Öxnehaga: Våt dröm för en asfaltsgnuggare

image

Nu känns det härligt, som att jag fått min belöning för de senaste månadernas strul med småskador som tvingat mig att gå snarare än att löpträna.

Hamnade nämligen i Jönköping för att lämna av tre killar på Dreamhack och konsulterade nätet och en kollega för att hitta bra löpspår. Valet föll på Öxnegården, trots att deras omklädningsrum och cafe är stängda idag (antar att stora delar av Jönköping-Huskvarna pysslar med Dreamhack, Vätternrundan eller firar sina studenter fortfarande).

Slingorna (1.3 km, 2.5 km, 3.7 km, 5.0 km, 10.0 km samt en vandringsled) går i ett vackert naturreservat på Bondberget. Och det är KUPERAT. Det kändes som mer och tuffare backar än jag passerat de tre senaste åren…

Glömde mina hörlurar hemma och det vat väl bra det – nu fick jag inte bara skogens alla dofter och ljusets skiftningar utan även en härlig symfoni av fågelsång. Ska man vara petig så saknades det avståndsmarkeringar på rundorna (jag testade fyra av dem, totalt 15.4 km) och det verkade bara vara skyltat åt ena hållet. Men för en asfaltsgnuggare som jag var det ett härligt pass.

Kände inte av ryggen men lär väl ha träningsvärk i morgon – det var ju inte bara terräng utan mitt längsta pass på tre månader (även om jag inte sprang allt i sträck).

Det här (= springa i skogen) borde jag göra oftare!

 

Kortvarig glädje

Maj är snart till ända och jag hade hoppats kunna skriva att jag fortfarande njuter av den där härliga ”vinnarkänslan” från Blodomloppet och att jag kunnat ge mig ut på några härliga, problemfria pass bland de knallgula rapsfälten.

Men på fredagen, tre dagar efter Blodomloppet, högg det till i ryggslutet efter 6.2 km och jag hade inget annat val än att promenera sista biten hem. Vilade några dagar och gav mig ut på en lugn runda och det kändes som en tidsfråga innan det skulle hugga till igen och i lördags blev det till att promenera igen, 6.7 km. Och det är ju så jäkla tradigt! Jag hade ju verkligen sett fram mot att komma igång igen efter att ha brottats med olika skavanker under april och maj.

Men nu blir det till att ta det fortsatt lugnt och till att skippa planerna på en sen anmälan till Malmömilen – där jag sprang riktigt bra i fjol trots att jag även då hade en tung vår med först fyra veckors förkylning och sedan nästan två månaders återhämtning innan jag fick upp fart och ork igen – lagom till Malmömilen.

Det är bara att inse faktum: börjar bli gammal 🙁

Härlig känsla – men orkar jag en mil?

Efter sex dagars vila gav jag mig igår ut på en tredelad träningsrunda och knäet kändes faktiskt bättre, bara lite ömt på slutet av rundan. Idag känns det ingenting alls och det är förstås positivt även om det säkert skulle behöva ännu mer vila, men det får i så fall bli efter Blodomloppet på tisdag.

Sprang 3.35+3.35+2.4 och i vanlig ordning var det tungt i början. Tempot kändes som 5.10-5.15 men landade runt 5.30 i motvinden och det kändes som att jag inte hade så värst mycket mer energi att krama ur kroppen.

Efter en stunds vila vände jag och sprang samma sträcka tillbaka – i lätt medvind – och plötsligt kände jag hur det började lossna. Jag kunde öka på stegen, sträcka ut i ett riktigt löpsteg utan att det tog emot eller att det ömmade i knäet. Det var en härlig känsla och fast jag inte tittade på klockan medan jag sprang så gick det faktiskt överraskande fort (17.13), förmodligen det snabbaste jag sprungit den här sträckan under 2015. Avrundade sedan med en liten lugnare tur runt byn innan jag ganska nöjt ställde mig i duschen.

Men även om det kändes rätt okej i går – i alla fall på en av sträckorna – så är det frågan hur mycket nytta jag har av det på tisdag. Målet blir att kuta 10 km utan att behöva gå eller stanna längs vägen och det är ytterst tveksamt om jag grejar det, kan inte minnas att jag gjort det sedan 25 kilometersloppet i Köpenhamn i mitten av mars, innan jag tappade ork och tempo och fick problem med småskavanker.

