Etikettarkiv: träning

Varför springer du?

Det började med en till synes oskyldig fråga från en kollega: varför springer du? Och slutade med att jag tvingade mig själv att svara på frågan om jag springer för att försöka lura mig själv, för att jag inte vill bli gammal…

Det var efter Lund runt som en kollega vid fikabordet konstaterade:
– Jaha, du springer. Hur ofta då?
– Tja, så här års blir det väl två eller tre pass i veckan.
– Jaha?
– Mhm.
– Varför det?

Ja, varför det?

För att det är kul, givetvis. För att jag mår bra av det. För att jag får uppleva lopp och natur och årstidernas växlingar. För att jag triggas av att planera träningen inför ett visst lopp och så förstås det mest uppenbara: för att jag kan – för när man tänker efter är det ju faktiskt lite av en lyx att kunna springa när man vill, det är inte alla som kan det för att kroppen säger ifrån eller att det finns andra hinder i livspusslet som gör det omöjligt att träna.

Jösses. Vilken fråga. Varför det? Ja, varför inte? Ska man behöva sitta vid ett fikabord och försvara för sina kollegor varför man gillar något så självklart som att springa…  Nej, nu överdriver jag  förstås, det var ju inget korsförhör utan av ren vänskaplig nyfikenhet som hon frågade. Och jag kom på mig själv med att fortsätta fundera på tåget hem från jobbet i Lund. Så jag springer alltså. Varför det?

Gör jag det för att gå ner i vikt? Nej, men det är så klart en bonus om det innebär några kilo mindre att släpa runt på. Men efter att ha studsat mellan 85 och 100 några gånger vågar jag inte sätta upp några mål när det gäller vikten. Men visst, komma ner under 90 igen hade inte varit så dumt (efter Lund runt stannade vågen på 93.2).

Gör jag det för att pressa mig själv och persa? Nej, vid 51 fyllda måste man inse sina begränsningar. Jag kommer aldrig att vinna några lopp, det gjorde jag inte ens när jag var ung, smal och snabb. Och det enda rekord jag kommer att slå är det jag slår varenda gång jag snörar på mig skorna – för varje nytt pass innebär ju att jag sprungit länge sammanlagt i livet än jag någonsin gjort förut (att tänka så innebär faktiskt en liten boost, även de dagar som rundan blir kortare eller går sämre än man planerat. Heja!)


Med Ola i Liverpool tidigare i år.

Gör jag det för att lura mig själv, att jag springer för att jag är rädd för att bli gammal? Ja, det är ju kanske risk för det men jag hoppas att det inte är så. Visst, män brukar ju lägga sig till med kriser när de fyller 40 eller 50  – har jag hört – och gå in stenhårt för sin hobby. Typ köpa på sig en svindyr cykel, tajta brallor, spejsiga solglasögon och en massa proffsigt lull-lull till hojen som innebär att de ska kunna sänka kilometertiden med flera sekunder.  Om man dessutom börjar blogga om sin träning ligger man helt klart i riskzonen. Har jag hört.

Nej, den stora frågan, efter 6 1/2 års regelbunden löpträning, är ju egentligen inte varför jag springer utan varför jag lade av med att springa 1996 – medan jag fortfarande var ung, smal och snabb. Hur kunde jag sluta med det som känns så självklart? Som i grunden är så enkelt – när som helst, var som helst, hur långt som helst…

Förmodligen var det för att mitt gamla jag alltid tävlade mot klockan.

Jag sprang min milrunda fem till sex gånger i veckan, fast besluten om att springa snabbare än jag gjorde dagen innan, kollade mellantider efter vägen för att ständigt jaga sekunder och låg stadigt under 40 minuter på milen. Jag var i bra form och följde mitt schema i ur och skur, men någonstans på vägen tappade jag löpglädjen, det blev för enformigt. Så jag lade av.

