Countdown 4: när målet är nått då?

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig… Texten nedan lade jag ut i går på bloggens parallella universum (löparcommunityn Jogg) tillsammans med race-rapporten från Köpenhamn. Föga anade jag då att jag redan idag skulle behöva skriva till ett helt nytt slut på texten…

Visit Faroe Islands på Instagram – ett konto som frossar i fantastiska bilder!

Så har ytterligare en månad gått, nu är det BARA sju kvar till höstens stora löpäventyr på Färöarna. Men sen då, när målet förhoppningsvis är nått, vad ska man då sikta på för att undvika att den stora tomheten infinner sig?

Ta en ordentlig titt på bilden ovan och tänk dig sedan att du kommer från andra hållet, uppifrån någon av sluttningarna och blickar ner mot den lilla pittoreska byn Tjörnuvik. Du vet att det är nära, men att det är för tidigt att ta ut något i förskott även om det bara är en backe kvar. En enda lång, jättebrant nerförsbacke där mjölksyran kommer att pumpa i dina utarbetade lårmuskler. Men där nere vid stranden, där väntar belöningen. Medalj. Vila. Lite mat. En kall öl. Kanske till och med ett bad om du är på det humöret. Det är den 7 september och du har precis klarat ditt stora mål för året, 21 km trail med många höjdmeter på Färöarna.

Men sen dä? Vad händer sen? Vad blir nästa mål – när målet är nått? Själv har jag ingen aning…

Jag läste någonstans att det tydligen är ganska vanligt att maratonlöpare firar sin målgång med att anmäla sig till ett nytt lopp – redan inom 24 timmar – och om detta kan man förstås bara spekulera varför. I vissa fall är det kanske revanschlusta, i andra fall ett sätt att fylla upp tomrummet som riskerar att uppstå när man äntligen uppnått det där målet man tränat så länge för. Det kan förstås också funka som en belöning – så gjorde jag själv 2016 då jag lovade mig själv, att om jag bara klarade mig i mål på Helsingborg Marathon så skulle jag fira detta genom att anmäla mig till Athen och det mest klassiska av alla lopp. The Authentic.

Två månader senare gick jag överlycklig i mål på den antika gamla stadion i Athen, men där och då var det inte tal om att anmäla mig till någon ny mara – tvärtom lovade jag mig själv att nu fick det vara nog. Inga fler maror för min del, halva sträckan räcker bra. Fast det sa jag å andra sidan 2014 också… Och då som nu tänker jag bryta mitt löfte för den 19 maj ställer jag mig på startlinjen till 40-årsjubilerande Copenhagen Marathon. Men i år kommer loppet ”bara” att vara ett träningspass av många på vägen till Färöarna. Men med lite tur kan den inställningen visa sig bli min framgångsformel till ett bra lopp. Annars är det inte hela världen.

Färöarna, förresten. Ett par månader efter att Ola och jag anmälde oss till strapatserna på Utiliv Festival visade det sig att lotten ordnade så att Sverige ska EM-kvala i fotboll mot Färöarna på bortaplan den 5 september, samma dag som vi kommer till Torshavn. Snacka om bingo!

Två dagar senare väntar 21 km över bergen på fårstigar och andra härliga underlag. Men sen då? Ja, det är förstås frestande att anmäla sig till Växjö Marathon eller Paris eller något annat spännande lopp men jag ska försöka hålla mig så länge som möjligt innan jag anmäler mig till något efter Färöarna. Återstår att se hur bra jag lyckas med det…

Ja, så var det alltså tänkt att texten skulle sluta. Att jag tänker vänta in i det sista med att anmäla mig till något lopp eller sätta upp något nytt drömmål efter Färöarna, att jag helst skulle vilja gå in i ”framtiden” utan något inbokat alls. Men så går jag och vinner ett presentkort hos Springtime på 5 000 kronor med garanterad startplats till New York Marathon den 3 november. Förutsatt att jag köper resan genom dem förstås, vilket skulle kosta typ 17 000 kronor efter vinstrabatten.

Tyvärr gick det inte att byta presentkortet mot något annat lopp, exempelvis Paris Marathon 2020, utan det är NYCM som gäller. Så nu har jag fått något att grunna på. Det hade ju varit superhäftigt att få springa i New York och med tanke på att det bara är ungefär var sjätte svensk som drar någon vinstlott i startplatslotteriet så kommer det kanske inte så många fler chanser…

(fortsättning följer)

RunTobyRun!

TBT #5: Tre länder på två timmar

Min femte och sista TBT (ThrowBack Thursday) – i alla fall för den här gången – handlar om en härlig dag i mars 2016 när jag fick min belöning för sju månaders elände och slit.

