Ser fram mot DLVT (Den Långa Vägen Tillbaka)

Fem veckors hosta – och så en inflammerad gallblåsa på det och väntan på operation. Nej, 2015 blev verkligen inte det löpår jag hade hoppats på. Och om uppförsbacken kändes tung redan efter all denna hosta – som fortfarande inte gett sig – så blev den riktigt brant igår när jag fick min ”dom” efter två dagars undersökningar på sjukhus: min gallblåsa ska bort.

Första anfallet trodde jag var matförgiftning, andra kändes inte bra och även om det nu blir några veckors väntan på mitt livs första operation – och då är jag ändå snart 48 – så känns det bra att ha fått svar på varför jag mått dåligt. Och jag fick verkligen fantastiskt bra hjälp på SUS i Malmö och behövde bara vänta 6 minuter (!) på akuten innan de satte igång. Stort tack!

ddsfa

Våra danska vänner säger inte höst utan ”efterår” (precis som våren är ”förår”), vilket indikerar att det är sommaren som är året, det vi lever för och lever av. Men är det något jag uppskattar med det svenska klimatet så är det just att vi har tydliga årstider och ju tydligare desto bättre. Jag gillar inte när det är fyra månader i olika nyanser av grått och med äckligt skånskt pissregn på tvären. Jag gillar när det är sommar, förstås, och våren när allt knoppas och slår ut. Jag gillar klara, fina höstdagar och när det är riktig vinter. Som den härliga dagen i vintras (se bilden) då det trots snö och kyla var snudd på magiskt att snöra på sig skorna och ge sig ut.

Visste jag dessutom att snön skulle ligga kvar ett par månader så skulle jag förstås gräva fram mina gamla skidor, eller köpa ett par nya. Vi hade en sån vinter för 5-6 år sedan men statistiskt lär den dröja så löpingen duger bra för mig och när den här sabla hostan väl ger sig ska jag försöka ge mig ut på en lätt morgonrunda, ett varv runt byn eller så (2.4 km). Det kommer nog att bli som Bambi på hal is och egentligen gillar jag inte att löpa på tom mage, men som det är nu så är jag mindre öm i magen när jag vaknar än på kvällen så det är värt ett försök.

Ser fram mot Den Långa Vägen Tillbaka. Snart kommer jag!

RunTobyRun!

 

 

The botten is nådd

Bara att inse faktum – den förbaskade hostan vägrar släppa och det kommer att innebära en hel månad utan att jag lyckats springa en enda meter. Och det känns förstås inget vidare, börjar bli ganska rastlös nu…

Förra våren, när jag en liknande förkylning, lyckades jag ändå få ihop 6.7 km och det trodde jag skulle bli ett svårslaget bottenrekord. Men, ödet ville annorlunda. Sprang senast den 18/8 och jag räknar inte med att det blir något förrän tidigast nästa vecka.

Det innebär också ytterligare ett inställt lopp – vilket innebär att jag i år bara sprungit fyra av åtta planerade lopp och det är förstås ingen kul statistik. Å andra sidan är det med vetskapen att det hade varit akut ohälsosamt om jag spungit och trots allt är det viktigare att må bra och bli frisk än att springa lopp.

Får nu försöka göra det bästa av motgången, när jag väl kommer igång igen, och lägga upp en långsiktig plan för hur jag ska bygga upp formen igen. Det känns alltid lika jobbigt i början men det är skönt när man tagit sig uppför backen och kan andas ut uppe på krönet 🙂

# 400

400

Firade 400 idag med en varm 12 kilometersrunda – vilket alltså var min 400:e löprunda sedan jag återuppstod som löpare midsommaren 2012.

Inledde med mitt nya favoritvarv över Jiddebjer, där en del av sträckan blivit en välbehövlig omväxling till allt asfaltsgnuggande: ner bakom en bondgård, ut på en grusväg mellan två sädesfält och sedan genom en formidabel djungel på en liten kostig där man får se upp var man sätter fötterna för att inte trampa i hästlort eller bränna sig på nässlorna. Väl ute igen rundar man en av backarna, säger hej till någon av stallkatterna och den lilla spräckliga ponnyn i hagen. Såå söt!

