parkeringen.

Tiden? Inte så mycket att snacka om för det var ju träningen som var det intressanta med dagens övning, inte att springa fort. Men det kändes ändå bra i kroppen, så att istället för att ringa och få hämtning till Veberöd bestämde jag mig för att fortsätta kuta och följde landsvägen nerför åsen, förbi hundskolan och dressincyklingen och ner via en samling hus som av någon anledning kallas för Lilla Japan.

Det blev till slut drygt 17 kilometer och kommer säkert att kännas i kroppen i morgon men det är ju ett kvitto på att träningen gör nytta!

RunTobyRun!

ROMELEÅSEN10

Den tänkta milen (som dock sprangs från 10-S) samt en intressant höjdkurva (som dock visar banan åt rätt håll….)

Naturliga nyårslöften

image

Den Långa Vägen Tillbaka – del 8: Så här års brukar löparforumen fyllas med allehanda summeringar av det gångna året. Toppar och dalar, framgångar och motgångar och kanske ett och annat personligt rekord på vägen.

Jag tänker inte sammanfatta något löpår eftersom det mest varit besvikelser. Men det har också funnits några guldkorn, som jag vill spinna vidare på till nästa år. Det ena är min utflykt till Öxnehaga, där jag slog ihjäl några timmar i terrängspåren medan sonen och hans kompisar hängde på Dreamhack. För mig, som oftast gnuggar asfalt, var de kuperade skogsstigarna som en våt dröm och förhoppningsvis ”måste” jag ställa upp som chaufför till Dreamhack även nästa sommar…

Det andra guldkornet var S:t Olofsloppet på Österlen som arrangerades en solig och skön sommarkväll. Inget stort lopp alls, även om deltagarrekordet höjdes från 144 till 217 och det kändes som att hela byn var på plats. Jag slogs av hur kuperad banan var – mestadels uppför, kändes det som – och var rejält trött när jag lufsade i mål efter 9.2 km, 12 sekunder över den sluttid jag satt upp som mål. Stora lopp har också sin tjusning, men det här var verkligen back to basic, gemenskap och glädje i ett och jag ska verkligen göra allt jag kan för att komma tillbaka i sommar och sänka den där tiden med i alla fall 12 sekunder…

Det är det här jag tänker ta med mig in i nyåret: att försöka komma av asfalten och hitta roliga, spännande eller rent av knäppa utmaningar. Lämna de invanda löprundorna i alla fall en gång i månaden och ta mig ut på okända vägar eller stigar. Som att springa uppför Stenshuvud, en vända uppe på Romeleåsen och att åka till Christinehof i april och springa Ekotrailen 21+ i Österlens vårgrönska istället för ytterligare ett träningslopp på asfalt i Köpenhamn. Ett annorlunda pass i månaden, det borde inte vara omöjligt. Inte ens i januari…

Känner mig extra inspirerad av att komma ut i naturen efter att ha läst Markus Torgebys bok om hur han hittade sig själv, ensam i vildmarken på fjällsluttningar och myrar. Där kilometertiden gör detsamma…

Om ett år stämmer vi av hur det gick med utflykterna i det gröna, det vilda och det okända. Vem vet, kanske ses vi där?

S:T OLOF: Härlig sommarstämning

15 STOLOF 9200

Den som fortfarande tror att Skåne är platt borde pröva på att springa S:t Olofsloppet på sommarvackra Österlen. 9.2 km landsväg och skogsväg och rejält kuperat. Mestadels uppför, kändes det som…

sverige
#20 – 150729
S:t Olofsloppet 9.2 km
46:12 (5:01/km)

Det var 26:e gången som S:t Olofsloppet avgjordes, ett litet mysigt lopp som förra året slog rekord med totalt 144 deltagare – varav ungefär hälften barn – och enligt obekräftad uppgift blev det nytt rekord även i år med omkring 170 löpare ***. Att vädret var vackert och därmed gick mot många prognoser hjälpte förstås till att locka många efteranmälningar till de tre barnloppen samt 4.7 och 9.2 km för seniorer.

