Lager på lager

vinter1

Den Långa Vägen Tillbaka – del 10:

Så blev det vinter. Visserligen bara en handfull minusgrader, inte som i norrländska Nikkaloukta där kvicksilvret letade sig ner under minus 40. Och så ett tunt, tunt lager snö – i Ystad däremot (som ligger bara några mil bort) var det riktiga snödrivor och i mitt facebookflöde kunde jag se hur några stackare fick borsta och gräva fram sina bilar.

Men det slapp vi.

Att springa i kyla gör mig ingenting, även om kylan här oftast består av en isande vind. Tre minus på termometern, minus 14 i ”real feel” och det är klart att det biter i kinderna men det gör inget så länge jag håller öronen varma.

Finns många teorier om hur man ska klä sig rätt för att träna i kylan och jag har ingen patentlösning – men jag gillar att klä mig i flera lager och klär mig hellre för varmt än att riskera att frysa (”du klär dig alltid för varmt”, säger K).

När de tunna löparvantarna börjar kännas för kalla så tar jag på mig ett par varmare och en extra tröja. Gärna dubbla strumpor också eftersom moderna löparskor släpper in luft fram och det lätt blir i kallaste laget.

I dag hade jag planerat för ett långpass om 15 km i 5:30-tempo men kroppen kändes seg och motvinden på den andra långrakan tog på krafterna så jag stannade efter en mil (54:22 = inom min ”måltid”). Vilade en stund och tog det sedan lite lugnare i 4.5 km så det blev en respektabel runda i alla fall, även om det gick långsammare än jag hade hoppats.

Men så är det ju – det går ju inte alltid som man tänkt och då måste man vara beredd att ombestämma sig och rätta sig efter dagsformen.

RunTobyRun!

KÖPENHAMN: Överpresterade i fjärde Nytårslöbet

IMG_0702
Fjärde nyårsbubblet i rad!

danmark
# 22 – 151231
Nytårslöb, Köpenhamn 10 km
50:43 (5:04/km)

Fyra år i rad har jag avslutat året genom att springa i Köpenhamn och nu börjar det bli en trevlig tradition, kryddad med glada och i vissa fall utklädda löpare men – än så länge – har det inte varit en snöflinga i sikte på himlen under något av loppen. Däremot bjöds det som vanligt på bubbel och kransekage efteråt.

Årets Nytårslöb bjöd på en delvis ny bansträckning med en krok in på grusvägarna i Faelledsparken istället för, som tidigare, enbart sprungits på asfalt och de där parkstigarna kan ju förstås bli extra krydda om vädret är blött och slaskigt men så var inte fallet i dag.

För egen del var det också premiär att ”bara” springa milen istället för att starta på halvmaran. De två första åren gick det bra men i fjol tog batterierna slut och jag bestämde mig för att kliva av och bryta efter 15 km och med facit i hand kändes det att jag fattade rätt beslut.

Att springa halvmaran i år var aldrig aktuellt – trots allt var det bara fem veckor sedan jag låg på operationsbordet i Landskrona och därför hade jag heller inga förhoppningar om att göra en bra tid utan hade som mål att klara mig runt på under 55 minuter, det 5:30-tempo jag har som röd tråd i mitt återuppbyggnadsprogram och där jag nu är halvvägs mot målet i Monaco (se nederst).

I startfållan var det som vanligt en gemytlig stämning. Löpare kramade om varandra, skakade hand och önskade varandra en go’tur och ett gott nytt år. Där fanns en snubbe i krokodildräkt, en annan utklädd till Pikachu i Pokémon och en tredje till Gammelsmurf. En tjej – tror jag – hade klätt ut sig till Snövit och därtill hade en hel del löpare pyntat sig med glitter, kaninöron eller partyhattar. Slutligen fanns det också ett gäng hurtbullar i kortbrallor redo att ta sig an den isande vinden som mötte oss när vi rundade fotbollsarenan Parken.

Jag försökte fokusera på en enda sak: att inte gå ut för hårt. Första kilometern gick på 5:05 och jag slog av något på tempot och kom snabbt in i ett behagligt flow. Första varvet gick på 25:36 – sensationellt bra med tanke på förutsättningarna – och jag malde vidare. Vid 6-7 kilometer började det kännas tungt i benen och jag började fundera över om jag trots allt hade gått ut för fort – eller om det var julens fem träningspass på sju dagar som gjorde sig påminda.