Höll ett bra tempo, strax under 5 minuter/km och bara några sekunder över mitt PR på varvet, hämtade andan innan jag gav mig ut längs 101:an till Östra Grevie och tillbaka i ett något måttligare tempo. Kändes bra i värmen!

***

Efter S:t Olof var jag lite orolig över att jag kanske hade en förkylning på gång men den har jag lyckats hålla borta. Däremot drabbades jag förra fredagen av en liten matförgiftning som ledde till akut magont och sedan kräk på natten. Till min stora besvikelse visade vågen efteråt att jag bara tappat några hekto. Skit också!

Har hunnit få till tre lite längre pass: 16, 10 och 12 km men jag har fortfarande en bra bit kvar till den form och det långdistanstempo som jag hade för ett år sedan. Lördagens halvmara i Veberöd blir en tuff nöt, men om det inte är för varmt och jag lyckas hålla igen tempot i början så ska det kanske gå vägen att springa hela loppet utan att behöva stanna och hämta andan. I så fall är det kanske inte helt omöjligt att göra en tid under 1:55 (att jämföra med de 1.47.02 jag gjorde i Trondheim förra året) men jag sparar det stora klock-tittandet till Copenhagen Half Marathon den 13/9 då det förhoppningsvis ska kunna gå lättare och fortare.

Sedan är det bara att ta sikte på löprunda nummer 500…

RunTobyRun!

Några steg i rätt riktning…

Det går bra nu! Ja, det är en härlig känsla att kunna säga det till sig själv efter en vår av strul och ryggont. De senaste fyra veckorna har jag kunnat trappa upp träningen och de senaste passen har gått riktigt bra, inte minst fyra stycken i Malmös ”pytonpark” (som den kallats av vissa sedan en av kommunens parkskötare berättat att han sett en livs levande pytonorm i parken, upp mot tre meter lång).

Först blev det två pass om 3 x 3 km i bra tempo, därefter ett i måndags i racetempo på 9 km och i dag ytterligare ett på milen, vilket faktiskt bara var min andra snabba mil i år (tredje om man räknar in triathlonmilen). Måndagsrundan gick glädjande bra: 43.48 (4.52) medan det gick lite trögare i dag, i alla fall på slutet men det är kanske inte så konstigt för det var varmt och dessutom gick jag nog ut lite för hårt efter att ha hamnat i en liten flock av snabba löpare.

Andra varvet var okej. Sedan började jag känna tröttheten komma men när jag passerade 9 km på 44.03 (15 sekunder sämre än i måndags) kändes det ändå som att jag hade en miltid under 49 inom räckhåll men tyvärr orkade jag inte hela vägen in i kaklet utan stannade på 49:15, en tid som jag ändå är ganska nöjd med efter förutsättningarna. Klart bättre än Blodomloppet 12/5 då jag halvt otränad lyckades kuta i mål på 50:33.

Förra året var jag nere på 47:34, men för ett par veckor sedan skrev jag att jag efter denna våren måste vara realistisk och inte sätta för höga mål men att jag i alla fall borde kunna gå under 49. Och det är ju bra nära!

*

Nästa vecka väntar Sankt Olofsloppets 9.2 km. Har ingen aning om hur kuperat det är så målet får i första hand bli att gå under 46 minuter (5:00) även om det känns som att 45 blankt också är inom räckhåll. Vi får se helt enkelt!

*

I förra posten ”mot nya mål” berättade jag om vinterns stora mål, att träna inför Riviera Classic mellan Ventimiglia i Italien, Menton i Frankrike och Monaco. Kruxet med dessa länder – till skillnad mot exempelvis Spanien – är att man måste ha läkarintyg som säger att man klarar av uppgiften.

Har googlat och sett att det kan kosta allt från 300 till 1500 kronor att få en läkare att skriva på intyget, beroende på vilken typ av hälsoundersökning de väljer att göra och helt klart betalar jag hellre 300 krononor än 1500…. Det är ju kriminellt!

