Etikettarkiv: träning

5 km!

Jag har lyckats springa 5 km!

Ja, man ska glädjas åt det lilla och i mitt fall kan jag nu fira att jag tre gånger denna vecka lyckats springa 5 km run-walk-run (eller rättare sagt jogg-walk-jogg).

Första gången joggade jag 500 meter, gick 100, joggade 500 och så vidare. Nästa gång ökade jag löpintervallen till 750 meter och i morse till 800 – vilket i sin tur innebär att jag redan sänkt ”årsbästa” med nästan två minuter.

I det läge jag befinner mig i – rehab – spelar det förstås ingen roll om jag gör halvmilen på 33 eller 36 minuter utan om att faktiskt kunna springa lite längre sträcka utan att det gör ont. Samtidigt är det ju som jag nyss konstaterade: man ska glädjas åt det lilla och ta chansen att casha in varenda liten boost som bjuds!

Jag känner i regel ingenting i knät, vare sig när jag joggar eller cyklar. Däremot kan det börja ömma utan förvarning när jag ligger ner, sitter eller är ute och går. Så än är det förstås för tidigt att ropa hej utan det gäller att fortsätta bita ihop och köra mina övningar, tre gånger i veckan. Plus konditionspassen på gymmet.

RunTobyRun!

Ett foto som kunde stått mig dyrt…

I 6.54-tempo mot bättre tider…

Jag vet att det är korkat, men gjorde det ändå. Släppte koncentrationen på löpbandet i ett par sekunder och vips höll jag på att flyga av och tappa mobilen i golvet…

Kämpar vidare med min rehab i carporten och på gymmet och det känns som att det sakta, sakta går åt rätt håll även om det förstås kanske bara är önsketänkande.

Jag har kunnat jogga allt längre sträckor, 500 meter åt gången varvat med 500 meter lugn gång: 3 x 500, 4 x 500, 5 x 500, 6 x 500 och idag 7 x 500. Än så länge känns det bra i knäet,  i alla fall de gånger jag värmt upp ordentligt på cykeln innan. Så var inte fallet i onsdags kväll, då det var rätt mycket folk på gymmet och jag fick lite för bråttom upp på löpbandet och hoppade över den inledande cykelturen.

I dag höll det dock på att gå riktigt illa. Bad min kompis Åsa att ta bilden ovan som ”bevis” på att jag faktiskt tränar och när hon gav tillbaka mobilen gjorde jag det där jag vet att man ska låta bli… Jag tittade ner, kanske bara en eller ett par sekunder, och det var tillräckligt för att tappa koncentrationen på löpbandet och så höll jag på att flyga av. Jag spjärnade omedvetet mot med mitt trassliga knä – vilket förstås kunde slutat illa – och höll på att tappa mobilen i golvet. Vet inte riktigt var den smällde i – räcket? – men den fick sig en törn vid hålet där man pluggar i hörlurarna med följd att jag inte kunde lyssna vidare på First Aid Kits nya platta. Hemma kunde jag dock konstatera att det inte var mobilen som fått stryk utan bara själva ”pluggen”. Tur det, hade kunnat bli en dyr bild både vad gäller knä och mobil.

Utsikt från löpbandet. Roligare än så här blir det inte (om det inte går förbi någon katt).

Det här med koncentrationen är ju inte så lätt alla gånger. Har man stått/gått/joggat på samma ställe en halvtimme med exakt samma utsikt (ovan) är det förstås lätt att tappa fokus och drömma sig bort till någon härlig skog, att springa längs stranden på Sydkusten, som jag gjorde i fjol, eller till något spännande lopp. Här är några av loppen på önskelistan just nu:

  • Ecotrail Reykjavik i midnattssol (juli, 21+ km)
  • Alpinmaran i Liechtenstein (juni, 21 km)
  • Halvmaraton i Toronto (maj eller oktober)
  • Helsingborg halvmaraton (september)
  • Torshavn halvmaraton (juni)

Men av dessa är det väl bara Helsingborg som är realistiskt att kunna genomföra under 2018. Plus vårens stora mål, halvmaran i Liverpool och som jag fortfarande hoppas att jag ska hinna i form till. Men först gäller det att få ordning på knäet och att inte ha för bråttom. Har insett att jag nog får fortsätta hålla till i carporten och på gymmet, inte bara januari ut – som det var tänkt – utan även i februari. Sedan är det 2 1/2 månad kvar tills Ola och jag ska ge oss ut på Liverpools gator och bland annat ta en kort sväng in på Penny Lane… Och tänk, kanske står där en nypolerad brandbil eller någon frisör som gillar att visa bilder för alla människor som kommer förbi och säger ”hello”…? Ska bli spännande att se!