Det började med sju veckors förkylning. Sedan var jag så ringrostig att det kändes som att jag fick lära mig att springa igen, från scratch, och fick kämpa mig igenom passen med min tunga kropp. Efter ytterligare några veckor fick jag dessutom lägga mig på operationsbordet och plocka bort gallblåsa. Och sen, ja när det bara var några veckor kvar till resan söderut, så åkte jag förstås på ännu en förkylning. Typiskt!

image
Fastnade på en officiell bild efter målgången 🙂

Men det gick – trots två brutalbackar och trots att förberedelserna gått allt annat än planenligt lyckades jag springa Riviera Classics 23.8 klometer från Ventimiglia (ITA) via Menton (FRA) till Monaco i ett högre tempo än jag räknat med. Utsikten var magnifik längs vägen och känslan när jag ökade på stegen in i Monacos välkända ”F1-tunnel” och sedan rundade hamnbassängen, ja den var enorm.

Nyckeln till att klara loppet bestod i att jag satte upp väldigt tydliga mål, från den 11 oktober när jag kände mig klar med 7-veckorsförkylningen och fram till loppet den 13 mars. Planen gick ut på att springa en viss sträcka i mitt tänkta racetempo (5:30/km), först 6.7 km, därefter byggde jag på sträckan månad för månad tills jag var uppe i 20 km. Och sedan var det äntligen dags för finalen, slutmålet på DLVT, Den Långa (och krokiga) Vägen Tillbaka. En fantastisk dag. Och ett fantastiskt minne!

LÄS MER OM DEN LÅNGA VÄGEN TILLBAKA
(där hittar du även länk till själva race rapporten)

RunTobyRun!

Snygg nummerlapp men inga säkerhetsnålar att fästa den med – gav mig ut på en ”rolig” expedition bland butikerna i centrala Nice för att hitta nålar. Mon dieu! Räddades till slut av en brasiliansk löpare, som hade ett par nålar över och sedan dess tar jag alltid med mig några extra. Vem vet, någon annan kan ju behöva dem!

Ventimiglia: 15 minuter till start.

Menton – i det rosa huset rakt fram (från 1650) har vi bott under tre semesterveckor.

F1-tunneln i Monaco. Nu är det nära!

Hundra meter kvar!


Bubbel och en favoritmedalj i samlingen.

 

TBT #1 – jobbiga minnen från 80-talet

För många löpare brukar januari vara en rätt lugn månad som präglas av vila och återuppbyggnad inför den stundande säsongen, vilket förstås kan vara sunt på alla sätt och vis, speciellt om det är kallt och halt och snöigt ute.

Ett lugnare tempo innebär kanske också att det blir tid över att läsa någon bok om löpning eller att surfa runt bland drömresmål runt om i världen, som går att kombinera med ett roligt, spännande, utmanande eller vackert lopp. Problemet är ju bara att få tid och möjlighet och pengar att genomföra allt på önskelistan… Och trots allt finns det ju sköna lopp här hemma också!

Själv kommer jag underjanuari att bjuda på  djupdykningar i arkivet och varje torsdag presentera några av mina bästa minnen.  Först ut är ett inlägg från sommaren 2016. It’s ThrowBack Thursday!

Run Toby Run!

Högstadiets skräck – så illa var det när gympaläraren Herman kommenderade oss ut att springa ”Barkbanan”. Alltid mot klockan. Alltid för att få en tid noterad i någon av Hermans alla listor. Inte undra på att vi tog i så vi nästan kräktes… Nu, 33 år senare, har jag ro att beta av banan i lugn och ro på en nostalgirunda genom Norby och Eriksberg….

Nostalgirunda i Norby och på Barkbanan

 

1200.4 – nu blir resten av året bara bonus!

Det var i slutet av dagens runda, någonstans på cykelvägen i höjd med byns järnvägsstation, som jag nådde årsmålet att träna 1200 km – så nu blir resten av året ren bonus!

Årets skörd innebär inte bara ett rejält lyft i statistiken jämfört med 2017, som ju slutade i moll, utan även rekord i flest träningspass under ett kalenderår:

2012: 552.6 km (69 pass x 8.0 km/6.5 mån)
2013: 
1 372.8 km (127 pass x 10.8 km)
2014: 1 353.2 km (120 pass x 11.3 km)
2015: 1 064.0 km (113 pass x 9.4 km)
2016: 1 463.8 km (144 pass x 10.1 km)
2017: 954.3 km (125 pass x 7.6 km)
2018: 1 200.4 km (147 pass x 8.2 km)

Får jag bara vara hel och frisk under 2019 är det inte omöjligt att jag kan komma upp i samma mängd som jag gjorde 2016  men det viktigaste är förstås inte mängden utan variationen. Nyårslöftet blir därför att anstränga mig ännu mera för att komma bort från de trista rutinpassen längs landsväg 101 eller runt byn.

