Etikettarkiv: terräng

S:T OLOF: Härlig sommarstämning

15 STOLOF 9200

Den som fortfarande tror att Skåne är platt borde pröva på att springa S:t Olofsloppet på sommarvackra Österlen. 9.2 km landsväg och skogsväg och rejält kuperat. Mestadels uppför, kändes det som…

sverige
#20 – 150729
S:t Olofsloppet 9.2 km
46:12 (5:01/km)

Det var 26:e gången som S:t Olofsloppet avgjordes, ett litet mysigt lopp som förra året slog rekord med totalt 144 deltagare – varav ungefär hälften barn – och enligt obekräftad uppgift blev det nytt rekord även i år med omkring 170 löpare ***. Att vädret var vackert och därmed gick mot många prognoser hjälpte förstås till att locka många efteranmälningar till de tre barnloppen samt 4.7 och 9.2 km för seniorer.

Började värma upp under det sista av barnloppen men kände en liten antydan till håll och tog det därför mycket lugnt. Väl på startlinjen omgavs jag av ett 60-tal (?) löpare och tänkte nöjt för mig själv att idag skulle det kanske till och med bli en topp 50-placering 🙂 ***

Loppet går både på asfalt, grusväg och småstenig skogsväg och är alltså rätt så kuperat… Efter omkring 600 meter lämnade vi byn och sprang ut på en grusväg och sedan rätt igenom en bondgård där en gammal man satt på en stol med en grårandig katt i knäet. Svårt att säga vem av dem som var mest fascinerad av spektaklet.

Vi fortsatte in i skogen på en rätt stenig och ojämn väg, vilket kändes tungt. Hade jag gått ut för hårt?  Efter cirka 2.5 kom vi ut på stora landsvägen igen och jag kände att jag började komma in i en andra andning och tog rygg på några löpare som jag tidigare blivit omsprungen av. Tog dem en efter en tills vi passerade vätskekontrollen halvvägs – och där, i den vackra bokskogen radade de upp sig. Backarna. Många och långa och uppför… Och jag tappade snabbt tillbaka de där placeringarna jag just hämtat in.

Jag hörde mig själv flåsa allt mer högljutt, passerade 6 km-skylten (om den nu stod utplacerad med en matematisk exakthet) på 29.04, väl under min tänkta tidtabell på 5 minuter per kilometer mot en önskad sluttid på 46 blankt. Ja, jag vet att jag häromdagen skrev att en tid under 45 borde inte vara omöjlig, givetvis beroende på hur kuperad banan var.

stolof höjdkurva

Nu vet jag bättre för kuperad var bara förnamnet. Väl ute på stora vägen gick det lite lättare, men när vi sprang in i byn igen, med cirka 1 km kvar att springa, så började det luta uppför igen. Först lite diskret, sedan lite mer och sedan en rejält tung backe upp mot målet på Kvarnvallen. Jag bet ihop och kämpade på så gott jag kunde, utan att riktigt veta hur långt det var kvar för jag såg varken någon skylt vid 7, 8 eller 9 km så det var först i sista backen som jag insåg att jag var nästan framme.

Missade min måltid med 12 sekunder. Lite surt, men å andra sidan: det var bra mycket jobbigare än jag trott.

Cirkatid vid 5 km: 24.34
Tid i mål 9.2 km: 46.12

*** Uppdatering: Det blev till slut hela 217 löpare, en snygg höjning av det gamla deltagarrekordet men fortfarande ett litet, mysigt lopp med intim stämning på Kvarnvallen. Min tid räckte till 30:e plats av de totalt 46 män och kvinnor som sprang 9.2 km så det blev faktiskt en topp-30-placering. När hände det sist…? 🙂

Betyg på insatsen: 3+

 

Öxnehaga: Våt dröm för en asfaltsgnuggare

image

Nu känns det härligt, som att jag fått min belöning för de senaste månadernas strul med småskador som tvingat mig att gå snarare än att löpträna.

Hamnade nämligen i Jönköping för att lämna av tre killar på Dreamhack och konsulterade nätet och en kollega för att hitta bra löpspår. Valet föll på Öxnegården, trots att deras omklädningsrum och cafe är stängda idag (antar att stora delar av Jönköping-Huskvarna pysslar med Dreamhack, Vätternrundan eller firar sina studenter fortfarande).

Slingorna (1.3 km, 2.5 km, 3.7 km, 5.0 km, 10.0 km samt en vandringsled) går i ett vackert naturreservat på Bondberget. Och det är KUPERAT. Det kändes som mer och tuffare backar än jag passerat de tre senaste åren…

Glömde mina hörlurar hemma och det vat väl bra det – nu fick jag inte bara skogens alla dofter och ljusets skiftningar utan även en härlig symfoni av fågelsång. Ska man vara petig så saknades det avståndsmarkeringar på rundorna (jag testade fyra av dem, totalt 15.4 km) och det verkade bara vara skyltat åt ena hållet. Men för en asfaltsgnuggare som jag var det ett härligt pass.

Kände inte av ryggen men lär väl ha träningsvärk i morgon – det var ju inte bara terräng utan mitt längsta pass på tre månader (även om jag inte sprang allt i sträck).

Det här (= springa i skogen) borde jag göra oftare!

 

Skulle vilja…

10482281_485198821620638_294145113995947923_n

…bo granne med en skog som inbjuder till härliga natursköna löprundor, lagom kuperade och där fåglarna kvittrar välkomnande medan man trampar förbi på den mjuka stigen. Där man kanske har tur och möter en ekorre, ett rådjur eller bara några värmande solstrålar som letar sig ner mellan trädtopparna och fyller den friska luften med energi.

Det är ju så jag vill ha det, men tyvärr blir det ju inte så ofta eftersom jag bor mitt ute på Söderslätt, längs en landsväg och omringad av åkrar och en golfbana. Några gånger om året orkar jag sätta mig i bilen och köra till Bokskogen i Torup, där det finns flera bra spår i olika längder och där jag till och med lyckats springa elljusrundan (3 km) i regn utan att bli blöt eftersom bokskogen fungerat som naturens eget paraply. Snudd på magiskt!

Egentligen borde jag göra det oftare, men då blir det ett projekt att springa och det är just det som är så skönt att slippa. För det är ju underbart skönt att slippa startsträckorna och istället bara snöra på sig löparskorna och ge sig ut, oavsett väder och vind eller tid på dygnet. Underbart, även om det innebär att gnugga asfalt längs 101:an och bli bländad av fubbickar som inte har vett att blända av när de möter löpare med pannlampa och reflexväst. Underbart, även när motvinden är så stark att det känns som att man springer och springer men knappt rör sig ur fläcken. Underbart, även när isfläckarna är osynliga och lömska och man riskerar att dyka omkull med näsan före.

Nej, ska jag vara ärlig så är det kanske inte så underbart i alla lägen. Asfalten är hård och ibland är den blöt och springa med blöta skor och strumpor är bland det värsta jag vet. Och när sidvinden blåser så det gör ont i öronen, ja då önskar jag att jag ibland att jag stannat hemma. Men: det behövs ju. Och det är skönt efteråt. Väldigt skönt. Och om det går för många dagar utan den där rundan så blir jag rastlös och tycker det börjar bli jobbigt och börjar drömma mig bort till den där härliga skogen…

Har inte sett Angelina Jolies krigs/löparfilm Unbroken än, så jag rekommenderar i stället en klassiker som nog är den  bästa idrottsfilm jag sett: Triumfens ögonblick (Chariots of Fire, 1981). Med det magiska introt…