Ringde min vårdcentral, som tar 600 men egentligen inte har tid med den typen av tjänster, och en privat vårdcentral (Capio) som tar 1400. En annan privat vårdcentral skulle kolla och återkomma, vilket de gjorde när jag var ute och sprang så jag missade samtalet. Ska bli väldigt spännande att se vad de har att erbjuda…

Någon som har en bra läkare på lager som tar under 400? 🙂

Fortsättning följer…

RunTobyRun!

Nostalgirunda i Uppsala

kutastadsskog

Hade en härlig nostalgirunda i förmiddags i Uppsalas stadsskog, där jag visade K mina gamla ”jaktmarker”.

Här sprang jag flitigt till 1996, när jag flyttade söderut. 5-6 pass i veckan, fyra varv gånger 2,5 km, oftast på 38-39 minuter. Det var alltid en kamp mot klockan och jag minns att jag hade en mellantid precis efter ”hästskon”, uppe på krönet efter värsta backen på slingan.

Idag, när vi höll ett betydligt behagligare tempo (gjorde ett varv på 5:14/km, annars tog vi det mycket lugnt) känns det smått ofattbart att jag på den tiden – när jag fortfarande var ung, smal och snabb – alltid snittade under 4 blankt. Kommer aldrig att hända igen…

Har en gammal lumparkompis, som då och då skriver i Runners  World, och fortfarande gör de där tiderna och blir putt om han inte går under 40 på milen.

Förra året gjorde jag drygt 47:30 som bäst… Årets bästa mil, har ju inte blivit så många på grund av skavankerna, är 50:33. Men får jag bara vara hel och frisk så ska jag i alla fall ner under 49…

Hursomhelst, skön runda idag i duggregnet, kul också att få sällskap, inte så ofta som K och jag springer ihop.

RunTobyRun!

 

Ja, man kan förlora sitt ena löpsteg

I början av mars ställde jag mig frågan om man kan förlora sitt ena löpsteg – för det var så det kändes, som att höger ben inte ville hitta rytmen. Nu, efter mitt första besök på rehab är jag benägen att ta bort frågetecknet. Ja, man kan förlora sitt ena löpsteg även om det i mitt fall knappast handlar om att jag bytt till någon märklig slags passgång utan om att kroppen försökt kompensera för småskavanker i höger ben och att jag därmed överbelastat det vänstra och en muskel i ländryggen.

Det kan också bero på att jag suttit snett i bilen eller att jag, efter ergonomens besök på jobbet i våras, börjat stå allt mer vid mitt skrivbord och jobba men att jag kanske inte stått rätt. Eller något annat, som i kombination med träning och tilltagande ålder (= min slutsats) tagit ut sin rätt.

Nu verkar det – tack och lov – som att jag inte är något hopplöst fall utan att jag får göra några små övningar och fortsätta träna och succesivt börja jogga och springa. Jag fick några ”knäck” i ryggen av rehabkillen och behöver antagligen ett par omgångar till men det finns ingenting som säger att jag inte borde kunna springa en mil eller två så småningom.

Dessutom får vi nog se till att skaffa en bättre gräsklippare, så att jag vågar klippa gräset utan att riskera att det hugger till i ryggen igen…

RunTobyRun!

PS. Ser i statistiken att ett av mina blogginlägg, ”Att det ska vara så svårt” nu nått för mig snudd på osannolika 500 visningar på jogg.se (plus x antal visningar på denna sajt). Ytterligare 19 inlägg har haft över 200 visningar på jogg och det låter kanske inte så mycket jämfört med kändisbloggar som Blondinbella eller de mest lästa på jogg men för mig så är 200 visningar mycket och 500 en fantastisk siffra. Tack, tack!  DS.

 

Inte nu igen…

IMG_1299

 

Förra gången var det träningen efter Blodomloppet, nu var det kvällen efter min euforiska utflykt i terrängen på Öxnehaga som det återigen högg till i ryggslutet, på exakt samma ställe som tidigare. Den här gången var det inte under en löprunda utan hemma i trädgården när jag skulle ta i och dra en trög gräsklippare över mosträvigt högt gräs. Kvällen därpå blev det ännu värre, efter tre rejäla nysningar. Då var det knappt så jag kunde stå upprätt efteråt och nu har jag ont på natten också, det hade jag inte innan.

