Etikettarkiv: träning

När löpningen behövs som allra mest

träning

Brr, det har blivit kallt. I går kväll var det bara 2 plusgrader ute och blåste snålt så det var dags att leta fram mössan och vantarna igen. Men vi ska väl inte klaga, här i södra Skåne har det varit ovanligt milt i november och det är först de senaste dagarna som tempen sjunkit ner mot nollan.

Det har också varit ovanligt mörkt och det är väl kanske det som känns tyngst just nu, att det kanske är fyra månader tills vi får se solen igen… Nja, riktigt så illa är det väl inte – får vi hoppas – men det är lätt att få den känslan när man går in i det mentalt tyngsta träningskvartalet där det kommer att vara mörkt, kallt, blåsigt, skånskt regn på tvären eller i värsta fall snödrev. Men det är bara att bita ihop…

2012-13 fick jag under perioden december-februari ihop 405.6 km – trots att det många gånger var riktigt vinterväglag där jag pulsade fram i snön. Förra året blev det ”bara” 302.2 km, vilket precis räckte till att klara målsättningen om 100 km/månad men jag kände på maran i Barcelona (16/3) att det fattades 20-25 mil i benen. Å andra sidan är det inte säkert att loppet hade gått bättre för det…

Under november fick jag ihop 132.1 km, vilket är godkänt och innebär två saker: att jag för sjätte kalendermånaden i rad lyckats höja träningsdosen jämfört med i fjol samt att jag redan klarat mitt ursprungliga årsmål – detta trots att det är en månad kvar och att jag missade nästan en hel månads träning i våras.

Samtidigt känns det svårt att höja ribban ytterligare. Kroppen känns lite sliten och det händer en massa saker runtomkring som suger energi, men kanske är det just då som löprundorna behövs allra mest för att rensa skallen – eller helt enkelt komma på smarta lösningar på andra problem. Och för att må bra!

Snacka om getter

Förra året köpte jag min första get, som döptes till ”Bauhaus” av min dotter innan den satte sig på ett flygplan till Bangladesh för att lysa upp tillvaron för en familj. Dottern var lite orolig hur det skulle bli på flyget, om den skulle kunna sitta stilla så länge och om den skulle få komma in i Bangladesh utan pass. Varje gång vi körde förbi varuhuset i fråga spelade hon ledsen och sa att hon saknade Bauhaus, att hon ville hämta hem henne och ha i trädgården.

Så nu har vi köpt en get till. Jag skulle gärna behålla den och ha som gräsklippare och låta gå ett varv då och då även över vår samfällighets gräsmatta, men risken är ju att den äter upp allt annat som kommer i dess väg. Så ”Espresso House” har också fått sätta sig på ett flygplan till Bangladesh och ge mjölk, kanske en och annan killing som familjen kan sälja och i slutändan lite kött. Och nästa år ska det förhoppningsvis bli en tredje get, vem vet, de kanske hamnar i samma by alla tre och börjar ordna roliga pokerkvällar för andra getter som skänkts genom Skandinaviska barnmissionen. Eller så gör de bara det de är gettebra på: att vara getter.

Jag brukar skänka en slant då och då till organisationer som gör något vettigt och nästa år ska jag använda mina fötter för att samla ihop till den där geten. För varje kilometer jag springer under ett kvartal ska jag skänka en krona till Unicef, Barnmissionen (med getterna), Läkare utan gränser och Plan. Målet är fortfarande 10 mil i månaden, även om jag just nu ligger en bra bit över målet, vilket skulle innebära minst 300 kronor vardera till de fyra organisationerna.

Ja, jag vet att det finns fler organisationer som gör bra saker men det får kanske bli till nästa år igen…

Nej, jag gör inte det här för att få goodwill eller framstå som något slags Bror Duktig utan för att det känns som en kul idé och en liten hållhake på sig själv för att skänka lite pengar nästa år. För det är just det som det handlar om: lite pengar, drygt 100 kronor i månaden. Det kanske du också har råd med?

*

I kväll var det 7.5 plusgrader ute, men även om hösten varit ovanligt mild så närmar vi oss den tuffaste tiden: mörker, blåst, skånsk vinter med regn eller kanske snödrev på tvären och då får vi se hur det går med träningsfliten.

