Rapport från ett knä (som vill till Grekland)

Det är upp och ner just nu. I lördags kunde jag springa obehindrat 4.5 km utan att behöva hålla igen; utan att det ömmade lite i knäet efter första kilometern; utan att det gjorde ont efteråt. I dag gick det desto trögare…

Knäet var segt och stelt, ömmade lite, ja resten av kroppen likaså. Kanske fick den lite för omild behandling i söndags, när jag vikarierade som flyttgubbe, kanske är det något slags förkylning på gång. Hade hoppats kunna spinna vidare på den fina känslan från i lördags men icke sa nicke, men å andra sidan vore det väl konstigt om jag inte drabbades av några bakslag och så länge de är så här små är det väl okej.

Det blev till slut 4.5 km i ett betydligt lugnare tempo än det jag orkade hålla i lördags. Men so what, jag gjorde det, mycket tack vare att jag såg den här bilden framför mig: Marathonas.

Snackade nämligen med en kollega igår, som precis kommit hem från Grekland där hon sprungit sin första mara; klassikern mellan Marathonas och Athen. Debuten och den tuffa banan till trots lyckades hon ta sig i mål på en imponerande bra tid, vilket förstås gav mersmak och nu tar hon sikte på nästa.

Den entusiasmen smittade tydligen av sig, för även om dagens träningsrunda bevisligen gick runt en skånsk by, omgiven av mörka åkrar, var jag mentalt långt söderut och spurtade med lätta steg den sista kilometern av banan i Athen; den långa nerförsbacken, uppför det lilla guppet och in på den klassiska kultiga marmorstadion. Mållinjen, klockan klart under fyra timmar… Och så känslan att få den tunga medaljen om sin hals… Ja, det hade varit härligt att få uppleva igen, men nu har jag ju sagt att jag – förmodligen – inte ska springa några fler maror och så här, mitt i rehabiliteringsfasen, känns det som ett väldigt klokt beslut. Halvmaran i Liverpool i maj är inget dumt mål, det heller. Men sedan behövs det ju nya mål…

RunTobyRun!

 

Tung väg till mål

Lätt går det inte. Och kul är det inte heller. Men det måste gå, trots att knäet fortfarande inte känns helt hundra.

Hade en härlig utflykt till Skrylle i söndags, strövområdet i utkanten av Lunds kommun. Solen sken och det var en riktigt fin höstdag och det märktes, för det kändes som att alla var där. Knappt en enda ledig plats på hela parkeringen men – nog så viktigt – Ola och jag lyckades få plats på serveringen för fika efter våra 7 kilometer i skogen. Cheesecake och varm choklad. Inte dumt alls.

Tog det väldigt lugnt ute i skogen men orkade tyvärr inte hela varvet utan fick gå lite i uppförsbackarna vid 5-6 kilometer. Men jag hade inga känningar i knäet, förutom den där lilla som brukar infinna sig vid ganska exakt 1 kilometer, och det var min längsta runda hittills efter min ofrivilliga månadsvila så det var ändå ett fall framåt.

Fyllde på banken med 4.5 tunga kilometer igår. Det var riktigt segt. Inte kul heller och det hade förstås varit frestande att stanna inne och ta det lugnt i soffan men jag hade haft en fullmatad dag på jobbet och kände att jag var tvungen att komma ut för att rensa skallen och kroppen och så fick det bli.

Om några dagar är det ett halvår kvar tills Ola och jag ska springa halvmaran i Liverpool och det är förstås frestande att sätta upp mål och boka in några tävlingar på vägen. Men jag vågar inte det än, vill absolut inte riskera att köra för hårt och råka ut för en backlash med mitt knä för det vill jag förstås undvika till varje pris.

Därför bygger tidtabellen på ganska snälla delmål, som jag bör klara av bara jag får vara hel och frisk och kan träna så mycket jag vill utan att det ömmar efteråt. Första målet är att greja milen på träning:

  • 31/12: 10 km (6:00/min)
  • 31/1: 10 km (5:30/km)
  • 28/2: 15 km (5:45/km)
  • 31/3: 15 km (5:30/km)
  • 30/4: 21 km (5:45/km)
  • 20/5: 21 km Liverpool (5:30/km)

Noterbart är också, att så här års 2016 hade jag fortfarande siktet inställt på att komma upp i en träningsdos på 150 mil under ett år. I år får jag vara glad om jag kommer upp i 100. Så det är verkligen skilda världar. Allt jag vill nu, det är att få vara hel och kunna träna och springa obehindrat under hela 2018 – men det kanske är för mycket begärt?