Vid 8 km hade jag över 3 minuter ”i banken” men kände att jag hade ork kvar och ökade ytterligare in mot mål och en sluttid på 50:43 och där andra varvet överraskande nog gick snabbare än det första!

5 km: 25:36
10 km: 50.43 (25:07)

Betyg på insatsen: 4 (riktigt, riktigt bra och kul efter förutsättningarna!)


Statistik-kollen: Av totalt 8 millopp var detta det 6:e snabbaste – och jag som trodde att det kanske skulle bli det långsammaste

47:27 (Trelleborg -13), 47:34 (Skanör -14), 48:17 (Trelleborg -14), 48:46 (Malmö -14), 50:33 (Malmö -15), 50:43 (Köpenhamn -15), 52:02 (Köpenhamn -13) och 54:52 (Skanör -12).

Vid tidigare Nytårslöb har mina 10 km-passeringar varit 53:29, 49:45 och 50:09.

En titt i statistiken visar också att, av 21 lopp över minst 10 km, så var dagens kuta det sjätte snabbaste på stinten 5-10 km. Överraskande bra!


Uppdatering träningsprogram (13/10-13/3):

Jag är nu halvvägs i mitt träningsprogram mot målet i Monaco och hittills har det gått över förväntan. För att få ännu bättre ork och komma upp i högre tempo på längre sträckor kommer jag under 2016 att försöka variera min träning bättre – även om jag inte sätter upp något extremt mål vad gäller mängd utan kommer att behålla mitt nuvarande, fullt rimliga, mål att komma upp i minst 10 pass och 100 kilometer per månad. Och nu i december lyckades jag med detta för första gången på länge:

Juli: 132.0 km, Augusti 78.2, September 0.0 km, Oktober 46.6, November 50,1 km och December 118.8 km. Ett klart framsteg!

RunTobyRun!

Bergsklättring och gyttja

När kartan och terrängen inte stämmer överens så gäller kartan (gammalt militärt djungelordspråk)
”När kartan och terrängen inte stämmer överens så gäller kartan”
(gammalt militärt djungelordspråk)

Den Långa Vägen Tillbaka – del 9:  137 meters stigning på bara några  kilometer, det är inte var dag man springer så tuffa rundor här i Skåne  men det var precis vad jag gjorde tidigare idag uppe på Romeleåsen.

I mitt förra inlägg lovade jag mig själv (och dig) att bli bättre på att  komma ut i naturen och trampa lite mer oförutsägbara stigar än mina  normala asfaltsrundor. Men varför vänta till efter nyår när man kan  börja redan nu? Sagt och gjort, jag gick in på Joggs kartverktyg och ritade upp en 10-kilometersrunda på Romeleåsen med start vid hotellet The Lodge, via  Romeleklint (Skånes näst högsta punkt) till målet i Veberöd. Sedan insåg  jag att det skulle bli mycket jobbigare att springa åt andra hållet, med  en rejäl stigning från 38 meter till 175 på bara några kilometer och så  fick det bli. Trots allt handlade ju utflykten om träning, inte om att  försöka springa fort.

Snörade på mig skorna och gav mig iväg i ganska lugnt tempo förbi kyrkan och den gamla maskinhallen där vi  hade något slags disco i lågstadiet och diskuskastaren Ricky Bruch dök  upp i en stor amerikanare för att skriva autografer och vända plattor.

Följer grusvägen ut på åkern och där, efter 1.5 kilometer börjar det gå  uppför, rejält uppför – på bara 1500 meter klättrar jag från 48 meter över havet till 150 innan det planar ut igen.

(klicka på bilderna för att se dem i större format)

Det är en stigning som i mångt och mycket påminner om den som väntar i vårens stora utmaning, Classique des Riviera, där klättringen går från havsnivå till 112 meter uppe på Roquebrun Cap-Martin efter ungefär 15 km innan det sedan sakta börjar gå neråt igen mot målet i Monaco.

Till höger om krönet och en skylt som förkunnar BRYTPUNKT (fast jag tänker inte bryta…) finns en parkering och en genväg upp till klinten genom en katedral av höga bokträd som är fantastiskt vackra om våren när de slår  ut i grönt. Men jag tar inte genvägen – den känns för blöt och geggig så  här års – utan följer grusvägen runt en 90-gradersböj.