I kväll blev det en milrunda och jag avslutade därmed ytterligare en träningsmånad på 120.5 km och det betyder i sin tur att halvårsmålet på 600 km redan är avklarat med råge fast det återstår en hel månad av härlig löpning och att jag – faktiskt – fortfarande håller rätt ”tempo” för att ta mig till Treriksröset fågelvägen under ett år. Så här ser statistiken ut för mina löparår, som jag alltså räknar från den 19 juni:

2012 sprang jag under dessa fem månader 364.9 km (= 73 km/månad).
2013 noterade jag 463.5 km (= 92.7 km/månad)
och i år, 2014, är jag uppe i hela 669.2 km (= 133.8 km/månad och en ökning med hela 44 procent). Det känns rätt lagom, jag har svårt att se att jag skulle ha tid och ork nästa höst att öka träningsdosen ytterligare.

Ska nu ta det lugnt till på lördag och samtidigt fundera över om jag den närmaste månaden ska träna fler och kortare pass eller ta färre pass och sikta på längd. Nästa lopp är på nyårsafton i Köpenhamn, 21.1 km, mitt tredje nytårslöb. En riktigt god tradition!

RunTobyRun

 

Tungt…

shoes

Det är tungt nu. Och mörkt, väldigt mörkt ute på de skånska landsvägarna där jag nu hunnit beta av tre träningspass efter min halvmara på Österlen och när jag legat därute och gnuggat kilometer har jag tänkt en hel del på Kristina Paltén, ni vet tjejen som häromdagen slog världsrekord i att springa på löpband:

32,3 mil på 48 timmar.

Alltså, allvarligt talat… Hur är det möjligt? Hur kan kroppen klara en sådan utmattning utan att gå sönder. Och hur mår man efteråt? Jag är grymt imponerad av insatsen samtidigt som jag innerst inne tycker att det är knäppt. Jag har ju inte direkt glömt hur trött jag var sista milen på maran i Barcelona i våras… Där jag nöjt pustade ut och beskådade min medalj hade Kristina alltså haft 6,7 maror kvar.

32,2 mil på 48 timmar… Visst är det respekt! Men ändå…

Träningspassen har väl gått sådär, ingen vidare fart under fötterna men det har heller inte varit meningen utan jag är inne i en lite lugnare fas. Nästa pass blir nummer 100 för i år och det känns ju alltid lite speciellt och för att göra det ännu festligare har jag nu växlat över till ett par nya blåa dojor. Så nu jäklar, nu ska det tränas!

RunTobyRun!

 

Livet är underbart

höstspring

Hösten visade sig från sin allra bästa sida – klar himmel, sol, nästan vindstilla och 16-17 grader fast vi hunnit till mitten av oktober.

Det var i lördags, det.

I kväll var det ”back to normal”. 11 kilometer i ösregn, ösregn och åter ösregn. Bara att bita ihop, fast egentligen störs jag nästan aldrig av regnet, i alla fall inte om jag har keps med en ordentlig skärm som skyddar ögonen. När det däremot börjar bli blött i skorna, då börjar det bli påfrestande, och ikväll inträffade Den Obehagliga Blötan efter ungefär 7 kilometer. Å andra sidan klarade jag av att springa 3 mil i spöregn i Köpenhamn förra våren, så varför klaga?

Dagens blöta runda innebar att jag nu kutat 100 mil sedan nyår och det är förstås en milstolpe som alltid känns lika speciell och det tog mig 91 timmar och 43 minuter i effektiv löptid. Håller bara knän och annat så kommer jag förhoppningsvis upp i 125 mil innan året är slut.

Men det är skitsamma… Nu ska alla blöta kläder in i tvättmaskinen!

RunTobyRun!

 

Taggarna utåt

Det var en sån där kväll man önskar att man låtit bli. En sån där kväll när det inte känns värt mödan längre, när det kanske finns vettigare saker att göra än att plåga sig.

Det var mörkt, regnigt och blåsigt och jag var trött, hungrig, borde gått på toa, luktade häst och kände mig fortfarande seg efter halvmaran i lördags. Så varför la jag mig inte bara i soffan och käkade ostbågar? Jo, för att jag behövde fylla på träningsdagboken och började känna mig rastlös efter fyra dagar utan löpning. Och trots allt är det ju de där passen, när man lyckats besegra hela ursäktskatalogen, som brukar kännas bäst efteråt. Men nu kände jag bara tomhet.

Försökte tänka på något roligare, som att jag sprang ikapp en igelkott häromdagen. De är rätt snabba, de där rackarna, på korta sträckor men knappast på 12.8 km så jag sa ”hej kotte” och sprang vidare utan att han hade någon chans att hänga på. Inte undra på att han hade taggarna utåt.

