Överviktiga siffror

Jag erkänner: det finns en hel del som jag är stolt över att jag uträttat sedan jag återuppstod som löpare för snart fem år sedan. Men dit hör tyvärr inte att hålla koll på min vikt…

Sommaren 2012, när jag började löpträna efter 16 års uppehåll, var det för att må bättre och orka mer. Jag hade inget långsiktigt mål med min träning och det där med vikten, det var ingenting jag tänkte på även om vågen började närma sig tresiffrigt och slutligen peakade runt 102 kilo.

I maj 2013, elva månader senare, hade jag inte bara gått från noll till att springa en marathon på 4:24 – vilket jag förstås är stolt över – jag hade också tappat närmare 17 kilo och vägde in på dryga 85. Det var jättekul att ställa sig på vågen så jag gjorde det ofta, ibland varje morgon – man väger ju rimligen mindre när magen är tom.

Efter ett tag hade jag ökat några hekto, sedan några kilo och under en lång tid låg matchvikten omkring 92-93 kilo. Men så, hösten 2015, tvingades jag till operationsbordet för att plocka bort gallblåsan och efter det rasade vikten igen till 83 – den lägsta noteringen sedan 1900-talet.

Numera väger jag mig inte så ofta – helt enkelt för att det inte är kul längre och för att jag har ”bättre” saker för mig – men i morse gjorde jag det och då visade vågen 94, vilket kanske är i mesta laget; hade jag lyckats ligga kvar runt 83-85 kilo så hade jag definitivt haft anledning att känna mig stolt, men att lägga på sig tio kilo igen är förstås inte så kul.

Som jag ser det finns det tre sätt att hantera situationen på: att anamma någon form av diet, att svälta eller att leva på som jag alltid gjort. Jag äter mig mätt på lunchen, tar ibland något gott till kaffet och tar gärna ett par glas vin även en måndagkväll om det ska tittas på Homeland. Och det får mig att må bra…

Dessutom, tittar man på min viktutveckling de senaste åren så gick det neråt 2013, sedan uppåt igen, neråt 2015 och sedan upp igen till där vi är nu. Upp-ner-upp-ner, så rent statistiskt borde jag tappa ett antal kilo även i slutet av 2017. Och till dess har jag förhoppningsvis hunnit beta av i runda tal 100 mil skön löpning!

RunTobyRun!

Lätt på foten

Den Långa Vägen Tillbaka – del 7: det blåste som sjutton i lördags när jag gav mig ut på min första riktiga löprunda efter operationen. Och det gick över förväntan – betade av 6 kilometer i ett tempo som jag i den hårda vinden skulle ha varit nöjd med även i o-opererat skick!

I dag tog jag det något lugnare, njöt av solen och passade också på att stanna två gånger för att hämta andan innan jag spurtade hemåt efter totalt 7.6 km. Det var en jätteskön känsla, det kändes verkligen som att jag är på väg tillbaka – och dessutom allt lättare på foten. Eller på fötterna, kanske man får säga…

Förra hösten sedan skrev jag ett inlägg om det här med att titta på vågen, kallat Självplågarvecka, där det stora självplågeriet inte var mitt eget utan att se min chef genomlida ännu en lunch bestående av två finncrisp och en bytta kvarg.

Från att ha tittat på vågen en gång om året – och då suckat över att jag närmade mig tresiffrigt – har jag blivit en allt flitigare vågtittare. Kanske för att det hösten 2012 började bli allt roligare, för i takt med att jag började komma upp i träningsrundor om 8 kilometer i snitt så började också kilona att rasa. På sju månader försvann 16 kilo med en lägsta notering på 85,4 kilo, ett par veckor efter Copenhagen Marathon, min lägsta matchvikt sedan slutet av 1900-talet.

VIKTIG KURVA
Oktober 2012-December 2015

Men sedan började det klättra uppåt igen, sakta men säkert, och i augusti visade vågen stadigt runt 92 kilo för att i dag, efter löprundan, stanna på 84,2 och där får den gärna stanna, jag har ingen ambition att försöka komma ner på 80 kilo.

Hur blev det då så här och så snabbt? Samtidigt som jag tappat omkring 11 veckors träning? Ja, givetvis måste min numera bortopererade gallblåsa haft ett finger med i spelet och påverkat ämnesomsättningen. Men det kan också bero på att jag ”tack vare” problemen med gallan tänkt till lite mer över fenomenet mat och framför allt undvikit att äta mycket av fet mat, vilket också bidragit till att gå ner i vikt.

Ska bli spännande att se vad vågen stannar på om ett halvår, när jag förhoppningsvis kunnat träna ordentligt och även kunnat genomföra några planerade långlopp.

RunTobyRun!