Klarar jag målet att springa hela vägen så spelar inte tiden någon roll – det skrev jag redan förra veckan och det står jag för – men jag gillar ju siffror och har därför kastat ett öga i statistiken. Av de 18 lopp jag sprungit sedan september 2012 var långsammaste passering vid 5 km 28.24* (Barcelona Marathon 2014) och vid milen var i samma lopp, 56.37*. Dessa tider lär stå sig på tisdag men, som sagt, det spelar ingen roll. Nu gäller det att komma i mål och sedan vila och sakta försöka jobba mig tillbaka i form över sommaren.

Håll tummarna – det kanske hjälper!

RunTobyRun!

* Sex av mina 18 lopp har varit på sträckan 10 km. I fem av loppen gick första 5 snabbare än sista 5, undantaget var på Malmömilen 2014 då första gick på 24.48 och andra på 23.58, det vill säga 50 sekunder snabbare.

Sluttid (första 5+sista 5):
Trelleborg 2013: 47.27 (23.00+24.27)
Skanör 2014: 47.34 (23.25+24.09)
Trelleborg 2014: 48.17 (23.04+25.13)
Malmö 2014: 48.46 (24.48+23.58)
Köpenhamn 2013: 52.02 (25.15+26.47)
Skanör 2012: 54.52 (24.55+29.57)

Av samtliga 18 lopp har jag öppnat hälften av loppen (9) under 25 minuter och vid ju tillfällen gått i mål eller passerat milen under 50 minuter, dvs 5:00/km. Det var vid de  fyra milloppen ovan (47.27, 47.34, 48.17 och 48.46) samt på tre halvmaror:

Malmö 2014: 49.12 (23.42+25.33)
Trondheim 2014: 49.15 (24.27+24.48)
Köpenhamn 2013: 49.45 (24.46+24.59)

En bortkastad månad

I träningsdagboken för april summerar jag 14 pass och 118 kilometer och det ser ju helt okej ut – men det är några av mina sämsta kilometer någonsin. Jag har haft omväxlande ont i vaden, i knät, i magen och mått illa och det är bara en handfull av träningspassen som jag kunnat springa, resten har jag gått.

Och vad värre är: det känns som att jag helt tappat orken, i dag tog krafterna slut redan efter 3 kilometer. Efter en stunds vila lyckades jag kuta 3 till och sedan ytterligare en bit innan jag fick ge upp, genomsvettig och illamående.

Kanske borde jag vilat helt under april, men jag har tvingat ut mig på de där (tråkiga) promenaderna för att inte bli rastlös. Nu, med facit i hand, inser jag att jag lika gärna hade kunnat låta bli. Känner ingen ork, ingen motivation och är rädd att jag håller på att tappa glädjen med att träna.

Nåja, säger du kanske nu och skakar på huvudet, lite motgångar måste jag väl ändå klara av? Självfallet, men det är ju så här års som man ska få sin belöning efter vinterns kamp mot ursäktskatalogen, sträcka ut längs rapsfälten och njuta. Och så börjar kroppen strula…

Blir absolut inget Sydkustlopp på söndag, får försöka samla ihop mig till Blodomloppet den 12:e, sedan har jag inget planerat lopp förrän i mitten av augusti.

Lika bra det…

Fortsatta problem

raps15

Hade hoppats så mycket på våren, att kroppen skulle fyllas med liv och extra energi i takt med att solen tittar fram och träningskläderna allt tunnare. Först var det den där ömma punkten på ena vadmuskeln, den som började protestera under ett pass på löpbandet under semestern i Dubai och som innebar att jag fick ta ett gäng raska promenader istället för att kuta.

När jag i veckan kom hem igen efter ytterligare en snabbtur utomlands, gav jag mig i torsdags ut för att jogga långsamt. Nu borde väl ändå vaden vilat upp sig, tänkte jag, stärkt av att se de första gula rapsblommorna titta fram längs vägkanten på 101:an. Och visst hade vadmuskeln vilat sig, däremot började det ömma lite i höger knä igen. Inte värre än att jag kunde jogga 9.1 i lugnt tempo med ett par stopp på vägen, mer ork än så hade jag inte och det är kanske det som gör mig mest bekymrad.

Gav mig ut idag igen, denna gång med lite bättre tempo till första stoppet (3.35 km/17.28) men fick sedan verkligen bita ihop under vägen tillbaka (18.04) och sedan på det extra lilla varvet (2.4 km/13.24). Tiderna blev rätt hyfsade, trots allt, men jag var helt slut och svettades som en gris.

Nästa söndag är det dags för Sydkustloppets 21 km. Har inte kastat in handduken än men det börjar kännas som att det där loppet är i riskzonen. Har sedan Blodomloppet i Malmö den 12/5, en mil på bana där det brukar vara rätt trångt så det brukar inte finnas utrymme för att springa vrålfort, har jag hört. Hade varit bättre om loppen hade kommit i omvänd ordning, först milen och sedan dubbla distansen men nu är det som det är och jag får se hur det blir. Kanske är det vädret som får avgöra, regnar det och blåser på söndag så lär det ändå inte bli någon hit att springa längs kusten.