Det är inte bara trist, det är förstås för jävligt. Och sabbar alla planer på att springa långt och mycket i sommar.

Samtidigt finns det förstås många människor i världen som har det värre. Som svälter, som inte har rent vatten, som utsätts för krigets alla övergrepp och med dem i åtanke så vad är väl lite ont i ryggen? Efter helgen ska jag till en sjukgymnast för att få min ”dom” och se hur allvarligt det är, om det räcker med att vila eller göra några enkla övningar för att stärka upp. Eller vad det nu är som krävs.

Lyckades ta mig ut på en promenad idag för att avsluta mitt tredje träningsår (det var ju den 19 juni 2012 som jag ”återuppstod” som löpare efter att ha legat lågt i 16 år) och även om jag tappade fart under april, maj och juni på grund av diverse skavanker, så blev det ändå  en klar ökning i träningsmängd:

2012/13: 1307.1 km (135 pass)
2013/14: 1107.3 km (106 pass)
2014/15: 1452.3 km (135 pass)

Räknar man halvår så kommer hösten (803.7 km) och våren (648.6 km) på andra och tredje plats i statistiken, brädade av våren 2013 (817.9 km).

Det här med statistiken är inte bara av akademiskt intresse, jag har ju dessutom ett löfte att under året skänka 1 kr per löpt kilometer och kvartal till organisationer som gör något bra, helt enkelt en extra morot för att komma ut och träna (inte något jag gör för att få goodwill). Förra kvartalet blev det en slant till Unicef, den här gången går pengarna till Skandinaviska barnmissionen men eftersom jag varit skadedrabbad kommer jag nog inte att nå riktigt ända fram till målet om 300 km under kvartal 2 – men det ska ju inte de behöva ”lida för” utan löparbidraget för andra kvartalet blir enligt målsättningen, det vill säga 300 kr.

Nästa kvartal går pengarna till Läkare utan gränser – och förhoppningsvis har jag kunnat springa ihop pengarna…

Öxnehaga: Våt dröm för en asfaltsgnuggare

image

Nu känns det härligt, som att jag fått min belöning för de senaste månadernas strul med småskador som tvingat mig att gå snarare än att löpträna.

Hamnade nämligen i Jönköping för att lämna av tre killar på Dreamhack och konsulterade nätet och en kollega för att hitta bra löpspår. Valet föll på Öxnegården, trots att deras omklädningsrum och cafe är stängda idag (antar att stora delar av Jönköping-Huskvarna pysslar med Dreamhack, Vätternrundan eller firar sina studenter fortfarande).

Slingorna (1.3 km, 2.5 km, 3.7 km, 5.0 km, 10.0 km samt en vandringsled) går i ett vackert naturreservat på Bondberget. Och det är KUPERAT. Det kändes som mer och tuffare backar än jag passerat de tre senaste åren…

Glömde mina hörlurar hemma och det vat väl bra det – nu fick jag inte bara skogens alla dofter och ljusets skiftningar utan även en härlig symfoni av fågelsång. Ska man vara petig så saknades det avståndsmarkeringar på rundorna (jag testade fyra av dem, totalt 15.4 km) och det verkade bara vara skyltat åt ena hållet. Men för en asfaltsgnuggare som jag var det ett härligt pass.

Kände inte av ryggen men lär väl ha träningsvärk i morgon – det var ju inte bara terräng utan mitt längsta pass på tre månader (även om jag inte sprang allt i sträck).

Det här (= springa i skogen) borde jag göra oftare!

 

Kortvarig glädje

Maj är snart till ända och jag hade hoppats kunna skriva att jag fortfarande njuter av den där härliga ”vinnarkänslan” från Blodomloppet och att jag kunnat ge mig ut på några härliga, problemfria pass bland de knallgula rapsfälten.