När jag var liten  satt det en röd bom här, tvärs över vägen, eftersom Försvaret hade något slags tillhåll i närheten som vaktades av hundar och det räckte att höra  vakthundarna skälla på avstånd för att inse att det nog var bäst att  hålla sig borta. Anläggningen var inte hemligare än att den kunde ses på flera mils avstånd men hundarna var som sagt jätteläskiga. I alla fall om man bara var 8 eller 9 år…

En bit efter böjen tar bokskogen slut och ersätts av barrträd,  vilket också bidrar till att dagens runda känns väldigt oskånsk. Fortsätter ett par kilometer längs en skön grusväg innan jag kommer fram till  dagens höjdpunkt – i dubbel bemärkelse – den branta stigningen upp till  själva klinten, 175 meter över havet. Pustar ut en stund men tyvärr finns det ingen utsikt kvar att titta på eftersom skogen växt sig så hög att man i princip inte ser ett skvatt. Trist, för det hade varit en fin belöning efter klättringen.

Ger mig av nerför backen igen och tar till höger och tittar då och då på min medhavda utskrift av kartan från Joggs verktyg och som tyvärr bara visar de större stigarna. När jag ritade rundan hade jag inga problem att hitta, vare sig på karta eller flygfoto men någonstans efter 8 kilometer så går det snett.

Skogsvägen övergår nämligen till en blöt stig. Jag trampar i geggamojja och blir blöt om ena foten – jag som hatar att bli kall och blöt om fötterna när jag springer – och när jag sedan tror att jag ska hitta ut på en större väg så visar det sig bli precis tvärtom: en blöt och lerig kostig över några betesmarker med färister och det är uppenbart att kartan och terrängen inte är kompatibla med varandra. Jag överväger att ta fram kompassen i min Iphone men tänker att vad sjutton, fortsätter jag bara uppför slänten så borde väl vägen ligga där och vänta.

Det gör den inte.

Däremot hittar jag några stolpar som jag tror märker ut Skåneleden och tänker att den leder nog till The Lodge och så visar sig vara fallet, även om jag kommer fram bakvägen och passerar intill en stinkande urintank innan jag till slut kan pusta ut på parkeringen.

Tiden? Inte så mycket att snacka om för det var ju träningen som var det intressanta med dagens övning, inte att springa fort. Men det kändes ändå bra i kroppen, så att istället för att ringa och få hämtning till Veberöd bestämde jag mig för att fortsätta kuta och följde landsvägen nerför åsen, förbi hundskolan och dressincyklingen och ner via en samling hus som av någon anledning kallas för Lilla Japan.

Det blev till slut drygt 17 kilometer och kommer säkert att kännas i kroppen i morgon men det är ju ett kvitto på att träningen gör nytta!

RunTobyRun!

ROMELEÅSEN10

Den tänkta milen (som dock sprangs från 10-S) samt en intressant höjdkurva (som dock visar banan åt rätt håll….)

Naturliga nyårslöften

image

Den Långa Vägen Tillbaka – del 8: Så här års brukar löparforumen fyllas med allehanda summeringar av det gångna året. Toppar och dalar, framgångar och motgångar och kanske ett och annat personligt rekord på vägen.

Jag tänker inte sammanfatta något löpår eftersom det mest varit besvikelser. Men det har också funnits några guldkorn, som jag vill spinna vidare på till nästa år. Det ena är min utflykt till Öxnehaga, där jag slog ihjäl några timmar i terrängspåren medan sonen och hans kompisar hängde på Dreamhack. För mig, som oftast gnuggar asfalt, var de kuperade skogsstigarna som en våt dröm och förhoppningsvis ”måste” jag ställa upp som chaufför till Dreamhack även nästa sommar…

Det andra guldkornet var S:t Olofsloppet på Österlen som arrangerades en solig och skön sommarkväll. Inget stort lopp alls, även om deltagarrekordet höjdes från 144 till 217 och det kändes som att hela byn var på plats. Jag slogs av hur kuperad banan var – mestadels uppför, kändes det som – och var rejält trött när jag lufsade i mål efter 9.2 km, 12 sekunder över den sluttid jag satt upp som mål. Stora lopp har också sin tjusning, men det här var verkligen back to basic, gemenskap och glädje i ett och jag ska verkligen göra allt jag kan för att komma tillbaka i sommar och sänka den där tiden med i alla fall 12 sekunder…