Började värma upp under det sista av barnloppen men kände en liten antydan till håll och tog det därför mycket lugnt. Väl på startlinjen omgavs jag av ett 60-tal (?) löpare och tänkte nöjt för mig själv att idag skulle det kanske till och med bli en topp 50-placering 🙂 ***

Loppet går både på asfalt, grusväg och småstenig skogsväg och är alltså rätt så kuperat… Efter omkring 600 meter lämnade vi byn och sprang ut på en grusväg och sedan rätt igenom en bondgård där en gammal man satt på en stol med en grårandig katt i knäet. Svårt att säga vem av dem som var mest fascinerad av spektaklet.

Vi fortsatte in i skogen på en rätt stenig och ojämn väg, vilket kändes tungt. Hade jag gått ut för hårt?  Efter cirka 2.5 kom vi ut på stora landsvägen igen och jag kände att jag började komma in i en andra andning och tog rygg på några löpare som jag tidigare blivit omsprungen av. Tog dem en efter en tills vi passerade vätskekontrollen halvvägs – och där, i den vackra bokskogen radade de upp sig. Backarna. Många och långa och uppför… Och jag tappade snabbt tillbaka de där placeringarna jag just hämtat in.

Jag hörde mig själv flåsa allt mer högljutt, passerade 6 km-skylten (om den nu stod utplacerad med en matematisk exakthet) på 29.04, väl under min tänkta tidtabell på 5 minuter per kilometer mot en önskad sluttid på 46 blankt. Ja, jag vet att jag häromdagen skrev att en tid under 45 borde inte vara omöjlig, givetvis beroende på hur kuperad banan var.

stolof höjdkurva

Nu vet jag bättre för kuperad var bara förnamnet. Väl ute på stora vägen gick det lite lättare, men när vi sprang in i byn igen, med cirka 1 km kvar att springa, så började det luta uppför igen. Först lite diskret, sedan lite mer och sedan en rejält tung backe upp mot målet på Kvarnvallen. Jag bet ihop och kämpade på så gott jag kunde, utan att riktigt veta hur långt det var kvar för jag såg varken någon skylt vid 7, 8 eller 9 km så det var först i sista backen som jag insåg att jag var nästan framme.

Missade min måltid med 12 sekunder. Lite surt, men å andra sidan: det var bra mycket jobbigare än jag trott.

Cirkatid vid 5 km: 24.34
Tid i mål 9.2 km: 46.12

*** Uppdatering: Det blev till slut hela 217 löpare, en snygg höjning av det gamla deltagarrekordet men fortfarande ett litet, mysigt lopp med intim stämning på Kvarnvallen. Min tid räckte till 30:e plats av de totalt 46 män och kvinnor som sprang 9.2 km så det blev faktiskt en topp-30-placering. När hände det sist…? 🙂

Betyg på insatsen: 3+

 

Öxnehaga: Våt dröm för en asfaltsgnuggare

image

Nu känns det härligt, som att jag fått min belöning för de senaste månadernas strul med småskador som tvingat mig att gå snarare än att löpträna.

Hamnade nämligen i Jönköping för att lämna av tre killar på Dreamhack och konsulterade nätet och en kollega för att hitta bra löpspår. Valet föll på Öxnegården, trots att deras omklädningsrum och cafe är stängda idag (antar att stora delar av Jönköping-Huskvarna pysslar med Dreamhack, Vätternrundan eller firar sina studenter fortfarande).

Slingorna (1.3 km, 2.5 km, 3.7 km, 5.0 km, 10.0 km samt en vandringsled) går i ett vackert naturreservat på Bondberget. Och det är KUPERAT. Det kändes som mer och tuffare backar än jag passerat de tre senaste åren…

Glömde mina hörlurar hemma och det vat väl bra det – nu fick jag inte bara skogens alla dofter och ljusets skiftningar utan även en härlig symfoni av fågelsång. Ska man vara petig så saknades det avståndsmarkeringar på rundorna (jag testade fyra av dem, totalt 15.4 km) och det verkade bara vara skyltat åt ena hållet. Men för en asfaltsgnuggare som jag var det ett härligt pass.

Kände inte av ryggen men lär väl ha träningsvärk i morgon – det var ju inte bara terräng utan mitt längsta pass på tre månader (även om jag inte sprang allt i sträck).

Det här (= springa i skogen) borde jag göra oftare!