Önskar er alla lite bättre lycka med formen inför försommarens lopp!

Räknar… Och noterar PB

…och tittar på lite statistik över hur många som läser mina blogginlägg och konstaterar att jag slagit personligt rekord i att längsta avverkade distansen under en 12-månadersperiod (alla gamla PB från tiden när jag var ung, smal och snabb är som sagt preskriberade).

När det gäller bloggen så började jag skriva för mitt eget höga nöjes skull och hoppades väl att min historia, när jag började träna igen efter 16 års uppehåll, kanske kunde peppa någon annan att komma igång. Men jag hade inget mål att bli läst av 10, av 100 eller av 1000 läsare, antalet är inte intressant.

Därför har jag heller inte kollat statistiken så noga förrän nu – och konstaterar glatt att inläggen på jogg.se ofta blivit lästa av långt fler än jag trott och ibland har det på en vecka rasslat till ordentligt på något gammalt inlägg. Tio-i-topplistan visar 297, 290, 253, 203, 186, 177, 173, 163, 141 och 138 läsare, därtill kommer de som läser RunTobyRun här på runtobyrun.se men här har jag ingen statistik.

Hursomhelst, det är ju kul att så många läser vad jag skriver! Tack, tack!

Hur var det då med det personliga rekordet? Jo, på de senaste 12 träningsmånaderna, det vill säga från den 19 april i fjol till den 18 april i år, har jag kommit upp i 1479 km och räknar med att hinna med ytterligare två pass innan tiden ”går ut”.

Mitt egentliga mål är att springa 10 pass i månaden om totalt 100 km och det gäller fortfarande, trots att jag höjde träningsdosen ordentligt i somras. Men det är klart, det finns ju alltid mål som kittlar. Som det här med att klara Sveriges längd på ett år, 1572 km, vilket skulle innebära ett snitt på 131 km i månaden. Jag låg länge ovan målet och trots den där förkylningen jag drabbades av i början av februari finns det fortfarande en teoretisk chans att klara målet innan mitt träningsår går ut vid midsommar.

Men det kräver en ordentlig insats under de två månader som är kvar – inte bara att jag klarar av 131 km/månad, jag måste dessutom ta in de cirka 35 km som jag ligger back efter den där förkylningen (som ”kostade” mig 55-60 km träning). Det är alltså i runda tal 150 km per månad som gäller och frågan är om det är värt det.

Trots allt så är det ju ”bara” ett avstånd – fågelvägen… Dessutom har/har jag haft ont i vadmuskeln så jag vet inte om jag kommer att kunna löpa för fullt och hälsan måste alltid gå först!

 

Lite ont…

Har tvingats till en ofrivillig förändring i träningsschemat med raska promenader istället för att kuta. Det var på löpbandet i Dubai, som det började ömma i vadmuskeln så jag fick sänka tempot. Väl här hemma trodde jag att det ömma hade gått över, men när jag i onsdags gav mig ut för att springa kom jag bara 1.5 kilometer innan det högg till så återigen blev det till att sänka tempot.

I går blev det 9 kilometers promenad och om en stund blir det en runda till för att ersätta mitt planerade långpass. Förvisso bränner man energi även under snabba promenader men jag hade behövt hårdare träning för att vara förberedd inför nästa halvmara, den 3 maj. Nu får vi se hur det blir med den saken.

Problemet med att gå är att det är så segt Det känns som att man står stilla, att man inte kommer någon vart och därför är det en tråkig träningsform. Å andra sidan ökar chansen att man lägger märke till vårblommorna i vägkanten eller hör den där koltrasten sjunga. Fast just i dag blåser det kyligt – inte alls lika härligt som det var i går – så då lär det inte vimla av koltrastar längs landsvägen. Egentligen borde jag kanske vila helt men blotta tanken gör mig rastlös och det gör inte ont när jag går.,,

Dags att bita ihop….

Kan man förlora sitt ena löpsteg?

vårblommor
Lite tröst i vinden

Man ska inte fundera för mycket medan man springer, i alla fall inte på hur man springer utan det bästa är när det bara flyter på och kroppen rör sig framåt i ett lagom tempo och det känns som att man ska kunna springa hur långt som helst. Eller i alla fall lite längre än man planerat.

