Etikettarkiv: terräng

Bergsklättring och gyttja

När kartan och terrängen inte stämmer överens så gäller kartan (gammalt militärt djungelordspråk)
”När kartan och terrängen inte stämmer överens så gäller kartan”
(gammalt militärt djungelordspråk)

Den Långa Vägen Tillbaka – del 9:  137 meters stigning på bara några  kilometer, det är inte var dag man springer så tuffa rundor här i Skåne  men det var precis vad jag gjorde tidigare idag uppe på Romeleåsen.

I mitt förra inlägg lovade jag mig själv (och dig) att bli bättre på att  komma ut i naturen och trampa lite mer oförutsägbara stigar än mina  normala asfaltsrundor. Men varför vänta till efter nyår när man kan  börja redan nu? Sagt och gjort, jag gick in på Joggs kartverktyg och ritade upp en 10-kilometersrunda på Romeleåsen med start vid hotellet The Lodge, via  Romeleklint (Skånes näst högsta punkt) till målet i Veberöd. Sedan insåg  jag att det skulle bli mycket jobbigare att springa åt andra hållet, med  en rejäl stigning från 38 meter till 175 på bara några kilometer och så  fick det bli. Trots allt handlade ju utflykten om träning, inte om att  försöka springa fort.

Snörade på mig skorna och gav mig iväg i ganska lugnt tempo förbi kyrkan och den gamla maskinhallen där vi  hade något slags disco i lågstadiet och diskuskastaren Ricky Bruch dök  upp i en stor amerikanare för att skriva autografer och vända plattor.

Följer grusvägen ut på åkern och där, efter 1.5 kilometer börjar det gå  uppför, rejält uppför – på bara 1500 meter klättrar jag från 48 meter över havet till 150 innan det planar ut igen.

(klicka på bilderna för att se dem i större format)

Det är en stigning som i mångt och mycket påminner om den som väntar i vårens stora utmaning, Classique des Riviera, där klättringen går från havsnivå till 112 meter uppe på Roquebrun Cap-Martin efter ungefär 15 km innan det sedan sakta börjar gå neråt igen mot målet i Monaco.

Till höger om krönet och en skylt som förkunnar BRYTPUNKT (fast jag tänker inte bryta…) finns en parkering och en genväg upp till klinten genom en katedral av höga bokträd som är fantastiskt vackra om våren när de slår  ut i grönt. Men jag tar inte genvägen – den känns för blöt och geggig så  här års – utan följer grusvägen runt en 90-gradersböj.

När jag var liten  satt det en röd bom här, tvärs över vägen, eftersom Försvaret hade något slags tillhåll i närheten som vaktades av hundar och det räckte att höra  vakthundarna skälla på avstånd för att inse att det nog var bäst att  hålla sig borta. Anläggningen var inte hemligare än att den kunde ses på flera mils avstånd men hundarna var som sagt jätteläskiga. I alla fall om man bara var 8 eller 9 år…

En bit efter böjen tar bokskogen slut och ersätts av barrträd,  vilket också bidrar till att dagens runda känns väldigt oskånsk. Fortsätter ett par kilometer längs en skön grusväg innan jag kommer fram till  dagens höjdpunkt – i dubbel bemärkelse – den branta stigningen upp till  själva klinten, 175 meter över havet. Pustar ut en stund men tyvärr finns det ingen utsikt kvar att titta på eftersom skogen växt sig så hög att man i princip inte ser ett skvatt. Trist, för det hade varit en fin belöning efter klättringen.

Ger mig av nerför backen igen och tar till höger och tittar då och då på min medhavda utskrift av kartan från Joggs verktyg och som tyvärr bara visar de större stigarna. När jag ritade rundan hade jag inga problem att hitta, vare sig på karta eller flygfoto men någonstans efter 8 kilometer så går det snett.

Skogsvägen övergår nämligen till en blöt stig. Jag trampar i geggamojja och blir blöt om ena foten – jag som hatar att bli kall och blöt om fötterna när jag springer – och när jag sedan tror att jag ska hitta ut på en större väg så visar det sig bli precis tvärtom: en blöt och lerig kostig över några betesmarker med färister och det är uppenbart att kartan och terrängen inte är kompatibla med varandra. Jag överväger att ta fram kompassen i min Iphone men tänker att vad sjutton, fortsätter jag bara uppför slänten så borde väl vägen ligga där och vänta.

Det gör den inte.

Däremot hittar jag några stolpar som jag tror märker ut Skåneleden och tänker att den leder nog till The Lodge och så visar sig vara fallet, även om jag kommer fram bakvägen och passerar intill en stinkande urintank innan jag till slut kan pusta ut på parkeringen.

Tiden? Inte så mycket att snacka om för det var ju träningen som var det intressanta med dagens övning, inte att springa fort. Men det kändes ändå bra i kroppen, så att istället för att ringa och få hämtning till Veberöd bestämde jag mig för att fortsätta kuta och följde landsvägen nerför åsen, förbi hundskolan och dressincyklingen och ner via en samling hus som av någon anledning kallas för Lilla Japan.