Men på fredagen, tre dagar efter Blodomloppet, högg det till i ryggslutet efter 6.2 km och jag hade inget annat val än att promenera sista biten hem. Vilade några dagar och gav mig ut på en lugn runda och det kändes som en tidsfråga innan det skulle hugga till igen och i lördags blev det till att promenera igen, 6.7 km. Och det är ju så jäkla tradigt! Jag hade ju verkligen sett fram mot att komma igång igen efter att ha brottats med olika skavanker under april och maj.

Men nu blir det till att ta det fortsatt lugnt och till att skippa planerna på en sen anmälan till Malmömilen – där jag sprang riktigt bra i fjol trots att jag även då hade en tung vår med först fyra veckors förkylning och sedan nästan två månaders återhämtning innan jag fick upp fart och ork igen – lagom till Malmömilen.

Det är bara att inse faktum: börjar bli gammal 🙁

Härlig känsla – men orkar jag en mil?

Efter sex dagars vila gav jag mig igår ut på en tredelad träningsrunda och knäet kändes faktiskt bättre, bara lite ömt på slutet av rundan. Idag känns det ingenting alls och det är förstås positivt även om det säkert skulle behöva ännu mer vila, men det får i så fall bli efter Blodomloppet på tisdag.

Sprang 3.35+3.35+2.4 och i vanlig ordning var det tungt i början. Tempot kändes som 5.10-5.15 men landade runt 5.30 i motvinden och det kändes som att jag inte hade så värst mycket mer energi att krama ur kroppen.

Efter en stunds vila vände jag och sprang samma sträcka tillbaka – i lätt medvind – och plötsligt kände jag hur det började lossna. Jag kunde öka på stegen, sträcka ut i ett riktigt löpsteg utan att det tog emot eller att det ömmade i knäet. Det var en härlig känsla och fast jag inte tittade på klockan medan jag sprang så gick det faktiskt överraskande fort (17.13), förmodligen det snabbaste jag sprungit den här sträckan under 2015. Avrundade sedan med en liten lugnare tur runt byn innan jag ganska nöjt ställde mig i duschen.

Men även om det kändes rätt okej i går – i alla fall på en av sträckorna – så är det frågan hur mycket nytta jag har av det på tisdag. Målet blir att kuta 10 km utan att behöva gå eller stanna längs vägen och det är ytterst tveksamt om jag grejar det, kan inte minnas att jag gjort det sedan 25 kilometersloppet i Köpenhamn i mitten av mars, innan jag tappade ork och tempo och fick problem med småskavanker.

Klarar jag målet att springa hela vägen så spelar inte tiden någon roll – det skrev jag redan förra veckan och det står jag för – men jag gillar ju siffror och har därför kastat ett öga i statistiken. Av de 18 lopp jag sprungit sedan september 2012 var långsammaste passering vid 5 km 28.24* (Barcelona Marathon 2014) och vid milen var i samma lopp, 56.37*. Dessa tider lär stå sig på tisdag men, som sagt, det spelar ingen roll. Nu gäller det att komma i mål och sedan vila och sakta försöka jobba mig tillbaka i form över sommaren.

Håll tummarna – det kanske hjälper!

RunTobyRun!

* Sex av mina 18 lopp har varit på sträckan 10 km. I fem av loppen gick första 5 snabbare än sista 5, undantaget var på Malmömilen 2014 då första gick på 24.48 och andra på 23.58, det vill säga 50 sekunder snabbare.

Sluttid (första 5+sista 5):
Trelleborg 2013: 47.27 (23.00+24.27)
Skanör 2014: 47.34 (23.25+24.09)
Trelleborg 2014: 48.17 (23.04+25.13)
Malmö 2014: 48.46 (24.48+23.58)
Köpenhamn 2013: 52.02 (25.15+26.47)
Skanör 2012: 54.52 (24.55+29.57)

Av samtliga 18 lopp har jag öppnat hälften av loppen (9) under 25 minuter och vid ju tillfällen gått i mål eller passerat milen under 50 minuter, dvs 5:00/km. Det var vid de  fyra milloppen ovan (47.27, 47.34, 48.17 och 48.46) samt på tre halvmaror:

Malmö 2014: 49.12 (23.42+25.33)
Trondheim 2014: 49.15 (24.27+24.48)
Köpenhamn 2013: 49.45 (24.46+24.59)