RunTobyRun!

Blöt katt

Så dyker han upp igen i köksfönstret och trycker sin rosa nos mot fönsterrutan. Två stora ögon, ett ynkligt mjau. Jag öppnar dörren och han kommer fram mot mig och buffar mot handen med sitt huvud. Jag stryker honom över pälsen och känner att han är blöt. Tusan också, jag som precis skulle snöra på mig skorna och ge mig ut på en runda…

Sebbe Katt går ett varv och nosar kring matskålen och sätter sig sedan vid köksdörren igen och tittar vädjande mot mig för att bli utsläppt. Ah, tänker jag, då kan det väl inte vara allt för jävligt ute för i så fall hade han nog gått och lagt sig på soffan i stället. Men jag antar att han vill ut och försvara sitt revir för där var två dumma katter i morse som försökte göra sig märkvärdiga – ingen tvekan om vad som är på gång när man hör det där speciella skriket. Slagge på gång.

Snör på mig skorna, tar på mig reflexvästen och letar rätt på en mössa. Inte för att jag är särskilt sugen på att springa, egentligen, för kroppen känns trött och seg. Men jag har jobbat två kvällspass i veckan och inte kunnat springa sedan i lördags, så jag måste komma ut för att börja få upp flåset igen. Hoppas bara att knäet håller.

Kliver ut genom ytterdörren och inser att det inte bara regnat. Det blåser också, men vad f-n. Ger mig ut längs cykelvägen i ett lugnt tempo, viktigt att inte ta i för mycket och sabba rehabiliteringen av knäet. Efter en kilometer ungefär brukar det ömma till lite, men bara tillfälligt, och det gör det nu också. Några hundra meter senare börjar det regna igen, en rätt kraftig skur. Gissar att Sebbe Katt har hoppat upp på fönsterblecket igen för att bli insläppt, själv måste jag bita ihop några kilometer till.

Det är en sån där runda som inte går till historieböckerna som den snabbaste, den skönaste, den häftigaste eller den intressantaste i mannaminne, inte på långa vägar. Den var bara blåsig och blöt och jäkligt jobbig – en sån där runda som man bara vill klara av så fort som möjligt för att få komma in och ställa sig i duschen. Fast särskilt fort går det inte, 5 kilometer i 5:50-tempo, så det tar ett tag innan jag får min belöning.

Katten? Han har gått ut igen…

RunTobyRun!

Morgonjogg på Färöarna

Tillbringade weekenden på Färöarna för att fira födelsedag och löparskorna hade förstås en given plats i packningen!

Vi valde bort hotellets löpband, eftersom utsikten var år fel håll, och gav oss istället ut på en svartgrusad slinga uppför kullarna bakom Hotel Foröyar, en runda som bjöd på härlig utsikt över bukten och Torshavn. Lite stenigt här och var och lite fårskit, som kan vara lite svårt att se i motljus, men det blev till slut drygt 5 km och en bra start på dagen.

Jag hade annars vissa funderingar på att svänga förbi Mikkeller Running Clubs faellesträning med utgångspunkt från det gamla trähuset i gamla stan, som man förra helgen invigde siom klubbhus (bilden nedan). Men eftersom deras träning började först klockan 11 skulle det gå ut över dagens utflykt norrut – det gäller ju att utnyttja ljuset så här års -men vi slank i alla fall in på deras mysiga pub på  kvällen innan vi gick över till grann-restaurangen och åt supergott lamm.

Om du funderar på att springa här kan 3 juni vara ett bra alternativ. Då arrangeras nästa upplaga av Torshavn marathon och halvmarathon. Det är kanske inte den vackraste sträckan på öarna – konkurrensen om den titeln är ju rätt tuff – och den är rätt kuperad. Men gillar du annorlunda resmål så kan det vara ett bra tillfälle att slå två flugor i en smäll att testa på detta ödsliga, vackra och dramatiska landskap. Storslaget och svårslaget!