Det är det här jag tänker ta med mig in i nyåret: att försöka komma av asfalten och hitta roliga, spännande eller rent av knäppa utmaningar. Lämna de invanda löprundorna i alla fall en gång i månaden och ta mig ut på okända vägar eller stigar. Som att springa uppför Stenshuvud, en vända uppe på Romeleåsen och att åka till Christinehof i april och springa Ekotrailen 21+ i Österlens vårgrönska istället för ytterligare ett träningslopp på asfalt i Köpenhamn. Ett annorlunda pass i månaden, det borde inte vara omöjligt. Inte ens i januari…

Känner mig extra inspirerad av att komma ut i naturen efter att ha läst Markus Torgebys bok om hur han hittade sig själv, ensam i vildmarken på fjällsluttningar och myrar. Där kilometertiden gör detsamma…

Om ett år stämmer vi av hur det gick med utflykterna i det gröna, det vilda och det okända. Vem vet, kanske ses vi där?

Lätt på foten

Den Långa Vägen Tillbaka – del 7: det blåste som sjutton i lördags när jag gav mig ut på min första riktiga löprunda efter operationen. Och det gick över förväntan – betade av 6 kilometer i ett tempo som jag i den hårda vinden skulle ha varit nöjd med även i o-opererat skick!

I dag tog jag det något lugnare, njöt av solen och passade också på att stanna två gånger för att hämta andan innan jag spurtade hemåt efter totalt 7.6 km. Det var en jätteskön känsla, det kändes verkligen som att jag är på väg tillbaka – och dessutom allt lättare på foten. Eller på fötterna, kanske man får säga…

Förra hösten sedan skrev jag ett inlägg om det här med att titta på vågen, kallat Självplågarvecka, där det stora självplågeriet inte var mitt eget utan att se min chef genomlida ännu en lunch bestående av två finncrisp och en bytta kvarg.

Från att ha tittat på vågen en gång om året – och då suckat över att jag närmade mig tresiffrigt – har jag blivit en allt flitigare vågtittare. Kanske för att det hösten 2012 började bli allt roligare, för i takt med att jag började komma upp i träningsrundor om 8 kilometer i snitt så började också kilona att rasa. På sju månader försvann 16 kilo med en lägsta notering på 85,4 kilo, ett par veckor efter Copenhagen Marathon, min lägsta matchvikt sedan slutet av 1900-talet.

VIKTIG KURVA
Oktober 2012-December 2015

Men sedan började det klättra uppåt igen, sakta men säkert, och i augusti visade vågen stadigt runt 92 kilo för att i dag, efter löprundan, stanna på 84,2 och där får den gärna stanna, jag har ingen ambition att försöka komma ner på 80 kilo.

Hur blev det då så här och så snabbt? Samtidigt som jag tappat omkring 11 veckors träning? Ja, givetvis måste min numera bortopererade gallblåsa haft ett finger med i spelet och påverkat ämnesomsättningen. Men det kan också bero på att jag ”tack vare” problemen med gallan tänkt till lite mer över fenomenet mat och framför allt undvikit att äta mycket av fet mat, vilket också bidragit till att gå ner i vikt.

Ska bli spännande att se vad vågen stannar på om ett halvår, när jag förhoppningsvis kunnat träna ordentligt och även kunnat genomföra några planerade långlopp.

RunTobyRun!

Första snigeljoggen efter operationen

15decefterop

Den långa vägen tillbaka – del 6: De första dagarna efter galloperationen tog jag det väldigt lugnt. Läste lite, gosade med katten som var ovanligt gosig (som om han förstod att det var precis det jag behövde), tittade på några avsnitt av gamla TV-serien ”En förlorad värld”, slösurfade vid datorn och planerade nästa löpår – för en efter en började små påminnelser dyka upp i min mailbox med erbjudanden om att anmäla sig till Sydkustloppet, Copenhagen Half Marathon och andra trevligheter.

Är det något jag lärt mig av den här hösten så är det att inte planera för mycket, men visst började tankarna springa iväg och rätt vad det var så hade jag halva säsongen klar – givetvis med utryme för såväl improvisationer som små bakslag…

Innan jag lämnade sjukhuset sade doktor Ulf att det var bra om jag kunde komma igång ganska snabbt med att gå, så i går tog jag min första promenad (2.4 km). Det var ett härligt solsken men fortfarande ganska hårda vindar och det såg lite svajigt ut i den jättelika byggkranen som reste väggarna till en ny villa mellan vårt hus och skolan.

I dag var det desto gråare när jag gav mig ut på ett nytt varv runt byn, men det hade i alla fall hunnit sluta regna under den timme jag satt i kö vid datorn och försökte få loss biljetter till Adeles konsert i vår.