Det blev till slut drygt 17 kilometer och kommer säkert att kännas i kroppen i morgon men det är ju ett kvitto på att träningen gör nytta!

RunTobyRun!

ROMELEÅSEN10

Den tänkta milen (som dock sprangs från 10-S) samt en intressant höjdkurva (som dock visar banan åt rätt håll….)

Naturliga nyårslöften

image

Den Långa Vägen Tillbaka – del 8: Så här års brukar löparforumen fyllas med allehanda summeringar av det gångna året. Toppar och dalar, framgångar och motgångar och kanske ett och annat personligt rekord på vägen.

Jag tänker inte sammanfatta något löpår eftersom det mest varit besvikelser. Men det har också funnits några guldkorn, som jag vill spinna vidare på till nästa år. Det ena är min utflykt till Öxnehaga, där jag slog ihjäl några timmar i terrängspåren medan sonen och hans kompisar hängde på Dreamhack. För mig, som oftast gnuggar asfalt, var de kuperade skogsstigarna som en våt dröm och förhoppningsvis ”måste” jag ställa upp som chaufför till Dreamhack även nästa sommar…

Det andra guldkornet var S:t Olofsloppet på Österlen som arrangerades en solig och skön sommarkväll. Inget stort lopp alls, även om deltagarrekordet höjdes från 144 till 217 och det kändes som att hela byn var på plats. Jag slogs av hur kuperad banan var – mestadels uppför, kändes det som – och var rejält trött när jag lufsade i mål efter 9.2 km, 12 sekunder över den sluttid jag satt upp som mål. Stora lopp har också sin tjusning, men det här var verkligen back to basic, gemenskap och glädje i ett och jag ska verkligen göra allt jag kan för att komma tillbaka i sommar och sänka den där tiden med i alla fall 12 sekunder…

Det är det här jag tänker ta med mig in i nyåret: att försöka komma av asfalten och hitta roliga, spännande eller rent av knäppa utmaningar. Lämna de invanda löprundorna i alla fall en gång i månaden och ta mig ut på okända vägar eller stigar. Som att springa uppför Stenshuvud, en vända uppe på Romeleåsen och att åka till Christinehof i april och springa Ekotrailen 21+ i Österlens vårgrönska istället för ytterligare ett träningslopp på asfalt i Köpenhamn. Ett annorlunda pass i månaden, det borde inte vara omöjligt. Inte ens i januari…

Känner mig extra inspirerad av att komma ut i naturen efter att ha läst Markus Torgebys bok om hur han hittade sig själv, ensam i vildmarken på fjällsluttningar och myrar. Där kilometertiden gör detsamma…

Om ett år stämmer vi av hur det gick med utflykterna i det gröna, det vilda och det okända. Vem vet, kanske ses vi där?

S:T OLOF: Härlig sommarstämning

15 STOLOF 9200

Den som fortfarande tror att Skåne är platt borde pröva på att springa S:t Olofsloppet på sommarvackra Österlen. 9.2 km landsväg och skogsväg och rejält kuperat. Mestadels uppför, kändes det som…

sverige
#20 – 150729
S:t Olofsloppet 9.2 km
46:12 (5:01/km)

Det var 26:e gången som S:t Olofsloppet avgjordes, ett litet mysigt lopp som förra året slog rekord med totalt 144 deltagare – varav ungefär hälften barn – och enligt obekräftad uppgift blev det nytt rekord även i år med omkring 170 löpare ***. Att vädret var vackert och därmed gick mot många prognoser hjälpte förstås till att locka många efteranmälningar till de tre barnloppen samt 4.7 och 9.2 km för seniorer.

Började värma upp under det sista av barnloppen men kände en liten antydan till håll och tog det därför mycket lugnt. Väl på startlinjen omgavs jag av ett 60-tal (?) löpare och tänkte nöjt för mig själv att idag skulle det kanske till och med bli en topp 50-placering 🙂 ***

Loppet går både på asfalt, grusväg och småstenig skogsväg och är alltså rätt så kuperat… Efter omkring 600 meter lämnade vi byn och sprang ut på en grusväg och sedan rätt igenom en bondgård där en gammal man satt på en stol med en grårandig katt i knäet. Svårt att säga vem av dem som var mest fascinerad av spektaklet.

Vi fortsatte in i skogen på en rätt stenig och ojämn väg, vilket kändes tungt. Hade jag gått ut för hårt?  Efter cirka 2.5 kom vi ut på stora landsvägen igen och jag kände att jag började komma in i en andra andning och tog rygg på några löpare som jag tidigare blivit omsprungen av. Tog dem en efter en tills vi passerade vätskekontrollen halvvägs – och där, i den vackra bokskogen radade de upp sig. Backarna. Många och långa och uppför… Och jag tappade snabbt tillbaka de där placeringarna jag just hämtat in.