RunTobyRun!

”Du är ju för gammal för sånt här”

Ute på landet, där jag bor, säger man hej till alla man möter i byn. Ja, möjligen inte uppe vid tågstationen för dit kommer även folk från grannbyarna och där hejar inte alla som de brukade göra på den gamla busskurens tid. 

På dagens milrunda mötte jag bland annat en äldre kvinna med något slags Jack Russell-liknande hund. Det är möjligt att jag sprungit på henne förut, men jag kan inte placera varken henne eller hunden, möjligt att hon flyttat in nyligen i något av de nybyggda husen mellan oss och skolan.

– Hej, sade jag när jag lufsade förbi.
– Hej, svarade damen med hunden, för att i nästa andetag lufta sin oro för min hälsa:
– Du borde inte hålla på och springa så där.
– Nähä, svarade jag och stannade upp och stängde av musiken.
– Varför inte det då?
– För du är ju ingen ungdom längre.

Ok. Det var mitt i prick, mitt i 50-årskrisens epicentrum. Så vad svarar man på sånt? Ja, i ett annat läge, en annan situation, en annan människa hade det kanske varit frestande att säga ”ska väl du skita i” och springa vidare. Men knappast till en äldre dam med hund (som dessutom visade sig vara hennes sons, men eftersom sonen var ute och reste i jobbet för jämnan hade hunden blivit halvt adopterad – något motvilligt – av den äldre kvinnan).

Så vi började prata om hälsa och att springa och att gå – hon brukade ofta ta långa promenader, även utan hund – och jag visade pulsmätaren på min klocka och konstaterade att det här tempot var minsann allt annat än ohälsosamt.

Det gick väl fem-sex minuter innan vi vinkade adjö och jag kunde fortsätta min löptur längs 101:an och då kom jag ju förstås på vad jag borde svarat. Att jag skulle visat henne vad jag lade upp på Facebook förra veckan:

Springa maraton vid 92, halvmara vid 94 och dessutom efter att ha besegrat cancer tre gånger, ja historien om Harriette Thompson slår det mesta. Snacka om krutgumma!

Undrar hur många gånger hon fått höra att hon är för gammal?

RunTobyRun!

PS. Nästa gång jag springer på damen med hunden ska jag tacka henne för att hon inspirerade mig till detta inlägg på bloggen! DS.

Hästhagen 13:15

Äntligen lite fart under fötterna – men också en ömmande häl så det är möjligt att jag får softa järnet och vila mig i form till Midnattsloppet nästa lördag.

Dagens träningspass i Malmö inleddes med 5 km på bana, vilket resulterade i ett nytt årsbästa på sträckan (24:19 = 30 sekunder snabbare än jag gjorde  i fjol) och fem jämna kilometerpasseringar på 4:50-4:55.

Närmast på tävlingsmenyn står milen nästa lördag och sedan en halvmara om ytterligare tre veckor – så nu kommer träningen inte gå ut på att springa så mycket snabbare utan om att försöka hålla en hyfsad fart över tid.

Efter tempopasset på löparbanorna gav jag mig ut på en trevlig runda i lugnt tempo i och runt Pildammsparken. Hade hoppats komma upp i 10 kilometer, men efter åtta tyckte jag att det började ömma i ena hälen och bestämde mig för att det räckte för idag och att ta det säkra före det osäkra. Hoppas det går över snabbt!

Har nu bättrat på träningsdosen med en massa gräsklippning, så lita på att kroppen kommer att värka i morgon…

RunTobyRun!

PS. Hästhagens IP (bilden) heter just så därför att där, vid Västra Rörsjön, gick kronans/arméns hästar och tog igen sig mellan slagen mot danskarna. Har länge undrat om det finns någon lika logisk förklaring till ortsnamn som Pinan, Njutånger och Porrarp. DS.

Mål 2017 och 2018


Januari: tempoträning på Hästhagen med hyfsad fart under fötterna.

2017 var meningen att bli året då jag satsade mer på snabbhet än uthållighet – men den planen sprack redan i månadsskiftet januari-februari… Men jag hänger inte läpp för det utan blickar redan framåt mot ett ännu bättre löpår 2018!