Byggkranen var borta från nybygget där byggjobbarna redan börjat lägga tak. Ett ensamt äpple satt kvar på grenarna vid det gamla fina huset i hörnan och nere vid järnvägsspåren pågick det också febril aktivitet. Nästa helg ska tågen börja stanna här på linjen mellan Malmö och Trelleborg men det är mycket kvar att fixa.

Funderade en stund över om de verkligen kommer att hinna färdigt  i tid – och hur härligt det kommer att bli för oss att kunna ta tåget in till stan. Kanske ska jag ta en trösttur över till Köpenhamn redan i morgon kväll för att lyssna på lite hårdrock (Hammerfall + Pretty Maids) som kompensation för att jag gick bet på Adele (Gillar du också musik? Kolla i så fall ”övriga bloggar” i toppmenyn). Men mest funderade jag på om jag skulle våga röra mig lite snabbare. Trots allt är det ju bara sex dagar sedan jag opererade bort gallblåsan men det har ju känts bra när jag varit ute och rört på mig så jag tog chansen och ökade tempo från hyfsat snabb promenad till snigeljogg  (7:38/km) och det gick över förväntan!

Visserligen fick jag hålla mig om magen en bit, inte för att det gjorde ont utan för att det kändes som att magen studsade för mycket och behövde hållas på plats.

Och loppen då? Jo, jag har anmält mig till Nytårslöbet i Köpenhamn igen. Det blir fjärde året i rad men första gången som jag ställer upp på milen för jag kommer definitivt inte att vara redo för en halvmara.

Det gäller som sagt att skynda långsamt 🙂

RunTobyRun!

Första milen på tre månader

Den långa vägen tillbaka – del 4: Ett glädjande besked från Region Skåne och ett lika glädjande träningspass – ja, så kan den gångna veckan sammanfattas!

En fördel med att bestämma sig för att skynda långsamt med sin träning är att träningsmålen inte blir för orimliga – och därmed lättare att nå. Att jag dessutom klarat av nästa månads träningsmål redan nu ger förstås en extra boost!

Tanken var att jag innan den 13 november skulle sprungit 6.7 km i 5:30-tempo och 11 km i samma tempo innan lucia – det målet klarade jag av i går utan några större problem och det kändes förstås jätteskönt efter den här pisshösten. Nästa mål är att springa 15 km i samma tempo innan den 13/1 men jag boostar gärna mig själv genom att fixa även det målet i förtid.

Dock: jag har haft en tuff höst och jag kommer att gå fortsatt försiktigt fram och sakta men säkert öka träningsmängden. Mina förkylningar (7+2 veckor) var ju inte särskilt kul men det har ändå betydligt lättare att tackla än mina problem med gallblåsan och ett antal anfall som inneburit besök på akuten. Att avlägsna denna är ett enkelt kirurgiskt ingrepp men väntetiderna på operation kan vara så mycket som 10-11 månader och jag har därför inte haft några större förhoppningar om att det skulle bli av innan nyår. Men min läkare har bedömt mig som akut och om allt går enligt planerna så blir det av redan den 26:e. Det blir min första operation någonsin och på köpet har jag fått mitt första högkostnadskort inom vården – en historisk händelse!

Återhämtningen efter den här typen av operationer går i regel snabbt och det är fullt möjligt att börja träna igen bara några dagar senare – vilket jag förstås hoppas på!

RunTobyRun!

 

Rött ljus igen

Den långa vägen tillbaka – del 3: så var det dags igen, en ny förkylning med rejält ont i halsen, och därmed ett nytt trist stopp på vägen tillbaka. Dessutom fick jag en nytt anfall i gallan och fick besöka akuten på Sahlgrenska i Göteborg – dit jag åkt med familjen för lite höstlovsmys. Ja, Göteborg alltså, inte akuten för där var mysfaktorn rätt låg efter det att de tagit en en skottskadad kille från en misstänkt gänguppgörelse och vars liv inte gick att rädda.

Har ändå, innan jag fick den senaste förkylningen, hunnit med sju lugna pass på 5.3-7.8 km och redan nått målet för den 13/11 som är att springa 6.7 i ett tempo under 5.30. Hoppas nu bli av med den här skiten lite snabbare än den förra (nästan 8 veckor) och kunna ta sikte på att klara milen igen – fortfarande utan krav på att det ska gå superfort. Gäller att ta det varligt och sakta bygga upp formen igen.

