Kan man förlora sitt ena löpsteg?

vårblommor
Lite tröst i vinden

Man ska inte fundera för mycket medan man springer, i alla fall inte på hur man springer utan det bästa är när det bara flyter på och kroppen rör sig framåt i ett lagom tempo och det känns som att man ska kunna springa hur långt som helst. Eller i alla fall lite längre än man planerat.

Sista månaderna har jag av och till haft lite ont i ena knät. Ibland när jag sprungit, ibland efteråt. I veckan var det illa och jag gav mig själv lite extra vila innan jag idag gav mig ut på en lugn milrunda, som gick över förväntan trots att det blåste ilsket över Söderslätt.

Under den knappa timmen hann jag börja fundera och framför allt på sådant man inte ska fundera på: hur jag löper. Kan det vara så att jag blir öm i högra knäet för att jag sätter ner foten fel? För att jag kompenserar något på det ben inte ömmar? Är det för att jag börjat ta för korta steg? Eller för att jag – plötsligt – tappat löpsteget? Är det rent av möjligt att tappa löpsteget på bara det ena benet?

Och ju mer jag tänker, desto svårare blir det att sätta i foten naturligt utan att spänna sig… Eller tänka på det…

Vi får väl se hur det känns i morgon och om det blir något långlopp i Köpenhamn nästa söndag. Känns det inte hyfsat så är det inte värt att riskera något i onödan men det hade varit skoj att testa formen på allvar – speciellt som den 15:e är dag nummer 1000 sedan jag började löpträna igen efter typ 16 år.

Noterar också att jag sedan midsommar sprungit knappt 110 mil – det vill säga att jag nästa vecka kommer att slå de 1107.6 km jag noterade förra träningsåret (= 19/6-18/6) och det på mindre än nio månader. Jag hoppas att det inte är den ökade träningsdosen som ligger bakom det där ömma knäet utan att det är något annat.

Så här ser årsstatistiken ut:

2012-2013: 135 pass, 1307.1 km
2013-2014: 106 pass, 1107.3 km
2014-2015: 96 pass, 1094.2 km

RunTobyRun!

Valde rätt dag för långrunda

Solen tittade fram och det var nästan vindstilla när jag avslutade februari med ett långpass om 18.3 km. Det var väl på inga sätt ”magiskt” men en bra avrundning på månaden i ganska bra tempo (5:18).

Det var onekligen rätt dag att sticka ut och gnugga asfalt, i dag hälsade vi mars välkommen med snålblåst med regn och snöblandat och under en halvtimme flög det omkring 5-kronorsstora snöflingor i vindbyarna och då var det förstås extra skönt att hålla sig inomhus.

Tappade 50-55 km löpning i början av månaden, under min förkylning, men det är ingenting att gå omkring (eller springa!) och gräma sig över. Då har jag varit desto oroligare över mitt högra knä, som gjorde rejält ont i förra veckan så jag hoppade över ett pass och väntade fyra dagar innan nästa – gårdagens långrunda. Det kändes lite stelt och ömt i början men efter en halvmil släppte det och resten av rundan gick bra och idag känner jag heller ingenting.

Under första halvmilen kände jag mig också tveksam till formen – ska jag verkligen orka kuta 25 km i Köpenhamn om två veckor? Kanske är lika bra att lägga ner planerna? Men efteråt kändes det bättre, jag tycker att jag fick de svar jag ville ha och – framför allt – det gjorde inte ont i knäet efteråt.

RunTobyRun!

Back to life…

nyalampor

Upplyst tillvaro …eller i alla fall back to running. Ja, så kändes det i kväll när jag gav mig ut på min första löprunda på nästan två veckor. En liten förkylning ställde till det och jag hostade och snorade och kände mig lite risig när jag lufsade iväg till jobbet (men inte så där genuint ynklig som killar kan vara när de drabbas av en ”mancold”). Möjligt att jag hade lite feber men när jag väl kollade så visade tempen under 37.

Har haft lite ångest för den här rundan, rädd för att börja träna för tidigt igen.

Förra året, efter Barcelona marathon, blev jag förkyld och den släppte inte på fyra veckor och det var jäkligt segt. Något liknande vill jag inte råka ut för igen, därför tvekade jag in i det längsta om jag skulle pröva i dag eller vänta en dag till, för säkerhets skull.

Visst har jag saknat löpningen, även om jag i ärlighetens namn ska erkänna att jag kommit på mig själv med att sakna siffrorna snarare än löprundorna. Alltså de 50-55 km som jag annars skulle fyllt i träningsdagboken…

Det blev en väldigt lugn runda, 6.7 kilometer i måttligt tempo (6:03 per kilometer på en runda där jag normalt brukar ligga mellan 5:00 och 5:25) för att inte dra in för mycket kall luft i lungorna. Det kändes bra – inte minst för att kommunen eller Vägverket varit bussiga att sätta upp nya lampor längs denna rundan under tiden jag varit förkyld – men vi får väl se hur det känns i morgon och om jag kan lägga den här infektionen bakom mig. Hoppas!