Oavsett är det alltid trevligt när det ser välfyllt ut på träningskontot men det gäller att passa på och njuta nu – för på tisdag börjar räkneverket om på noll igen. Lika grymt varje gång…

Träningsmålet i all ära, men vad som känns ännu roligare är att det även kan bli ett fösta år utan DNS eller DNF, det vill säga att jag ställt upp och fullföljt samtliga 12 lopp jag anmält mig till under 2018. Fast det hänger förstås på hur det går på nyårsafton, då jag avslutar året med ännu ett Nytårslöb i Köpenhamn.

2013 klev jag av ett lopp i förtid och därefter har jag missat minst ett lopp per år på grund av skador eller sjukdomar och det är ju som det är, det är egentligen ingenting man kan göra något åt – i alla fall inte utan att riskera hälsan. Det är shit happens, men lika surt varje gång och extra surt var det att missa VM i halvmaraton 2014 och Göteborgsvarvet i fjol.

I år har det – ta i trä – gått som smort trots att det såg rätt knivigt ut i våras inför Lundaloppet och löparresan till Liverpool. Men knät höll tack och lov. Ja, det andra också, förresten. Det trodde jag inte i mitten av april när jag drabbades av ett bakslag efter all rehab.

På måndag väntar årets sista utmaning. Det är femte gången som jag ställer mig på startlinjen i Köpenhamn på nyår och facit hittills är tre halvmaror, varav jag klev av den senaste efter 15 km för att jag inte mådde hundra. 2015 var jag  hyfsat nyopererad (gallblåsan) och nöjde mig därför med att bara springa milen, räckte bra så.

Efter två nyår med krämpor har det nu äntligen blivit dags att återvända till detta trevliga lopp där stämningen alltid är upprymd och många springer utklädda innan man firar sin insats genom att skåla i bubbel inne i Spartahuset.

Med hänsyn till dagsformen kommer jag inte att sätta något tidsmål utan nöja mig med att ta mig runt. Inser att det kommer att bli väldigt svårt att toppa de tider jag gjorde i Helsingborg (1’56) och i Liverpool (1’59). Men jag får väl ändå ta sikte på den Run-Walk-Run-tid jag gjorde på Lund runt, då jag passerade 21.1 km på 2.06:47 – det vill säga runt 6 blankt per kilometer.

Hursomhelst, ser fram mot ett skönt nytårslöb på måndag och hoppas sedan få hålla mig hel och frisk hela 2019!

Bubbelhistorik i bilder:

2015: 10 km (50:43)

2014: klev av efter 15 km (1.18:44)

2013: halvmaraton (1.53:40)

2012: halvmaraton (2.06:51)

RunTobyRun!

Trelleborg 11:12

Närmare Alperna än så här kommer man inte – i alla fall inte i Sverige. Gamla soptippen i Trelleborg når förvisso inte mer än 11 meter över havet, men torde ändå vara den svenska backe som ligger närmast Alperna.

En bit till vänster om bilden ligger Trelleborgs hamn, där färjan tar dig till Tyskland på två timmar eller så  (beronde på rutt) och sedan är det bara att bränna ner genom Tyskland så är du framme på en dag om du har tur och inte fastnar i något gigantiskt Stau på autobahn. Ringen utanför Berlin och Hamburg lär vara bra ställen att undvika.

Idag blev det ett nytt backpass för att göra mig av med julskinkan. Fyra varv upp och nerför BUS-backen, två uppförslöpor per varv med totalt 10 meters stigning, 4.3 kilometer totalt. Använde för första gången  mina stavar, 15 meter per varv bara, därefter handlade det mest om att träna på att springa med stavar i händerna.

Avslutade sedan med ett varv (6.7 km) runt BUS-banan. Såg till att få vinden i ryggen när jag sprang den dryga kilometern längs havet. Gör onekligen stor skillnad…

RunTobyRun!

Backträning á la Trelleborg

Lund 10:35

Inför höstens utmaning på Färöarna med 1625 tuffa höjdmeter gäller det förstås att ta alla möjligheter att nöta backe.

Skåne är ju inte direkt känt för att vara kuperat – även om Carl von Linnés definition av platthet kanske inte riktigt stämmer överens med verkligheten… Trots allt finns det ju faktiskt rätt gott om backar för den som vill träna intervaller eller bara göra sitt träningspass lite jobbigare.

I Norra Lund ligger exempelvis S:t Hans backar, en övertäckt soptipp som växt till sig och blivit en fin stadspark. Från parkeringen upp till toppen med ensamma trädet är det 18 meters skillnad. Det ser kanske inte så tufft ut från parkeringen vid förskolan Lönneberga men efter några vändor uppför sluttningen så är det inte längre något man avfärdar och skrattar bort. Tvekar du kan du ju alltid anmäla dig till nästa upplaga av S:t Hans Extreme…

9 kilometer blev det idag med Ola. Ett bra pass!