Ett bakslag, javisst, för en som bara vill ut och kuta. Men tro inte att jag gett upp…

Årstiden som försvann

host15

Den långa vägen tillbaka – del 2: Plötsligt såg jag mig själv som en nyväckt björn, som förundrat tittar ut ur sitt ide. Vad mörkt det var. Oj, vad mörkt. Hur gick det här till egentligen? I samma stund som jag gav mig ut, iklädd pannlampa och en reflexväst som jag lyckats hitta i någon gömma, så insåg jag att min uppfattning om årstidernas växlingar till stor del bygger på mina löprundor. Och nu såg det inte ut som det brukade.

Förra gången jag var ute och sprang kvällstid, det var i mitten av augusti – innan min evighetslånga hosta – och det var ljust och varmt och skönt, kortärmad tröja och shorts och bönderna hade ännu inte skördat all spannmål. Om detta hade varit en normal höst, så hade jag sakta men säkert vant mig vid ”skymningen”, att det blivit svalare i luften och mörkare på kvällarna men nu var det ungefär samma brutala uppvaknande som att landa med ett flygplan efter en solresa på vintern och sedan huttra sig fram till bilen.

I dag kände jag det på allvar: det har blivit höst. Men en tröst är att det har känts ganska bra i kroppen att börja träna igen. Efter det första lugna passet (6:54/km) har jag kunnat öka tempot till först 6:04 och nu 5:44 och har faktiskt inte så mycket kvar till målet om att springa 6.7 km på 5:30/km innan den 13 november. Mina andra mål för året då? Tja, de har jag förstås fått skrota.

Tanken var att springa minst 10 mil i månaden = 120 mil under 2015. Det är förstås utom räckhåll och att komma upp i 150 mil, som jag gjorde under 12-månadersperioden april 2014-april 2015, känns just nu minst sagt overkligt. En snabbkoll på diagrammet nedan visar att jag hela året, sånär som på några dagar i februari, låg över målet. Nu fattas det 83 km…

Det kommer jag inte att försöka ta igen utan nu kör jag ett helt annat uppbyggnadsprogram och i det finns det inte plats för några långrundor förrän tidigast efter lucia. Nu handlar det istället om relativt korta pass för att få upp tempot i kroppen – därefter ork och tempo på längre distanser.

120MIL

Hur gör man när man springer?

15 evighetersen

Den Långa Vägen Tillbaka – del 1: första löprundan sedan den 18 augusti och en lustig känsla infann sig när jag nollställde klockan på armbandet. Hur gör man egentligen när man springer? Det var ett pirr som påminde om i våras när jag spände på mig ett par slalomskidor för första gången på 21 år.

Det har varit en lång och otroligt seg hosta och jag har varit så innerligt trött på den, ibland har jag bara haft lust att ställa mig och sparka in en vägg eller en skåpsdörr men jag har intalat mig att även om det är bittert så finns det inte så mycket annat att göra än att vänta ut eländet. Och nu var det dags…

Om jag hade väntat mig något slags religiös upplevelse så hade jag garanterat blivit besviken. Om jag hade väntat mig att springa runt med ett nöjt leende på läpparna så hade jag också fel. Kul var det inte, men det gick i sakta mak och det gick över förväntan och jag lyckades ta mig runt hela varvet (5.3 km) utan att behöva stanna eller gå.

Jag hade bestämt mig för att inte springa/jogga/lufsa fortare än att klara mig på lätta andetag för att inte riskera att trigga igång hostan igen och jag tror att jag lyckades. Förvisso är 6:54/km ingenting att skryta med – i somras gjorde jag samma varv på 4:54 – men idag var jag faktiskt riktigt nöjd med bedriften.

Återstår att se om hostan kommer tillbaka i natt och hur kroppen = träningsvärken mår i morgon…

Målet är fortfarande Riviera Classic den 13 mars, men det hänger förstås lite på hur det blir med min operation (gallblåsan) och om jag klarar mig undan fler förkylningar. För att nå dit har jag formulerat följande, högst realistiska tidtabell:

Innan 13/11: 6.7 km i långdistansfart (5.30) = 36.51.
Innan 13/12: 11 km = 1.00.30
Innan 13/1: 15 km = 1.22.30
Innan 13/2: 20 km =  1.50.
13/3 = loppet (Ventimiglia-Menton-Monaco): 23.8 km (2.11)