Alpinmaran, nära målet i Malbun

RunTobyRun!

Ett ljus i mörkret?

Jag är nu fyra veckor in i mitt rehabprogram och det jobbigaste är inte att ta mig i kragen, bita ihop och beta av ännu ett monotont pass. Nej, det jobbigaste är att jag inte vet om träningen gör någon skillnad. Om jag blir bättre. Om jag någonsin kommer att kunna springa som jag vill igen.

I brist på andra intryck längs vägen hinner man ju tänka en hel del, när man står i carporten och gör sina övningar. Eller sitter på cykeln inne på gymmet. Eller går på löpbandet. Det är förstås både positiva och negativa tankar som poppar upp i skallen. Som hur jag ska hantera situationen om ledbandet inte blir bra igen, om jag inte kan ge mig ut och springa en mil eller två när jag känner för det eller boka in något spännande lopp att ha som morot, speciellt så här års när vädret inte är det bästa.

Cykla? Nej, för tråkigt.
Skidor? Ja varför inte men där jag bor är snöflingorna lätt räknade och rullskidor, där går gränsen.
Simma? För blött och för klyddigt att behöva ta sig till och från badhuset.
Träna gym? Nja, för mig är det för mycket ”rehab”, det kan aldrig bli kul (även om jag säkert skulle må bra av att träna rygg och överkropp lite),
Gå då? Ja, det är väl där det kommer att landa i så fall. Även om det kan vara rätt enformigt och ibland känns som att stå still. I alla fall jämfört med att kuta.

Det gäller förstås att bromsa de där tankarna och försöka fokusera på det som känns bra, det som är positivt. Som att jag SKA bli bra igen. Eller att jag varit duktig och verkligen tagit mig i kragen och kört 16 pass på fyra veckor, det är ju kanon, gäller bara att fortsätta bita ihop även när det börjar kännas som att inget händer, att det är lika bra att ge upp.

En positiv känsla är att jag nu prövat att jogga några hundra meter åt gången i lugnt tempo på löpbandet. I dag blev det 3 x 500 meter, varvat med tramp på cykeln och ett lugnt gångpass och än så länge känns det bra i knäet, både medan jag joggade och efteråt. Kommer att fortsätta jogga så här ett tag framöver och förhoppningsvis kommer det att funka mycket bättre än de gångpass jag gjort på bandet i hyfsat tempo (cirka 9:00/km) där min gångart blivit ganska styltig och marschartad, vilket också känts i knäet emellanåt. Joggen, däremot, känns som ett betydligt mjukare, naturligare och skonsammare sätt att ta sig fram och är förstås en bättre förberedelse inför att – så småningom – kunna ge sig ut och jogga eller springa på riktigt.

En annan positiv känsla är årstiden. Att det – trots allt – är ganska skönt att krypa in på gymmet när det är gråblask ute, det hade inte varit särskilt skoj att göra det mitt i sommaren. Så biter jag ihop nu ska jag förhoppningsvis vara fit for fight när det börjar bli lite trevligare väder ute.

Men det gäller att inte ropa hej förrän man kommit över bäcken, för allt är verkligen inte frid och fröjd. Knät ömmar ibland när jag går upp ur sängen eller när jag går, vilket jag de facto måste göra emellanåt. Till och från tåget, på jobbet och så vidare. Och det är väl det som oroar mig mest, att så länge den ömheten dyker upp – utan någon nämnvärd belastning – så är det ju bevisligen inte bra. Får se vad Medicinmannen säger om några veckor när vi ska sammanfatta denna omgång rehab.