RunTobyRun!

 

 

 

Varför springer du?

Det började med en till synes oskyldig fråga från en kollega: varför springer du? Och slutade med att jag tvingade mig själv att svara på frågan om jag springer för att försöka lura mig själv, för att jag inte vill bli gammal…

Det var efter Lund runt som en kollega vid fikabordet konstaterade:
– Jaha, du springer. Hur ofta då?
– Tja, så här års blir det väl två eller tre pass i veckan.
– Jaha?
– Mhm.
– Varför det?

Ja, varför det?

För att det är kul, givetvis. För att jag mår bra av det. För att jag får uppleva lopp och natur och årstidernas växlingar. För att jag triggas av att planera träningen inför ett visst lopp och så förstås det mest uppenbara: för att jag kan – för när man tänker efter är det ju faktiskt lite av en lyx att kunna springa när man vill, det är inte alla som kan det för att kroppen säger ifrån eller att det finns andra hinder i livspusslet som gör det omöjligt att träna.

Jösses. Vilken fråga. Varför det? Ja, varför inte? Ska man behöva sitta vid ett fikabord och försvara för sina kollegor varför man gillar något så självklart som att springa…  Nej, nu överdriver jag  förstås, det var ju inget korsförhör utan av ren vänskaplig nyfikenhet som hon frågade. Och jag kom på mig själv med att fortsätta fundera på tåget hem från jobbet i Lund. Så jag springer alltså. Varför det?

Gör jag det för att gå ner i vikt? Nej, men det är så klart en bonus om det innebär några kilo mindre att släpa runt på. Men efter att ha studsat mellan 85 och 100 några gånger vågar jag inte sätta upp några mål när det gäller vikten. Men visst, komma ner under 90 igen hade inte varit så dumt (efter Lund runt stannade vågen på 93.2).

Gör jag det för att pressa mig själv och persa? Nej, vid 51 fyllda måste man inse sina begränsningar. Jag kommer aldrig att vinna några lopp, det gjorde jag inte ens när jag var ung, smal och snabb. Och det enda rekord jag kommer att slå är det jag slår varenda gång jag snörar på mig skorna – för varje nytt pass innebär ju att jag sprungit länge sammanlagt i livet än jag någonsin gjort förut (att tänka så innebär faktiskt en liten boost, även de dagar som rundan blir kortare eller går sämre än man planerat. Heja!)


Med Ola i Liverpool tidigare i år.

Gör jag det för att lura mig själv, att jag springer för att jag är rädd för att bli gammal? Ja, det är ju kanske risk för det men jag hoppas att det inte är så. Visst, män brukar ju lägga sig till med kriser när de fyller 40 eller 50  – har jag hört – och gå in stenhårt för sin hobby. Typ köpa på sig en svindyr cykel, tajta brallor, spejsiga solglasögon och en massa proffsigt lull-lull till hojen som innebär att de ska kunna sänka kilometertiden med flera sekunder.  Om man dessutom börjar blogga om sin träning ligger man helt klart i riskzonen. Har jag hört.

Nej, den stora frågan, efter 6 1/2 års regelbunden löpträning, är ju egentligen inte varför jag springer utan varför jag lade av med att springa 1996 – medan jag fortfarande var ung, smal och snabb. Hur kunde jag sluta med det som känns så självklart? Som i grunden är så enkelt – när som helst, var som helst, hur långt som helst…

Förmodligen var det för att mitt gamla jag alltid tävlade mot klockan.

Jag sprang min milrunda fem till sex gånger i veckan, fast besluten om att springa snabbare än jag gjorde dagen innan, kollade mellantider efter vägen för att ständigt jaga sekunder och låg stadigt under 40 minuter på milen. Jag var i bra form och följde mitt schema i ur och skur, men någonstans på vägen tappade jag löpglädjen, det blev för enformigt. Så jag lade av.

Idag är det snudd på obegripligt, men där och då kändes det förstås självklart och där vill jag inte hamna igen. Jag vill fortsätta utmana mig själv, så länge kroppen pallar för det, och söka nya upplevelser längs vägen: skog, asfalt, grus, trail, värme, kyla, skånskt pissregn på tvären, you name it. Kan jag bara fortstätta trigga alla sinnen med min löpning så ökar också sannolikheten att jag orkar hålla på 6 1/2 år till. Minst. För jag vill inte riskera att hamna bredvid en kollega vid fikabordet som tittar på mig och säger:

– Så du har slutat springa. Varför det?

RunTobyRun!

PS. Varför springer du? DS.