Idag är det snudd på obegripligt, men där och då kändes det förstås självklart och där vill jag inte hamna igen. Jag vill fortsätta utmana mig själv, så länge kroppen pallar för det, och söka nya upplevelser längs vägen: skog, asfalt, grus, trail, värme, kyla, skånskt pissregn på tvären, you name it. Kan jag bara fortstätta trigga alla sinnen med min löpning så ökar också sannolikheten att jag orkar hålla på 6 1/2 år till. Minst. För jag vill inte riskera att hamna bredvid en kollega vid fikabordet som tittar på mig och säger:

– Så du har slutat springa. Varför det?

RunTobyRun!

PS. Varför springer du? DS.

 

De är ju inte kloka, de där golfarna

Grått, blåsigt och regnblött på fairway – men trots vädret var det förstås golfare ute på grannbanan. Vilka stollar!

Det spelar egentligen ingen roll om det är 30 grader och sol, gråblött höstväder som i dag eller rent av lite snöfläckar ute på banan. Ändå kommer de där med sina små vagnar, rättar till handsken, tar sikte på flaggan där borta i gråblasket och slår ut.

Samma sak i somras när det var bängvarmt ute. Nog sjutton skulle de ut och jaga golfboll, i alla fall. Ser ju inte klokt ut.

Ja, det är väl egentligen bara när det är djupsnö eller förbud att spela på greenerna som de håller sig borta. Som på vinterbilden nedan från 2014, då jag fick ha den här delen av Skåne för mig själv.

Kanske tänker golftokarna likadant om oss, när vi springer förbi i vått och torrt, värme och kyla samtidigt som vi försöker se så obesvärade ut som det bara går.  Men det är ju helt normalt 🙂

RunTobyRun!

Juldagen 2014 var det i alla fall inga golfare ute, när jag sprang förbi…

Kilometerboost

Med dagens runda passerade jag den totala träningsmängden för 2017 och det är förstås en liten boost, även om löpåret 2017 slutade uselt.

Förra hösten blev rätt dyster, i alla fall sett till mängden löpning. Orsaken var förstås det ömmande ledband jag fick med mig hem från Kanada i slutet av september och som jag sedan inte blev helt kvitt förrän i våras. Men sedan dess har det gått ganska bra och i och med dagens runda har jag nu tränat längre än jag gjorde under hela 2017. Det ger förstås en liten boost, även om jag är väl medveten om att jag bara kom upp i 95 mil förra året och att det hade sina orsaker.

Hursomhelst, nu återstår det 24 mil till årsmålet på totalt 120 mil  (10 mil i månaden) och det ska förstås gå vägen, bara jag får vara hel och frisk.

RunTobyRun!

BÄSTA KALENDERÅREN (km)
2016                                             1463.8
2013                                             1372.8
2014                                             1353.2
2015                                             1064.0
2018                                             961.9    
2017                                             954.3 
2012    (juni-dec)                    552.6

Kuta i köpcenter?

Långpass på söndag, messar Ola. Vi ses vid Emporia. Tankarna fladdrar snabbt iväg, ska vi köra gerillalopp inne i köpmeckat? Undrar hur många varv vi skulle greja innan de bussar vakterna på oss? Men jäklar vad vakterna skulle få kuta…

Vi droppar tanken på att springa inne på ”Empan” och ger oss istället ut på en höstsolig run-walk-run via Sibbarp och Limhamn upp till Malmö C, där jag lämnar Ola halvvägs. För honom alltså.

Och ifall någon undrar. Varvet på Emporia (gatuplanet) är cirka 450 meter, alltså drygt 100 meter längre än det köpcentra i Örebro där man körde maraton inomhus förra vintern. 120 varv…  Men det var förstås på morgonen, innan de släppte in shoppingproffs, barnfamiljer samt en och annan stackare som likt mig själv tvingas bita ihop och intala mig att irrandet  bland affärerna är bra mental träning. Men att springa i ett tomt shoppingcenter är väl ingen match… Givetvis blir det bättre träning och roligare att springa bland folk!

