Min första triathlon på 25 år!

Den 28 september förra året postade jag inlägget Triathlon = respekt, som hittills visats över 540 gånger på jogg.se (+ ett oräkneligt antal gånger här på modersajten) och därmed är det näst mest lästa inlägget på RunTobyRun. Det började så här:

”Känner några tjejer som i lagom vuxen ålder hängett sig åt triathlon, en av dem genomförde dessutom sin första Ironman kort efter att hon lärt känna sin diabetes, och det är förstås respekt.

Triathlon handlar, precis som alla former av mångkamp, om att vara bra på mycket – eller, i alla fall, ha en hög lägstanivå på de eller de grenar man inte är så bra på och dessutom kunna lägga upp ett träningsprogram där man drar nytta av mångsidigheten utan att en träning går ut över någon annan. Själv är jag en usel simmare och med en så lägsta lägstanivå är det förstås extra tungt att försöka sig på en triathlon. Å andra sidan, om man lyckas, så är det verkligen värt respekt.”

Med ett nostalgiskt minne av min första triathlon, den som vi anmäldes till ”frivilligt” i det militära, mätte jag förra sommaren upp en kvarts Ironman och funderade allvarligt på att köra den som ett träningspass.

Det tog ett år, men nu har jag funderat färdigt och i förmiddags blev den där triathlonen faktiskt av – utan annat krav på mig själv än att ta mig runt. För jag är fortfarande en halvusel långsam simmare och det är inte många gånger på ett år som jag sätter mig på cykeln, vilket gjorde det snudd på omöjligt att uppskatta hur mycket tid och ork den delen av äventyret skulle ta och hur mycket kraft det skulle finnas kvar i benen till löpningen.

Jag fastnade till slut för den olympiska distansen (1500 meter simning, 40 km cykel och 10 km löpning) eftersom den kändes som en värdig utmaning och dessutom kan ses som en liten hyllning till vår fantastiska Lisa Nordén, som vann silver i OS i London 2012 och bara var typ en centimeter från att vinna guld. Det är mitt särklass bästa minne från den olympiaden!

Av praktiska skäl gjorde jag följande ”regeländringar”:

  • Simningen genomfördes i 25-metersbassäng, inte i öppet vatten
  • Cykelmomentet delades upp i två, det vill säga att jag inledde dagen med att cykla drygt 8 km till Oxievångsbadet. Efter simningen hoppade jag på cykeln igen för resterande 32 km. Nedan redovisas cyklingen som ett moment.
  • Klockan stannades när jag kom till Oxievångsbadet och när jag klev upp ur bassängen eftersom passeringen genom entré och omklädningsrum var ett moment jag själv inte kunde styra över. Jag ansträngde mig dock för att hålla spilltiden så kort som möjligt, exempelvis duschade jag inte efter simningen utan torkade bara av mig snabbt innan jag rusade vidare.
  • Klockan stannades även efter 6.7 km löpning, när jag i ett akut kissnödigt tillstånd sprang på toa och av gammal vana stängde av klockan vid ytterdörren.
  • Utifrån mina förutsättningar gissade jag att passet borde gå att genomföra på omkring fyra timmar (60 minuter simning, 2 timmar cykel, 1 timme löpning). Men som sagt: målet var att komma runt utan tidspress – den kan jag spara tills jag eventuellt gör om äventyret och kan satsa på att plocka tid på vart och ett av momenten.

Så var det dags – och det blev faktiskt som jag hade tänkt mig: simningen var tråkigast, cyklingen jobbigast och sista biten av löpningen gick på ren vilja:

SIMNINGEN: Jag har alltid varit dålig på att simma och hade vid 20 års ålder knappt tagit simborgarmärket. Inför dagens triathlon hade jag aldrig simmat längre än 1100 meter, så momentet innebar dubbla utmaningar. Att ligga och plaska 60 längder i en 25-metersbassäng är ingen hit, dessutom innebar det att jag till tonerna av Dansbandskanalen fick kryssa fram mellan tre äldre herrar, varav en hade en lustig variant av ryggsim och de andra simmade lugnt med något rofyllt meditativt i blicken.
Någon gång efter 750 började det bli lite jobbigt, men jag varierade bröstsimmet med lite crawl och sista 200 gick riktigt bra. Tid: 56.40 = absolut inget att skryta över…

triathlon2

CYKLINGEN: Turen gick först tur och retur Oxievång, därefter runt byarna norr om Vellinge: Arrie, Hököpinge kyrkby, Mellangrevie, Östra Grevie. Har inte cyklat fyra mil i sträck på typ 25 år och halvvägs började det ömma i rumpan (hur känns det inte då efter 30 mil Vättern runt…?).