RunTobyRun!

Rapport från ett knä (som vill till Grekland)

Det är upp och ner just nu. I lördags kunde jag springa obehindrat 4.5 km utan att behöva hålla igen; utan att det ömmade lite i knäet efter första kilometern; utan att det gjorde ont efteråt. I dag gick det desto trögare…

Knäet var segt och stelt, ömmade lite, ja resten av kroppen likaså. Kanske fick den lite för omild behandling i söndags, när jag vikarierade som flyttgubbe, kanske är det något slags förkylning på gång. Hade hoppats kunna spinna vidare på den fina känslan från i lördags men icke sa nicke, men å andra sidan vore det väl konstigt om jag inte drabbades av några bakslag och så länge de är så här små är det väl okej.

Det blev till slut 4.5 km i ett betydligt lugnare tempo än det jag orkade hålla i lördags. Men so what, jag gjorde det, mycket tack vare att jag såg den här bilden framför mig: Marathonas.

Snackade nämligen med en kollega igår, som precis kommit hem från Grekland där hon sprungit sin första mara; klassikern mellan Marathonas och Athen. Debuten och den tuffa banan till trots lyckades hon ta sig i mål på en imponerande bra tid, vilket förstås gav mersmak och nu tar hon sikte på nästa.

Den entusiasmen smittade tydligen av sig, för även om dagens träningsrunda bevisligen gick runt en skånsk by, omgiven av mörka åkrar, var jag mentalt långt söderut och spurtade med lätta steg den sista kilometern av banan i Athen; den långa nerförsbacken, uppför det lilla guppet och in på den klassiska kultiga marmorstadion. Mållinjen, klockan klart under fyra timmar… Och så känslan att få den tunga medaljen om sin hals… Ja, det hade varit härligt att få uppleva igen, men nu har jag ju sagt att jag – förmodligen – inte ska springa några fler maror och så här, mitt i rehabiliteringsfasen, känns det som ett väldigt klokt beslut. Halvmaran i Liverpool i maj är inget dumt mål, det heller. Men sedan behövs det ju nya mål…

RunTobyRun!

 

Tung väg till mål

Lätt går det inte. Och kul är det inte heller. Men det måste gå, trots att knäet fortfarande inte känns helt hundra.

Hade en härlig utflykt till Skrylle i söndags, strövområdet i utkanten av Lunds kommun. Solen sken och det var en riktigt fin höstdag och det märktes, för det kändes som att alla var där. Knappt en enda ledig plats på hela parkeringen men – nog så viktigt – Ola och jag lyckades få plats på serveringen för fika efter våra 7 kilometer i skogen. Cheesecake och varm choklad. Inte dumt alls.

Tog det väldigt lugnt ute i skogen men orkade tyvärr inte hela varvet utan fick gå lite i uppförsbackarna vid 5-6 kilometer. Men jag hade inga känningar i knäet, förutom den där lilla som brukar infinna sig vid ganska exakt 1 kilometer, och det var min längsta runda hittills efter min ofrivilliga månadsvila så det var ändå ett fall framåt.

Fyllde på banken med 4.5 tunga kilometer igår. Det var riktigt segt. Inte kul heller och det hade förstås varit frestande att stanna inne och ta det lugnt i soffan men jag hade haft en fullmatad dag på jobbet och kände att jag var tvungen att komma ut för att rensa skallen och kroppen och så fick det bli.

Om några dagar är det ett halvår kvar tills Ola och jag ska springa halvmaran i Liverpool och det är förstås frestande att sätta upp mål och boka in några tävlingar på vägen. Men jag vågar inte det än, vill absolut inte riskera att köra för hårt och råka ut för en backlash med mitt knä för det vill jag förstås undvika till varje pris.