No miracle drug

Nej, jag hittade inte någon ”miracle drug” utan dotterns förkylning började slå till i fredags och igår fanns det ingen chans i världen att springa mina planerade 15 km i Köpenhamn.

Nu var det ju bara fråga om ett träningslopp, inget märkvärdigt alls, så det var väl inte hela världen. Och även om jag nu, rastlöst, får vänta ut förkylningen så intalar jag mig att en veckas extra vila inte behöver vara av ondo – tvärtom kan det vara bra för kroppen att få den där extra vilan som den normalt aldrig får om man springer varannan eller möjligen var tredje dag. Det viktiga är dock att känna sig för och lyssna på kroppen och inte riskera att sticka ut för tidigt.

Dessutom: när Köpenhamnsutflykten blev inställd fick jag istället möjlighet att följa med den nu tillfrisknade dottern till Vellinge på hennes första inomhusturnering i fotboll. Det gick ganska bra: 2 segrar, 1 oavgjord och 2 förluster och var idel glada miner efteråt, speciellt när tjejerna fick medalj!

RunTobyRun!

Miracle drug

0202

Bilden ljuger, för i dag passade jag på att ta en runda på lunchen, innan det började snöa på allvar och nu på kvällen har det väl hunnit bli ett par centimeter.

Jag har varit lite öm i mitt ena knä men det börjar kännas bättre. I lördags gjorde jag 15.2 och i dag 7.8 i lite raskare tempo (5.04) och det känns jättebra efteråt. Tanken är att jag ska kuta 15 km i Köpenhamn på söndag, men jag brukar ju bli hypokondrisk några dagar innan start och nu är det återigen så att dottern hostar och snuvar och det ska väl mycket till om jag ska ha sån tur att jag klarar mig den här gången också.

Jag undrar hur de gör, de där vindlätta snubbarna och snubborna som springer långt och snabbt och utan att knappt bli svettiga. Har de någon mirakeldrog som – på fullt lagligt vis – håller dem friska? Eller går de på någon annan skum diet? Eller sover i något slags Michael Jacksonbubbla de sista dagarna inför ett viktigt lopp för att inte råka ut för barnens alla härliga bassilusker som de tar med sig hem i stora lass från skolor och dagis?

Eller är det så att det är själva löpningen och hårdträningen som blir till deras miracle drug och stärker immunförsvaret till samma imponerande nivåer som deras PB? Jag kutar ju inte så snabbt, men nog tycker jag ändå att jag var sjuk oftare innan jag började löpträna igen 2012. Å andra sidan var barnen mindre då, 2012 hade den yngsta hunnit fylla 7 och inte sjuk så ofta som hon var på dagis. Speciellt inte första terminen…

Nu längtar jag till onsdag kväll och ett lugnt genrep, gärna 11-12 kilometer i ett tempo runt 5:30. Sen är det Köpenhamn som gäller…

 

 

 

[harrlett]

ddsfa

I dag var det riktigt härligt löpväder. Strålande sol, några plusgrader, nästan vindstilla och ingen halka. Synd bara att kroppen var lite seg efter träning onsdag och fredag men det gick rätt bra ändå – 10.9 km på 57 minuter. En skön runda. Harrlett, som di säger på skånska.

Skulle vilja…

10482281_485198821620638_294145113995947923_n

…bo granne med en skog som inbjuder till härliga natursköna löprundor, lagom kuperade och där fåglarna kvittrar välkomnande medan man trampar förbi på den mjuka stigen. Där man kanske har tur och möter en ekorre, ett rådjur eller bara några värmande solstrålar som letar sig ner mellan trädtopparna och fyller den friska luften med energi.

Det är ju så jag vill ha det, men tyvärr blir det ju inte så ofta eftersom jag bor mitt ute på Söderslätt, längs en landsväg och omringad av åkrar och en golfbana. Några gånger om året orkar jag sätta mig i bilen och köra till Bokskogen i Torup, där det finns flera bra spår i olika längder och där jag till och med lyckats springa elljusrundan (3 km) i regn utan att bli blöt eftersom bokskogen fungerat som naturens eget paraply. Snudd på magiskt!

Egentligen borde jag göra det oftare, men då blir det ett projekt att springa och det är just det som är så skönt att slippa. För det är ju underbart skönt att slippa startsträckorna och istället bara snöra på sig löparskorna och ge sig ut, oavsett väder och vind eller tid på dygnet. Underbart, även om det innebär att gnugga asfalt längs 101:an och bli bländad av fubbickar som inte har vett att blända av när de möter löpare med pannlampa och reflexväst. Underbart, även när motvinden är så stark att det känns som att man springer och springer men knappt rör sig ur fläcken. Underbart, även när isfläckarna är osynliga och lömska och man riskerar att dyka omkull med näsan före.