RunTobyRun!

Extra kul träningsbidrag till Unicef

För fjärde året i rad skänker jag 1 kr per tränad kilometer och kvartal till olika hjälporganisationer. Denna gång blev det 337 kr till Unicef och det är extra kul eftersom det är första gången på över ett år som jag når mitt träningsmål på 300 km/kvartal.

Det är förstås ledbandsskadan i september förra året med efterföljande rehab och återuppbyggnad som ”spökar”. Ser det ändå som ett gott tecken att det är först nu jag nått målet för det tyder trots allt på att jag ökat träningen efterhand med visst förnuft istället för att riskera att stressa fram en ny skada. Under tiden har kvartalsbidragen blivit detsamma som mitt träningsmål, det vill säga 300 kr.

I och med gårdagens löprundor står träningsdagboken på 901 km hittills i år, precis i fas med årsmålet och bara 53 km från att toppa fjolårets bottennotering på 954 km. Men då gick ju i princip hela hösten bort…

RunTobyRun!

Fotnot: syftet med mina löparbidrag är, på intet sätt, att försöka samla egen goodwill utan att förena nytta med nöje och kanske inspirera andra att göra något liknand. I och med dagens bidrag har jag under perioden 2015-2018 skickat 4 825 kronor och tre getter:

1 333 kr till Läkare utan gränser
1 260 kr till Unicef
730 kr till Plan Sverige
602 kr till Skandinaviska barnmissionen (+ tre getter)
600 kr till Barncancerfonden
300 kr till Världsnaturfonden.

Plus – utöver mina egna träningspass –  421,95 kr till Olle Svalanders maratonprojekt för Västsahara.

Äntligen under 25!

Yes – där satt den! Årets 17:e årsbästa på 5 km, från rehabens 36 min på löpband till dagens 24:18 på Hästhagens IP.

Degens tid är drygt en minut bättre än jag sprang Havnelöbet i Köpenhamn i augusti, vilket egentligen är enda gången i år som jag verkligen försökt gå för fullt. Tills nu. Årsmålet på 24:49 är därmed också nått, så nu är jag nöjd, jag tänker inte jaga fjolårets bästa tid på 23:25 utan istället koncentrera mig resten av året på att orka springa  längre sträckor i hyfsat tempo.

Öppnade på 4:38 och 4:40 och sänkte sedan tempot en aning för att inte gå i samma fälla som i Köpenhamn, där jag helt enkelt höll på att springa in i väggen vid 3-3.5 km. Men den här gången gick det bättre och vid 4 km-passeringen var jag rätt säker på att jag skulle fixa 25 minuter. Hade då ungefär 40 sekunder tillgodo, vilket innebar att jag i värsta fall hade råd att springa sista kilometern på 5:40. Men det behövdes inte! En bra dag!

RunTobyRun!

Årets utveckling på 5 km efter knäskadan:
Inomhus/löpband:
35:51, 34:42, 33:58, 33:23 32:19, 31:52, 29:59,
29:12, 28:40, 28:14, 27:25, 26:59.
Utomhus:
26:06, 25:50, 25:26, 25:21, 24:18.

 

Testar RWR – igen

Så var det höst igen… I går var det motvind och motregn samtidigt som jag segade mig uppför kommunens längsta och segaste backe. Jätteskönt – i duschen efteråt…

Det kändes som en lämplig dag och ett lämpligt klimat att göra ett nytt test med RWR (run-walk-run med 45 sekunders gång vid varje kilometerpassering). 12 kilometer blev det till slut innan mörkret föll över bygden.

Under sommaren 2016 prövade jag RWR flera gånger och hade då planer på att även testa i skarpt läge under Helsingborg Marathon, men valde i sista stund att låta bli (rapport från testerna hittar du HÄR. Men i år räknar jag med att testa RWR i full skala på Lund runt den 17 november (27 km), ett lagom långt lopp med lagom många andra deltagare där jag förmodligen ändå kommer att få springa stor del av sträckan i min egen bubbla. Ska bli spännande att se om teorin funkar i praktiken och hur den påverkar ork och tempo.