Därför bygger tidtabellen på ganska snälla delmål, som jag bör klara av bara jag får vara hel och frisk och kan träna så mycket jag vill utan att det ömmar efteråt. Första målet är att greja milen på träning:

  • 31/12: 10 km (6:00/min)
  • 31/1: 10 km (5:30/km)
  • 28/2: 15 km (5:45/km)
  • 31/3: 15 km (5:30/km)
  • 30/4: 21 km (5:45/km)
  • 20/5: 21 km Liverpool (5:30/km)

Noterbart är också, att så här års 2016 hade jag fortfarande siktet inställt på att komma upp i en träningsdos på 150 mil under ett år. I år får jag vara glad om jag kommer upp i 100. Så det är verkligen skilda världar. Allt jag vill nu, det är att få vara hel och kunna träna och springa obehindrat under hela 2018 – men det kanske är för mycket begärt?

RunTobyRun!

Blöt katt

Så dyker han upp igen i köksfönstret och trycker sin rosa nos mot fönsterrutan. Två stora ögon, ett ynkligt mjau. Jag öppnar dörren och han kommer fram mot mig och buffar mot handen med sitt huvud. Jag stryker honom över pälsen och känner att han är blöt. Tusan också, jag som precis skulle snöra på mig skorna och ge mig ut på en runda…

Sebbe Katt går ett varv och nosar kring matskålen och sätter sig sedan vid köksdörren igen och tittar vädjande mot mig för att bli utsläppt. Ah, tänker jag, då kan det väl inte vara allt för jävligt ute för i så fall hade han nog gått och lagt sig på soffan i stället. Men jag antar att han vill ut och försvara sitt revir för där var två dumma katter i morse som försökte göra sig märkvärdiga – ingen tvekan om vad som är på gång när man hör det där speciella skriket. Slagge på gång.

Snör på mig skorna, tar på mig reflexvästen och letar rätt på en mössa. Inte för att jag är särskilt sugen på att springa, egentligen, för kroppen känns trött och seg. Men jag har jobbat två kvällspass i veckan och inte kunnat springa sedan i lördags, så jag måste komma ut för att börja få upp flåset igen. Hoppas bara att knäet håller.

Kliver ut genom ytterdörren och inser att det inte bara regnat. Det blåser också, men vad f-n. Ger mig ut längs cykelvägen i ett lugnt tempo, viktigt att inte ta i för mycket och sabba rehabiliteringen av knäet. Efter en kilometer ungefär brukar det ömma till lite, men bara tillfälligt, och det gör det nu också. Några hundra meter senare börjar det regna igen, en rätt kraftig skur. Gissar att Sebbe Katt har hoppat upp på fönsterblecket igen för att bli insläppt, själv måste jag bita ihop några kilometer till.

Det är en sån där runda som inte går till historieböckerna som den snabbaste, den skönaste, den häftigaste eller den intressantaste i mannaminne, inte på långa vägar. Den var bara blåsig och blöt och jäkligt jobbig – en sån där runda som man bara vill klara av så fort som möjligt för att få komma in och ställa sig i duschen. Fast särskilt fort går det inte, 5 kilometer i 5:50-tempo, så det tar ett tag innan jag får min belöning.

Katten? Han har gått ut igen…

RunTobyRun!

Morgonjogg på Färöarna

Tillbringade weekenden på Färöarna för att fira födelsedag och löparskorna hade förstås en given plats i packningen!

Vi valde bort hotellets löpband, eftersom utsikten var år fel håll, och gav oss istället ut på en svartgrusad slinga uppför kullarna bakom Hotel Foröyar, en runda som bjöd på härlig utsikt över bukten och Torshavn. Lite stenigt här och var och lite fårskit, som kan vara lite svårt att se i motljus, men det blev till slut drygt 5 km och en bra start på dagen.

Jag hade annars vissa funderingar på att svänga förbi Mikkeller Running Clubs faellesträning med utgångspunkt från det gamla trähuset i gamla stan, som man förra helgen invigde siom klubbhus (bilden nedan). Men eftersom deras träning började först klockan 11 skulle det gå ut över dagens utflykt norrut – det gäller ju att utnyttja ljuset så här års -men vi slank i alla fall in på deras mysiga pub på  kvällen innan vi gick över till grann-restaurangen och åt supergott lamm.