Nej, ska jag vara ärlig så är det kanske inte så underbart i alla lägen. Asfalten är hård och ibland är den blöt och springa med blöta skor och strumpor är bland det värsta jag vet. Och när sidvinden blåser så det gör ont i öronen, ja då önskar jag att jag ibland att jag stannat hemma. Men: det behövs ju. Och det är skönt efteråt. Väldigt skönt. Och om det går för många dagar utan den där rundan så blir jag rastlös och tycker det börjar bli jobbigt och börjar drömma mig bort till den där härliga skogen…

Har inte sett Angelina Jolies krigs/löparfilm Unbroken än, så jag rekommenderar i stället en klassiker som nog är den  bästa idrottsfilm jag sett: Triumfens ögonblick (Chariots of Fire, 1981). Med det magiska introt…

 

 

 

 

Rekordmånga fubickar

Jag är inte den som brukar reta upp mig på bilister, i alla fall inte när jag springer. Men i kväll svor jag friskt åt alla helljusfubickar.

Där kom jag på cykelvägen jämte landsvägen, iklädd reflexväst och med pannlampan på och med en två meter bred dikesren som skydd mot själva landsvägen. Och så fort jag mötte en bilist så tryckte hen upp helljuset i mulen på mig. Okej, jag kan förstå att man reagerar om man ser en reflexväst glimta till och inte är säker på om löparen är på vägen eller vid sidan om den, men när man väl konstaterar att löparen förmodligen inte tänker hoppa upp och slå något hårt i vindrutan, då kan man väl vara hygglo och blända av? För det är väl samma människor, som surnar till bakom ratten om en mötande bilist inte bländar av?

Löpningen då? Gick inget vidare. Tog det lugnt för att inte halka för efter ett par veckors mildväder så dök det plötsligt upp lite underkylda isfläckar längs 11-kilometersrundan.

Fubbick? Jo, det är ett av mina skånska favoritord (jämte mög) och beskriver en allmänt otrevlig tryp, dryg eller egoistisk. En person som gärna tränger sig före med sin prestigebil och tar den sista lediga parkeringsplatsen. Eller låter sin hund bajsa på trottoaren utanför ditt hus utan att ta upp efter hunden. Det är en fubbick. Eller en jävla fubbickajävel…

124:11:38

Så var det avklarat, årets första och förhoppningsvis tyngsta pass. 13.3 km ute i solen på den skånska slätten, förvisso med en del vind i byarna men inte alls som under natten då det brummat och skakat om fönsterrutorna.

Det blev nämligen ännu en sömnlös natt och när jag låg och vred mig i sängen och tyckte synd om mig själv, så slog det mig att det nog är flera veckor sedan jag sov riktigt bra och det borde sammanfalla ganska väl med den tid jag känt mig tung och seg i kroppen, ungefär som när man precis kommit in från ett träningspass. Fast konstant.

Jag har varit periodare med sömnen av och till sedan gymnasiet. I somras var det riktigt illa, det var när nätterna var som allra varmast och jag samtidigt gick omkring och oroade mig för hur det skulle bli med jobb. Hade ett härligt vikariat som jag inte skulle få förlängt – för att inte gå över den så kallade ”LAS”-gränsen och hamna på förturslista – och jag under några veckor kände mig väldigt arbetslös innan det sade pling och jag fick ett nytt, fast jobb. I samma veva som det löste sig på jobbfronten, så lade jag också i hårdare material i botten av min säng så den inte blev lika hängmatteliknande mjuk och vips så började jag sova bättre.

Frågan är vad jag nu ska ta mig till för att bryta trenden. Känner ingen oro för jobb, precis, eller något annat. Men jag kan ju alltid pröva att springa senare på kvällarna och se om det blir lättare att somna efteråt.

Apropå träning, så har jag ju känt mig lite sliten och kommer därför, i alla fall under januari, att klämma in några extra vilodagar för att kroppen ska få större chans att återhämta sig. Det gäller inte minst höger knä, som känns lite ömt emellanåt, framför allt när jag inte springer.

I år har jag däremot inget speciellt lopp att se fram mot. Förra nyåret hade jag ju Barcelona Marathon och VM i halvmarathon i Köpenhamn (som jag ju fick hoppa över eftersom jag låg hemma med feber), men i år har jag inte anmält mig till något lopp.

Skånska löparvänner har talat sig varma om Sydkustloppet (3 maj), som följer kustlinjen från Stavstens udde utanför Trelleborg till Smygehuk. 21 km på allt från asfalt till strandstigar. Förra året var vädret dessutom fantastiskt, så det måste ha varit en upplevelse.