Jag hörde mig själv flåsa allt mer högljutt, passerade 6 km-skylten (om den nu stod utplacerad med en matematisk exakthet) på 29.04, väl under min tänkta tidtabell på 5 minuter per kilometer mot en önskad sluttid på 46 blankt. Ja, jag vet att jag häromdagen skrev att en tid under 45 borde inte vara omöjlig, givetvis beroende på hur kuperad banan var.

stolof höjdkurva

Nu vet jag bättre för kuperad var bara förnamnet. Väl ute på stora vägen gick det lite lättare, men när vi sprang in i byn igen, med cirka 1 km kvar att springa, så började det luta uppför igen. Först lite diskret, sedan lite mer och sedan en rejält tung backe upp mot målet på Kvarnvallen. Jag bet ihop och kämpade på så gott jag kunde, utan att riktigt veta hur långt det var kvar för jag såg varken någon skylt vid 7, 8 eller 9 km så det var först i sista backen som jag insåg att jag var nästan framme.

Missade min måltid med 12 sekunder. Lite surt, men å andra sidan: det var bra mycket jobbigare än jag trott.

Cirkatid vid 5 km: 24.34
Tid i mål 9.2 km: 46.12

*** Uppdatering: Det blev till slut hela 217 löpare, en snygg höjning av det gamla deltagarrekordet men fortfarande ett litet, mysigt lopp med intim stämning på Kvarnvallen. Min tid räckte till 30:e plats av de totalt 46 män och kvinnor som sprang 9.2 km så det blev faktiskt en topp-30-placering. När hände det sist…? 🙂

Betyg på insatsen: 3+

 

Öxnehaga: Våt dröm för en asfaltsgnuggare

image

Nu känns det härligt, som att jag fått min belöning för de senaste månadernas strul med småskador som tvingat mig att gå snarare än att löpträna.

Hamnade nämligen i Jönköping för att lämna av tre killar på Dreamhack och konsulterade nätet och en kollega för att hitta bra löpspår. Valet föll på Öxnegården, trots att deras omklädningsrum och cafe är stängda idag (antar att stora delar av Jönköping-Huskvarna pysslar med Dreamhack, Vätternrundan eller firar sina studenter fortfarande).

Slingorna (1.3 km, 2.5 km, 3.7 km, 5.0 km, 10.0 km samt en vandringsled) går i ett vackert naturreservat på Bondberget. Och det är KUPERAT. Det kändes som mer och tuffare backar än jag passerat de tre senaste åren…

Glömde mina hörlurar hemma och det vat väl bra det – nu fick jag inte bara skogens alla dofter och ljusets skiftningar utan även en härlig symfoni av fågelsång. Ska man vara petig så saknades det avståndsmarkeringar på rundorna (jag testade fyra av dem, totalt 15.4 km) och det verkade bara vara skyltat åt ena hållet. Men för en asfaltsgnuggare som jag var det ett härligt pass.

Kände inte av ryggen men lär väl ha träningsvärk i morgon – det var ju inte bara terräng utan mitt längsta pass på tre månader (även om jag inte sprang allt i sträck).

Det här (= springa i skogen) borde jag göra oftare!

 

Skulle vilja…

10482281_485198821620638_294145113995947923_n

…bo granne med en skog som inbjuder till härliga natursköna löprundor, lagom kuperade och där fåglarna kvittrar välkomnande medan man trampar förbi på den mjuka stigen. Där man kanske har tur och möter en ekorre, ett rådjur eller bara några värmande solstrålar som letar sig ner mellan trädtopparna och fyller den friska luften med energi.

Det är ju så jag vill ha det, men tyvärr blir det ju inte så ofta eftersom jag bor mitt ute på Söderslätt, längs en landsväg och omringad av åkrar och en golfbana. Några gånger om året orkar jag sätta mig i bilen och köra till Bokskogen i Torup, där det finns flera bra spår i olika längder och där jag till och med lyckats springa elljusrundan (3 km) i regn utan att bli blöt eftersom bokskogen fungerat som naturens eget paraply. Snudd på magiskt!

Egentligen borde jag göra det oftare, men då blir det ett projekt att springa och det är just det som är så skönt att slippa. För det är ju underbart skönt att slippa startsträckorna och istället bara snöra på sig löparskorna och ge sig ut, oavsett väder och vind eller tid på dygnet. Underbart, även om det innebär att gnugga asfalt längs 101:an och bli bländad av fubbickar som inte har vett att blända av när de möter löpare med pannlampa och reflexväst. Underbart, även när motvinden är så stark att det känns som att man springer och springer men knappt rör sig ur fläcken. Underbart, även när isfläckarna är osynliga och lömska och man riskerar att dyka omkull med näsan före.

Nej, ska jag vara ärlig så är det kanske inte så underbart i alla lägen. Asfalten är hård och ibland är den blöt och springa med blöta skor och strumpor är bland det värsta jag vet. Och när sidvinden blåser så det gör ont i öronen, ja då önskar jag att jag ibland att jag stannat hemma. Men: det behövs ju. Och det är skönt efteråt. Väldigt skönt. Och om det går för många dagar utan den där rundan så blir jag rastlös och tycker det börjar bli jobbigt och börjar drömma mig bort till den där härliga skogen…

Har inte sett Angelina Jolies krigs/löparfilm Unbroken än, så jag rekommenderar i stället en klassiker som nog är den  bästa idrottsfilm jag sett: Triumfens ögonblick (Chariots of Fire, 1981). Med det magiska introt…