Det var vid årets tredje intervallträning som det högg till, inte mycket men tillräckligt för att jag skulle avbryta träningspasset och lulla hemåt i makligt tempo och sedan dess har det av olika anledningar inte blivit aktuellt med fler intervaller. Det är dock inte bara på grund av sjukor och krämpor utan i lika hög grad för att jag – de perioder jag känt mig hel och pigg – valt att fokusera på andra utmaningar, som mitt projekt att springa längs Sydkusten. Detta har i sin tur inneburit att jag inte sprungit så fort som jag velat utan varit långt från mina tidsmål; att springa snabbare än jag gjorde i fjol på 5 km (24:49) och på 10 km (50:18).

Milen är fortfarande ett sorgligt kapitel – årsbästat på blygsamma 52:22 noterades redan den 12 mars och för att nå målet krävs det en putsning med drygt 2 minuter, vilket lär bli tufft, riktigt tufft. Och även om jag trots allt skulle greja det innan årsskiftet så är det ytterligare 3 minuter ner till mitt PB så nej, några vidare miltider har det inte blivit i år…

Femman, däremot, grejade jag i torsdags i spöregnet på BMW Havnelöb med 9 sekunder tillgodo på fjolårets tid. Det började ändå rätt bra i januari: 26:57 (11/1), 26:13 (14/1) och 25:07 (28/1) men det är alltså först nu som jag fått upo farten igen: 24:40 (3/8).

Även på 5 km är det en bra bit ner till personbästa (23:00) men det är ingenting jag kommer att försöka lägga något krut på eftersom jag ändå inte lär kunna kuta så snabbt. Bättre i så fall att försöka kapa gapet på milen.


Löpning längs kusten i lugn och ro – härligare upplevelse än att försöka jaga rekord.

Förutom årets båda tidsmål har jag två andra mål med min träning: att komma upp i minst 100 km per månad – men gärna mer – och att variera träningen mer i form av sträcka, underlag, terräng eller utmaning. Tycker att jag lyckats ganska bra med att variera mig och få ny inspiration och nya intryck, inte minst genom mina fyra etapper (hittills) längs Sydkusten.

Till nästa år funderar jag på att även ha ett tydligt mål när det gäller antal tävlingar; att springa ett lopp per månad i en lagom blandning av olika sträckor. Ett sådant schema skulle kunna se ut så här:

Januari: 10 km (Köpenhamn)
Februari: 15 km (Köpenhamn)
Mars: 21 km (någonstans i Europa, exempelvis Spanien eller Polen) *
April: 21 km (Köpenhamn)
Maj: 5 eller 10 km (Lund) *
Juni: 10 km (exempelvis Malmö)

Juli: 9.2 km (S:t Olof)
Augusti: 5 km  (Köpenhamn)
September: 21 km (Köpenhamn)
Oktober: 12 km tg (Yddingen) *
November: 10 km (Bromölla) *
December: 21 km (Köpenhamn)

Men det finns ju så många lopp att välja på så vi får väl se vilka det blir – följ mig här på bloggen eller via http://www.facebook.com/runtobyrun så får du se!

RunTobyRun!

(* = nya lopp som jag inte sprungit tidigare)

 

 

Dejlig tur på Köpenhamns löpfestival

Torsdagens skyfall är redan ett minne blott – veckans andra danska löptur bjöd på desto bättre väder och hygge med gratis öl efter faellesträningen.

Danskarna är ett löpande folk och sedan ett år eller två arrangerar Köpenhamn en speciall löpfestival – CphRunFest – som under tre veckor erbjuder lopp och träningspass som antingen är rabatterade eller gratis.

Startskottet gick i torsdags i samband med BMW Havnelöb – där jag trots skyfallet noterade årsbästa på 5 km – och i dag var det dags för Danmarks största ”faellesträning”. Arrangemanget lockade någonstans mellan 300 och 400 löpare i alla åldrar och alla former som slöt upp vid Mikkeller Running Clubs stamhak, puben Warpigs i det gamla slakteriområdet, som blivit hippt och coolt och kort och gott kallas Köttbyn.