Sparta i Köpenhamn har, som vanligt, ett antal träningslopp inför marathonloppet i slutet av maj. Nytt för i år är Marathontest 3, den 15 mars, som erbjuder en ny sträcka: 25 km. Även Marathontest 2 (8 februari/15 km) kan bli aktuellt, det har jag sprungit två gånger och det bästa med de här loppen är att det är rätt prestigelös stämning, alla är glada och det finns ett helt gäng olika farthållargrupper för den som vill träna in ett visst tempo. Och det är klart, går 25 kilometersloppet som det ”ska”, ja då är det förstås frestande att pröva ett marathon till och då är Köpenhamn (i maj) eller Helsingborg (i september) de som ligger bäst till geografiskt. Jag har inga planer på att boka biljett till något mer exotiskt ställe för att springa – såvida jag inte vinner en massa pengar – även om det förstås alltid kommer att vara lockande att åka tillbaka till favoritstaden Barcelona och försöka ta revansch. Visst, jag kom runt, men tiden var inte särskilt imponerande.

Och ska jag ge ett nyårslöfte så har det kanske just med tiden att göra: inte sätta för höga mål utan slappna av mer och försöka njuta av löpningen. Oavsett årstid, väder eller om det är i ensamhet med pannlampan på huvudet eller i trängseln i en startfålla.

124 timmar, 11 minuter och 38 sekunder – det blev min samlade löptid under 2014, ganska exakt 37 minuter och 3 sekunder mindre än 2013.

1353.2 km blev det under fötterna, 20.4 km mindre än under 2013 – men då ska man komma ihåg att jag faktiskt var hela 290 km efter vid halvårsskiftet och alltså lyckades äta upp nästan hela försprånget under hösten. Där jag nu höjt träningsdosen sju månader i rad, jämfört med 2013, och faktiskt har chans att klara av att kuta Sveriges längd på ett år.

2015 då? Ja, än så länge står räkneverket på måttliga 1:11:18.

Julskinka

Känner mig i oform – och detta redan innan jag hunnit fylla på späcklagret med allehanda julmat. Samma visa varje år, vi är sällan fler än nio på jul, ändå dukas det upp för ett halvt kompani och sedan står man där med rester ända fram till nyår…

Det har varit dåligt med ”flow” på sista tiden. I alla fall på fyra av de fem senaste så har jag fått bita ihop och kämpa mig framåt. I dag blev det 14.4 km och det var riktigt, riktigt tungt första milen. Sedan lossnade det och kändes lite lättare på vägen hem. Ändå – och det här är svårt att förklara – gick det överraskande fort: över fyra minuter snabbare än förra lördagen när jag körde samma runda, då det ändå kändes hyfsat. Det är 17 sekunder per kilometer utan att jag på något sätt ansträngde mig för att springa fort. Weird!

TRO14b
Årets bästa!

Laddar nu upp för årets sista prövning, Nytårslöbet i Köpenhamn, vilket blir tredje gången i rad jag antar utmaningen att avsluta året med en halvmara. Premiären 2012 gick jag halvt utmattad i mål på 2.06.51 och förra året, när jag var betydligt bättre tränad, klarade jag loppet på 1.53.40. I år… Ja, hade jag känt mig i form så hade jag satsat på en tid under 1.50 men vi får väl se, känns som att ett öppningstempo på 5:10 kan vara rätt lagom.

Totalt under året har det blivit åtta lopp (nio med nyårsloppet) i fyra länder och det har varit blandad kompott med toppar och dalar:

9/3: Marathontest 2, Köpenhamn (15 km)
16/3: Barcelona marató (42.2 km)
14/6: Malmömilen (10 km)
30/8: Trelleborgsloppet (10 km)
6/9: Trondheim halvmaraton (21.1 km)
20/9: Skanörsmilen (10 km)
4/10: Malmö halvmarathon (21.1 km)
1/11: Österlenmaran, Gärsnäs-Borrby (21.1 km)

Höjdpunkten var min halvmara i Norge, där jag i det längsta tvekade om jag skulle ”nöja” mig med 21 km eller om jag skulle gå ”all in” och försöka klara hela maran. Efter en bra träningssommar kände jag mig bättre laddad än inför maran i Barcelona, men det var nog ändå ett klokt beslut att ”bara” satsa på halva sträckan. Och det gick fantastiskt bra! Efter 19 km låg jag på exakt 5:00/km men tyvärr orkade jag inte fullfölja i samma tempo utan tappade tid in mot mål till 1.47.02 – vilket var personligt rekord med nästan två minuter. Det kändes bra!

Den tiden lär jag inte matcha i Köpenhamn den 31:a – men med lite tur så blir det återigen ett lopp i milt väder, utan snö och slask. Och förhoppningsvis samma folkfest som vanligt med utklädda löpare, musik och annat längs med banan!

God jul förresten!