Självplågarvecka

En liten bytta kvarg och två finncrisp, det är vad kollegan lägger upp på tallriken när vi sätter oss i lunchmatsalen.
– Jag har självplågarvecka, säger hon med ett ansträngt leende.
– Igen? säger jag.
– Ja, igen, skrattar ho och tittar lystet på våra matlådor eller det vi köpt från kantinen.

Det finns många sätt att försöka gå ner i vikt. Klassiska metoder som viktväktarna och mer moderna som Nutrilette, LCHF, 5:2 och annat hokus pokus. För vissa fungerar det alldeles utmärkt, för andra slutar det i kalabalik när kroppen börjar skrika efter sötsaker, pommes och bearnaise.

Själv har jag aldrig testat någon av dem, men jag är skeptiskt. Speciellt att gå in för en extremt hård diet samtidigt som man tränar hårt. Finns risker där, som  många säkert upptäckt ”den hårda vägen” och en bra grundregel är väl att alltid fråga någon som kan sånt här – och som inte har något kommersiellt intresse i någon av kurerna – innan det sjösätts allt för vilda planer.

Själv vägde jag länge runt 70 kilo, för att i 30-årsåldern klättra till omkring 80, vilket säkert innebar att jag såg mycket mer välmående ut. Sommaren 1995 hade jag en dipp när jag sommarjobbade i USA på en så kallad ”fat farm” (eller wightloss camp, om man ska vara lite mer politiskt korrekt) där överviktiga barn mellan 7 och 18 år fick åka på sommarläger, aktivera sig flera timmar om dagen, lära sig om näringslära och att bygga självförtroende. Det sista var nog så viktigt, eftersom många av de här barnen var mobbade och inte hade så många vänner hemma. De åt när de var glada, när de var ledsna, när de gjorde läxorna, när de tittade på TV… Och däremellan var det ”snack break” och gigantiska laddningar med onyttigheter. Självfallet fick alla skjuts med bil, bara de skulle till en kompis några hundra meter ner för gatan.

Att vara hemifrån 9 veckor kan förstås vara jättetufft och vi ledare gjorde vad vi kunde för att de skulle känna sig hemma – och de flesta lyckades snabbt få både vänner och flickvänner… Själv höll jag större delen av dagarna till på en gräsplan, längst uppe på campen (och längst bort från lägerledningen) jag försökte lära ut den europeiska formen av fotboll. Tonårstjejerna skrattade alltid glatt: ”Hey, Toby, say kick balls”. Många av dem gjorde imponerande resultat och tappade 15-20 kilo under veckorna på campen, själv tappade jag 7 kilo och såg riktigt mager ut när jag kom hem. ”Hey Toby, it’s not fair, you’re not even trying”.

Barnen fick en slimmad diet på 1400 kalorier om dagen och det var i princip vad som erbjöds ledarna också… Så två kvällar av tre, när jag inte hade kvällspass, rusade vi nerför backen till den stora dinern och vräkte i oss mat – riktig mat – jättelika banana splits och andra onyttigheter. Ändå rann kilona av mig…

2012, när jag började springa igen, hade midjemåttet växt och vågen visade på över 100 kilo och det kändes förstås mentalt tungt att se visaren klättra upp på tresiffrigt. 15 år som sambo/gift och två graviditeter (ja, män kan också gå upp i vikt när det väntas barn…) hade gjort sitt och det var väl inte så mycket att säga om det.

Ändå var det inte att gå ner i vikt, som var målet, när jag började springa utan bara att få bättre ork. Men när jag efter några månader började komma upp i rundor om 8-9 kilometer, så märkte jag också att det började ge resultat på vågen. Jag fick en sådan i present när jag fyllde 45 och brukar roa mig med att väga mig efter löprundorna, för då är chansen som störst att den visar lite… Och från en topp på 102 kilo, så lyckas jag på ett drygt halvår gå ner till 85.4 – enbart genom att kuta. Ok, jag kanske inte tog något extra trivselglas vin en tisdagkväll och jag kanske inte tog den där sista trivselbiten och såsen i stekpannan om jag redan var ”lagom” mätt. Men jag tog inte till några svältkurer eller underkastade mig något annat hallelujaprogram. Och absolut inga luncher med finncrisp och kvarg.

Att byta jeans från 38:or till 34:or var en härlig känsla, men under 85 kom jag aldrig. Tvärtom steg vikten igen och har det senaste året legat och pendlat mellan 88 och 90 kilo och där får den väl ligga, såvida jag inte lyckas tappa några kilo igen. Fast jag vet inte hur…  För någon vackert gasell-liknande, atletisk löpare lär jag väl aldrig bli (ja, jag erkänner: jag blir lite avundssjuk ibland när jag möter andra löpare som inte behöver fundera över sådana här saker…)

Eftersom jag gillar excel (”it’s a guy thing”) har jag gjort följande graf över min vikt de senaste åren, mätt vid varje månadsskifte.

vikten