Idén till Mikkeller Running Club föddes för tre år sedan, när åtta snubbar gav sig ut på en milrunda och sedan belönade sig själva med varsin öl. I dag har klubben ett hundratal ”chapters” runt om i världen, varav den i Köpenhamn är en av de mest livfulla med flera olika löpgrupper varje vecka. Den första lördagen i varje månad är det speciellt – som i dag – då är det extra många grupper igång. Alltid gratis och alltid gratis öl efteråt. Eller som en av arrangörerna konstaterade: vi kombinerar det bästa av två världar, löpning och öl.

Löpklubbens snabba utveckling påminner till viss del om bryggeriet Mikkeller, som på elva år gått från hobbyprojekt till produktion i större skala och lär visst vara rankat världens tredje bästa bryggeri och det är ju inte så illa…


Dags för start

Det gick att välja på sammanlagt sju olika grupper, efter tyckte och smak om tempo och distans. Ola och jag valde en runda på 8-10 kilometer i ett tänkt 5:45-tempo, även några långa stopp vid rödljus och för fotografering innebar att tempot sänktes.

Rundan visade sig vara 8.8 km och tog oss och typ 80 andra löpare ut från Köttbyn, via Sönder Boulevard upp förbi Carlsbergs gamla bryggeriområde – som genomgår en stor förvandling till bostadsområde – och upp i parkerna vid Söndermarken och Frederiksberg. Bakom Zoo stannade vi till för att ta en gratisflukt på elefanterna men de var inte med på noterna utan hade väl något elefantviktigt för sig inne i huset.


Ola: Är det en alligator eller krokodil i gräset?

Faellesträningen gav oss möjligheten att se ”nya” delar av Köpenhamn och bli förvånade över att det var så pass kuperat i parkerna. Brantaste uppförsbacken, bakom Haerens officersskole, tog vi för säkerhets skull två gånger…

Besöket i Köttbyn avslutades med en härlig taco med grillat kött och spicy sås. Gott!

RunTobyRun!
PS! Du kan även följa mig via facebook!  DS!


Annorlunda dricka efter löbet.


Lukten av helstekt gris fyllde våra näsborrar…


Köttbyn

 

Dåliga vibbar inför S:t Olof

I morgon är det dags igen för ett av mina favoritlopp, S:t Olofsloppet, men formen är allt annat än på topp – vilket innebär att det kommer att bli en synnerligen tuff uppgift att ta sig runt och beta av alla backarna på 9.2-rundan.

Det har varit några sega veckor efter Österlen TrailRun den 10:e och därmed ganska dyster läsning i träningsdagboken; typ 25 km gång och 6 km jogg i korta etapper. Inte mycket att hurra över alls…

Jag har varit trött och seg och det har ömmat här och var i kroppen, bland annat i vänster knä (fast annorlunda än det gjorde under maj) och flera gånger har det känts som att jag haft en förkylning på gång. Med andra ord är det inte så konstigt att jag fått ställa in mina planerade distans- och tempopass för att istället gå ut och känna mig gammal och trött och till och med fundera på att lägga av med springandet för att det bara strular hela tiden. Men så tog jag mig i kragen och gick och köpte ett par nya skor, klart att jag inte ska ge upp – än…

Frågan för dagen är förstås hur det kommer att kännas i morgon. Kommer jag att kunna kuta? Ja, det är förstås svårt att svara på just nu men det lutar åt att vi sätter oss i bilen – har för första gången lyckats övertala K att anmäla sig till ett lopp – och sedan prövar att värma upp och känns det för tungt får jag helt enkelt sadla om från löpare till hejaklack. Eller kanske kolla om det går att byta klass och göra K sällskap på den kortare rundan, 4.7 kilometer, i stället för att till varje pris plåga mig runt den långa. Det kommer ju ändå att gå betydligt långsammare än i fjol och förrfjol.

Hursomhelst, väderprognosen talar inte längre om regn så det kan bli riktigt bra löpväder. Eller publikväder…

RunTobyRun!

Läs mer om tidigare utflykter till S:t Olof:
S:T OLOFSLOPPET 2016 (46:22)
S:T OLOFSLOPPET 2015 (46:12)
S:T OLOF – LOPPET SOM FÖRÄNDRADE MITT LÖPTÄNK