RunTobyRun!

Hypokondrikern vaknar

Det slår aldrig fel. Några dagar innan ett lopp så vaknar hypokondrikern i mig. Retar det inte lite i halsen? Gör det inte ovanligt ont i högra knäet? Är jag inte lite stel i nacken? Och så har vi orken, tempot och flåset som aldrig känns bra på sista passet inför ett lopp.
På lördag är det Malmö halvmarathon som väntar, 21.1 km (om de mätt upp sträckan rätt den här gången…) och givetvis präglades sista träningsrundan av tvångstankarna. Kommer jag verkligen att orka? Är inte 5 blankt per kilometer i snabbaste laget? Hade jag inte min formtopp förra månaden? Och hur var det nu med det där knäet…
Självklart ska man lyssna på sin kropp men kanske inte för mycket. För när man står där i startfållan är oftast alla skavanker som bortblåsta och benen laddade för ett betydligt högre tempo än de ville häromdagen och ibland känns det förstås lite märkligt.
Men det gäller att inte sluta lyssna efter signalerna och bli övermodig. Förra hösten skulle jag springa 15 km i Köpenhamn, tre varv runt Faelledsparken och det kändes bra första fem, men någonstans halvvägs var det som att bränslet bara tog slut. Jag stannade och pustade ut och lyckades jogga tillbaka till varvningen men är väldigt glad över att jag inte tvingade mig ut på tredje och sista varvet.
Sedan 2012, när jag började springa igen efter 16 års uppehåll, har jag sprungit fyra halvmaror: Nytårslöp i Köpenhamn 2012 (2.06.51) och 2013 (1.53.40), Copenhagen Half Marathon 2013 (1.48.55) och nu senast Trondheim halvmaraton (1.47.02) och på lördag går jag förstås ut för att slå den senaste tiden. Går det som jag hoppas kan det bli en tid under 1.45.30. Men man vet ju inte, knäet känns ju inte på topp… Och retar det inte lite i halsen?
jansep14
September är slut och det blev 141 km, vilket innebär att jag för fjärde kalendermånaden i rad tränat mer än jag gjorde 2013. Målet var från början att springa minst 100 km per månad och det (900 km) har jag passerat med viss marginal (950 km) trots att jag missade närmare fyra veckors träning i våras på grund av en envis sjuka.
Då var det helt enkelt inte läge att sticka ut och kuta. För man måste ju lyssna på sin kropp och då var det inget snack om vem som bestämde.

Ett ljus i mörkret

IMG_1849

Det fina löpvädret från Skanörsmilen i lördags var som bortblåst – bokstavligt talat – och i kväll blev det dags att ta fram pannlampan igen och göra höstens första träningsrunda i mörker. Inte för att jag har något mot mörker, det kan vara rätt mysigt att vagga fram med den lilla ljuskäglan studsande på asfalten och i dag hade jag gott sällskap i lurarna: Morrisey och Midge Ure, två artister som jag för övrigt ska se live om några veckor.

Regn, snö och kyla brukar heller inte störa mig på mina rundor. Vinden, däremot… Den kan vara rätt knäckande här ute på Söderslätt, där jag bor. Det är kanske inte så platt, som många kanske tror, men i brist på skogsområden får vinden fritt spelrum och stryka fram över mina löpstråk. I bästa fall går det att parera och springa ”ut” i motvind och ”hem” i medvind, i bland är det skoningslösa kastvindar som gör det hopplöst oavsett vilket håll man springer åt.

Det är framför allt två saker jag tycker illa om med kalla vindar. Det ena är att jag lätt får ont i öronen, när det blåser kallt, det andra att det är extremt svårt att bedöma sitt tempo om man springer i motvind. Fler gånger än en har jag sprungit alldeles för fort och tagit ut mig i motvinden för att sedan tappa ork och inte kunna dra nytta av medvinden hem.

I kväll hade jag ingen ambition att springa fort och det var tur det. Jag gjorde första 8.5 på samma tid som jag gjorde 10 på Skanörsmilen i lördags och joggade sedan ner ytterligare 2.4 i makligt tempo.

Men nu är i alla fall pannlampan på – och förberedelserna fortsätter inför Österlenmaran den 1/11 i mörker. Få se om det blir hela vägen Gärsnäs-Borrby-Simrishamn eller om jag nöjer mig med halva sträckan.