Gårdagens första 10 km var faktiskt bara 33 sekunder långsammare än öppningsmilen på Helsingborg halvmaraton förra helgen, vilket innebär att jag nog sprang lite för fort och att jag måste sänka löptempot i alla fall 15-20 sekunder per kilometer för att inte löpsträckorna ska äta upp den vilobonus som gångpassen är tänkta att ge.

Bilderna på sidan är förresten från grannbyn, där kyrkan (!) driver en pub. Bara en sån sak!

RunTobyRun!

Häckeberga 09:27

Med mindre än en vecka kvar till halvmaran i Helsingborg borde jag kanske ut och gnugga asfalt för att försöka banka in så många kilometer som möjligt på banken. Men till vilken nytta? Så jag bestämmer mig raskt för att göra något roligt istället!

Valet denna vackra morgon blir Häckeberga, där jag ger mig ut på Unos stig – uppkallad efter Genarps meste vandrare. Som givetvis hette Uno.

Stigarna och vägarna är förvånansvärt torra efter det senaste dygnets regnande – inget klafs alls – när jag ger mig ut längs stigen i lugnt tempo och med ett leende på läpparna.

Här, med utgångspunkt vid Ekevallens idrottsplats, finns ett myller av stigar och på vissa är det till och med tillåtet att köra mountainbike. Unos stig följer, till att börja med Skåneledens orangea markeringar och då är det lätt att hitta, trots att det ibland är oväntat långt mellan Unoskyltarna. Men med devisen att springa rakt fram, tills något talar om motsatsen, ger jag mig av och konstaterar att det här och var är rätt kuperat. Efter 2 km kommer exempelvis en lång mördarbacke. Puh! Stannar på krönet och pustar ut en stund innan jag fortsätter.

Någonstans efter 5-5.5 inträffar det – jag springer fel. Men fortsätter längs cykelspåren på en annan stig och konstaterar att varvet nog skulle bli i kortaste laget så jag fortsätter ut ett tag åt sydost längs Skåneleden – en fin stig kantad av ett fält och en gammal stengärdsgård som sedan länge är övertäckt med grön, frodig mossa.

När jag kommer tillbaka stannar klockan på 7.2 kilometer. En bra morgontur! Och en bra runda för att testa mina nya trailskor, som jag fyndade på rea.

RunTobyRun!

…och det var förmodligen här jag sprang fel. Men skit samma, det var trevligt ändå!

Sommarens största bristvara

Sex-sju kilometer in på kvällens runda börjar det gå tungt och jag inser snabbt orsaken: sommarens långa och intensiva hetta. En värme som gjort långpassen synnerligen lätträknade och inneburit att jag fått springa kortare sträckor och ta fler pauser längs vägen än normalt.

Ändå är jag glad att jag tog de där pauserna, de var liksom en av förutsättningarna för att över huvud taget  kunna träna i värmen tillsammans med att dricka mycket – och undvika långpass.

Det kändes bra då med pauserna men med mindre än två veckor kvar till Helsingborg halvmaraton börjar bristen på långpass bli ett problem. Dagens 16 km – uppdelat i fyra stintar med vila emellan – var det första riktigt långa passet sedan BUS den 7 juli. Sen dess har det blivit många halvmilar men de kommer jag nog inte att ha så mycket nytta av i Helsingborg. Vilken tur att det går nerför på slutet!

En liten tröst – om än en klen sådan – är att det borde vara fler än jag som känner att träningen blivit lidande i sommar. Men det spelar inte så stor roll, den enda jag egentligen tävlar emot är jag själv och  den 1 september kommer det vara nog så utmanande att få den här kroppen att  orka springa hela varvet utan att tvingas börja gå någonstans i höjd med Pålsjö skog.

Fortsättning följer…

RunTobyRun!