Problemet var att min cykel är obetydligt bättre än en gammal militärcykel, det vill säga att den har två fungerande växlar istället för en och det som framförallt saknas är en tung växel där man kommer långt på ett enda tramptag. Skulle gissa att jag tog dubbelt så många tramptag som jag borde gjort, men efterhand lärde jag mig att läsa terrängen och utnyttja minsta lilla nerförsbacke för att bara rulla – speciellt när jag närmade mig växlingen till löpningen och jag insåg att det var bra att försöka spara benen. Tid: 1.51.51 – vilket innebar 21,46 km/h och lite snabbare än målet på 20 km/h.

triathlon3

LÖPNINGEN: Det är en märklig känsla, när man kliver av cykeln och benen fortsätter att ”gå runt” och famlar efter tramporna… Man rör sig framåt, men det är omöjligt att känna om det går snabbt eller långsamt. Vid första vändningen (3.35 km) insåg jag att det här går ju riktigt bra och jag kämpade mig sedan i mål på 52:04 – en tid jag är riktigt nöjd med efter förutsättningarna.

Det tog inte 4 timmar utan drygt 3:40 (Lisa Nordén gjorde samma sträcka på 1.59.48) och jag klarade mig utan punkteringar, kallsupar eller andra oförutsedda händelser än det lilla toastoppet. Så jag är nöjd!

Medan kroppen nu återhämtar sig måste jag bara få säga det igen: triathlon = respekt. Så till Annika, Lotta, Josefin och alla andra som håller på med detta: sträck på er, ni är grymt bra!

RunTobyRun!

Triathlon = respekt

LÄS UPPFÖLJNINGEN – BLEV DET NÅGON TRIATHLON?

Känner några tjejer som i lagom vuxen ålder hängett sig åt triathlon, en av dem genomförde dessutom sin första Ironman kort efter att hon lärt känna sin diabetes, och det är förstås respekt.

Triathlon handlar, precis som alla former av mångkamp, om att vara bra på mycket – eller, i alla fall, ha en hög lägstanivå på de eller de grenar man inte är så bra på och dessutom kunna lägga upp ett träningsprogram där man drar nytta av mångsidigheten utan att en träning går ut över någon annan. Själv är jag en usel simmare och med en så lägsta lägstanivå är det förstås extra tungt att försöka sig på en triathlon.

Å andra sidan, om man lyckas, så är det verkligen värt respekt.

Faktum är att jag gjort en triathlon – för snart 25 år sedan, när jag låg i det militära. Vi började dagen med att simma i Falkenbergs badhus och – tack och lov – insåg arrangörerna att det skulle bli ont om tid och utrymme för alla att plaska runt så det bestämdes att vi bara behövde simma 500 meter (tiden gångrades sedan med 2 för att få en kilometertid och mer spridning på startfältet) och det var ju fantastiskt för min del, jag hade aldrig simmat så långt som 500 meter innan och det är ytterst tveksamt om jag hade orkat det dubbla.

Nästa gren bestod i att cykla kustvägen från Falkenberg till Halmstad på en oväxlad militärcykel. Det är en vacker sträcka men rätt vindkänslig (say no more) men samtidigt fantastiskt kul att ta sikte på en medtävlare, ta rygg och sedan vissla förbi. Här hade jag onekligen nytta av att ligga dåligt till efter simningen (typ 60:e plats av 70) och kunde jobba mig upp genom fältet och med varje omkörning fick jag en ny boost och ork att jaga ikapp nästa, vilket är betydligt angenämare än motsatsen. Det måste kännas väldigt tungt att hela tiden bli ikappkörd och omkörd utan att orka svara när rycket kommer.

Det blev väldigt många omkörningar under de där fyra milen och sedan plockade jag ytterligare några placeringar under den sista milen löpning, som även då var min starka sida (det var någon gång i denna vevan som jag satte mitt PB på 36:10 på milen, ett rekord som garanterat kommer att stå sig…). Minns inte exakt vilken placering jag hade i mål men jag har bestämt för mig att jag lyckades kuta mig upp på topp-10. I sista backen upp mot regementet knäckte jag en atletisk major och det var också en väldigt skön känsla. In your face!

Det var utan tvekan en kul idrottsupplevelse och som med åren fått ett härligt nostalgiskt skimmer. Så varför gör jag inte om det? Ja, det kan man fråga sig. Kanske för att jag är rädd att få punktering… Eller att jag aldrig skulle få för mig att ställa upp i en tävling som innebär att jag måste simma så långt i öppet vatten. Men, man ska aldrig säga aldrig…

I somras mätte jag faktiskt upp en kvarts ironman, 1 km simning (är ju i och för sig inte så himla svårt att mäta upp i en bassäng…), 45 km cykel och 10,5 km löpning och funderade ett tag på att göra det som ett träningspass. Simning är, nu som då, min svaga sida och att simma en kilometer tar för mig en mindre evighet. 35 minuter? 40? Så där finns det säkert utrymme för att plocka ett par, tre minuter 🙂

(tillägnad AT, JP, LW och alla andra tappra kämpar!)

LÄS UPPFÖLJNINGEN – BLEV DET NÅGON TRIATHLON?