Förberedelserna (Trelleborgsloppet 10 km, Trondheim halvmaraton och Skanörsmilen) har i alla fall gått bra. Nu väntar Malmö halvmaraton den 4/10 och sedan ytterligare fyra veckors träning innan det är dags.

Med pannlampa. Och reflexväst. Runt Österlen.

Ska bli jättespännande!

RunTobyRun!

IMG_1851

Lika snabb som världseliten

IMG_1826

I veckan har jag, förutom att lansera den här bloggen, även hängt med i världselitens tempo och besegrat tristessen.

Det finns ju träning, tråkig träning och så extremt tråkig träning. Jag har exempelvis aldrig varit särskilt förtjust i att träna styrka, varken med eller utan maskiner, eftersom det är monotont, trist och ofta jobbigt och i ärlighetens namn har jag aldrig varit bra på att bita ihop och krama ut det där sista adrenalinet eller mjölksyran för att prestera.

Och så har vi intervaller – den tråkigaste löpträningen som finns? Monotont, trist och ofta jobbigt… Och vilka intervaller ska man egentligen välja för att få bäst resultat? Känns som att det finns en djungel av tips därute men ingen universalmodell som passar alla. Och det kanske är lika bra det, att inte hoppas på något slags quick-fix utan anpassa upplägget efter sin egen förmåga. För vissa av oss kan det handla om korta, intensiva intervaller – medan andra kanske måste bota sin rastlöshet genom att köra 18 kilometerspass…

*

Alltså… I måndags tog jag mig i kragen och gjorde mitt årliga försök att träna intervaller och valde en metod som, förutom att den förstås är monoton, trist och jobbig, kändes överkomlig uppe på 100-metersbanan vid skolan.

Upplägget var enkelt: jag värmde upp ett par kilometer och skulle sedan hålla bra tempo i 100 meter (20-23 sekunder) och sedan sakta jogga tillbaka med pyttesteg (40-45 sekunder), skaka loss och så göra ytterligare fyra ruscher. Vilade sedan i tre minuter innan jag upprepade proceduren ytterligare tre omgångar, det vill säga 4 kilometer, och klockade de båda sista två 100-metersruscherna på 18 sekunder.

18 sekunder på 100 meter. Det är, om jag räknar rätt, ganska exakt samma tempo som maratoneliten brukar hålla – i fyra mil. Och sedan, efer drygt 2 timmars löpning knappt ser svettiga ut, som att de utan problem skulle kunna unna sig ett varv till. Dem skulle jag alltså orka hänga på i 100, kanske 200 meter…

Ibland känns livet bra orättvist!

*

Jag mäter mina träningsmånader från den 19:e till den 18:e, vilket kan tyckas opraktiskt men beror på att jag började springa igen den 19 juni 2012 och noterade nu ytterligare en bra träningsmånad. Även om just dagens pass aldrig borde blivit av…

De två första löpåren blev det i snitt 10 pass och 10 mil i månaden, men sedan ”årsdagen” i juni har jag ökat träningsmängden med 33 procent och jämfört med samma tre månader i fjol, när jag hade problem med hälarna, är ökningen ännu större: från 24.8 mil till 40 (= 13.3 mil/månad)

Fortsätter jag i den här takten kan jag möjligen klara att beta av Sveriges längd på ett år (157 mil) ett lite annorlunda mål som jag hittade i ett gammalt inlägg på Jogg.se. Men jag vill inte bränna ut mig eller riskera onödiga förslitningsskador och tänker därför vänta med att sätta några högre mål om hur långt jag ska springa.

Det känns extra skönt en kväll som denna, när det nätt och jämnt blev 6.7 kilometer i superlugnt tempo, benen var tunga och sega efter intervallerna i förrgår och till råga på allt fick jag ont i ryggen. Också intervallernas fel? Eller det faktum att jag flyttade några skrivbord på kontoret i eftermiddags?

*

Hoppas det löser sig till på lördag, då det är dags för lopp igen, Sveriges kanske flackaste mil i Skanör-Falsterbo. Det är två år och 270 mil sedan sist. Då var det första gången på 16 år som jag sprang en hel mil och jag var sååå trött när jag stapplade i mål på 54.52.

Nu är siktet ställt betydligt högre och jag hoppas kunna slå min senaste miltid från Trelleborgsloppet (48:17) med råge. Vi får se hur det går helt enkelt!

RunTobyRun!