Om du funderar på att springa här kan 3 juni vara ett bra alternativ. Då arrangeras nästa upplaga av Torshavn marathon och halvmarathon. Det är kanske inte den vackraste sträckan på öarna – konkurrensen om den titeln är ju rätt tuff – och den är rätt kuperad. Men gillar du annorlunda resmål så kan det vara ett bra tillfälle att slå två flugor i en smäll att testa på detta ödsliga, vackra och dramatiska landskap. Storslaget och svårslaget!

RunTobyRun!

”Du är ju för gammal för sånt här”

Ute på landet, där jag bor, säger man hej till alla man möter i byn. Ja, möjligen inte uppe vid tågstationen för dit kommer även folk från grannbyarna och där hejar inte alla som de brukade göra på den gamla busskurens tid. 

På dagens milrunda mötte jag bland annat en äldre kvinna med något slags Jack Russell-liknande hund. Det är möjligt att jag sprungit på henne förut, men jag kan inte placera varken henne eller hunden, möjligt att hon flyttat in nyligen i något av de nybyggda husen mellan oss och skolan.

– Hej, sade jag när jag lufsade förbi.
– Hej, svarade damen med hunden, för att i nästa andetag lufta sin oro för min hälsa:
– Du borde inte hålla på och springa så där.
– Nähä, svarade jag och stannade upp och stängde av musiken.
– Varför inte det då?
– För du är ju ingen ungdom längre.

Ok. Det var mitt i prick, mitt i 50-årskrisens epicentrum. Så vad svarar man på sånt? Ja, i ett annat läge, en annan situation, en annan människa hade det kanske varit frestande att säga ”ska väl du skita i” och springa vidare. Men knappast till en äldre dam med hund (som dessutom visade sig vara hennes sons, men eftersom sonen var ute och reste i jobbet för jämnan hade hunden blivit halvt adopterad – något motvilligt – av den äldre kvinnan).

Så vi började prata om hälsa och att springa och att gå – hon brukade ofta ta långa promenader, även utan hund – och jag visade pulsmätaren på min klocka och konstaterade att det här tempot var minsann allt annat än ohälsosamt.

Det gick väl fem-sex minuter innan vi vinkade adjö och jag kunde fortsätta min löptur längs 101:an och då kom jag ju förstås på vad jag borde svarat. Att jag skulle visat henne vad jag lade upp på Facebook förra veckan:

Springa maraton vid 92, halvmara vid 94 och dessutom efter att ha besegrat cancer tre gånger, ja historien om Harriette Thompson slår det mesta. Snacka om krutgumma!

Undrar hur många gånger hon fått höra att hon är för gammal?

RunTobyRun!

PS. Nästa gång jag springer på damen med hunden ska jag tacka henne för att hon inspirerade mig till detta inlägg på bloggen! DS.

Hästhagen 13:15

Äntligen lite fart under fötterna – men också en ömmande häl så det är möjligt att jag får softa järnet och vila mig i form till Midnattsloppet nästa lördag.

Dagens träningspass i Malmö inleddes med 5 km på bana, vilket resulterade i ett nytt årsbästa på sträckan (24:19 = 30 sekunder snabbare än jag gjorde  i fjol) och fem jämna kilometerpasseringar på 4:50-4:55.

Närmast på tävlingsmenyn står milen nästa lördag och sedan en halvmara om ytterligare tre veckor – så nu kommer träningen inte gå ut på att springa så mycket snabbare utan om att försöka hålla en hyfsad fart över tid.

Efter tempopasset på löparbanorna gav jag mig ut på en trevlig runda i lugnt tempo i och runt Pildammsparken. Hade hoppats komma upp i 10 kilometer, men efter åtta tyckte jag att det började ömma i ena hälen och bestämde mig för att det räckte för idag och att ta det säkra före det osäkra. Hoppas det går över snabbt!

Har nu bättrat på träningsdosen med en massa gräsklippning, så lita på att kroppen kommer att värka i morgon…

RunTobyRun!

PS. Hästhagens IP (bilden) heter just så därför att där, vid Västra Rörsjön, gick kronans/arméns hästar och tog igen sig mellan slagen mot danskarna. Har länge undrat om det finns någon lika logisk förklaring till ortsnamn som Pinan, Njutånger och Porrarp. DS.