Sista månaderna har jag av och till haft lite ont i ena knät. Ibland när jag sprungit, ibland efteråt. I veckan var det illa och jag gav mig själv lite extra vila innan jag idag gav mig ut på en lugn milrunda, som gick över förväntan trots att det blåste ilsket över Söderslätt.

Under den knappa timmen hann jag börja fundera och framför allt på sådant man inte ska fundera på: hur jag löper. Kan det vara så att jag blir öm i högra knäet för att jag sätter ner foten fel? För att jag kompenserar något på det ben inte ömmar? Är det för att jag börjat ta för korta steg? Eller för att jag – plötsligt – tappat löpsteget? Är det rent av möjligt att tappa löpsteget på bara det ena benet?

Och ju mer jag tänker, desto svårare blir det att sätta i foten naturligt utan att spänna sig… Eller tänka på det…

Vi får väl se hur det känns i morgon och om det blir något långlopp i Köpenhamn nästa söndag. Känns det inte hyfsat så är det inte värt att riskera något i onödan men det hade varit skoj att testa formen på allvar – speciellt som den 15:e är dag nummer 1000 sedan jag började löpträna igen efter typ 16 år.

Noterar också att jag sedan midsommar sprungit knappt 110 mil – det vill säga att jag nästa vecka kommer att slå de 1107.6 km jag noterade förra träningsåret (= 19/6-18/6) och det på mindre än nio månader. Jag hoppas att det inte är den ökade träningsdosen som ligger bakom det där ömma knäet utan att det är något annat.

Så här ser årsstatistiken ut:

2012-2013: 135 pass, 1307.1 km
2013-2014: 106 pass, 1107.3 km
2014-2015: 96 pass, 1094.2 km

RunTobyRun!

Valde rätt dag för långrunda

Solen tittade fram och det var nästan vindstilla när jag avslutade februari med ett långpass om 18.3 km. Det var väl på inga sätt ”magiskt” men en bra avrundning på månaden i ganska bra tempo (5:18).

Det var onekligen rätt dag att sticka ut och gnugga asfalt, i dag hälsade vi mars välkommen med snålblåst med regn och snöblandat och under en halvtimme flög det omkring 5-kronorsstora snöflingor i vindbyarna och då var det förstås extra skönt att hålla sig inomhus.

Tappade 50-55 km löpning i början av månaden, under min förkylning, men det är ingenting att gå omkring (eller springa!) och gräma sig över. Då har jag varit desto oroligare över mitt högra knä, som gjorde rejält ont i förra veckan så jag hoppade över ett pass och väntade fyra dagar innan nästa – gårdagens långrunda. Det kändes lite stelt och ömt i början men efter en halvmil släppte det och resten av rundan gick bra och idag känner jag heller ingenting.

Under första halvmilen kände jag mig också tveksam till formen – ska jag verkligen orka kuta 25 km i Köpenhamn om två veckor? Kanske är lika bra att lägga ner planerna? Men efteråt kändes det bättre, jag tycker att jag fick de svar jag ville ha och – framför allt – det gjorde inte ont i knäet efteråt.

RunTobyRun!

Back to life…

nyalampor

Upplyst tillvaro …eller i alla fall back to running. Ja, så kändes det i kväll när jag gav mig ut på min första löprunda på nästan två veckor. En liten förkylning ställde till det och jag hostade och snorade och kände mig lite risig när jag lufsade iväg till jobbet (men inte så där genuint ynklig som killar kan vara när de drabbas av en ”mancold”). Möjligt att jag hade lite feber men när jag väl kollade så visade tempen under 37.

Har haft lite ångest för den här rundan, rädd för att börja träna för tidigt igen.

Förra året, efter Barcelona marathon, blev jag förkyld och den släppte inte på fyra veckor och det var jäkligt segt. Något liknande vill jag inte råka ut för igen, därför tvekade jag in i det längsta om jag skulle pröva i dag eller vänta en dag till, för säkerhets skull.

Visst har jag saknat löpningen, även om jag i ärlighetens namn ska erkänna att jag kommit på mig själv med att sakna siffrorna snarare än löprundorna. Alltså de 50-55 km som jag annars skulle fyllt i träningsdagboken…

Det blev en väldigt lugn runda, 6.7 kilometer i måttligt tempo (6:03 per kilometer på en runda där jag normalt brukar ligga mellan 5:00 och 5:25) för att inte dra in för mycket kall luft i lungorna. Det kändes bra – inte minst för att kommunen eller Vägverket varit bussiga att sätta upp nya lampor längs denna rundan under tiden jag varit förkyld – men vi får väl se hur det känns i morgon och om jag kan lägga den här infektionen bakom mig. Hoppas!