Vägens slut – eller kanske ett vägval?

Habo fure i Lomma i går vid 16-tiden – en skön träningsmil, först i duggregn och sedan i sol.

This is not the end… It’s just the end of the beginning.

Det var Winston Churchill som sa något åt det hållet. Han sa också att champagne skulle vara torr, kyld och gratis, oklart om det var därför han fick Nobelpriset i litteratur eller blev brittisk premiärminister, men det kan vi lämna därhän en dag som denna.

Bloggen är framme vid sitt slut. Men vägen tar förstås inte slut för det utan det finns fortfarande massor av spännande stigar och vägar att utforska. Så det tänker jag göra, under förutsättning att jag håller mig hel och frisk.

Med andra ord: det kan dyka upp någon race report eller annat ”special” på bloggen framöver, när det börjar klia i fingrarna (se nedan). Men annars tar det slut här och nu.

Få se nu, ska jag ta vänstra eller högra stigen…?

RunTobyRun!

Uppdateringar efter detta:
6/6: Royal Run 10 km (Köpenhamn), 29/6: Skåneleden , 29/7 Sankt Olofsloppet 9.2 km.

SANKT OLOF – tillbaka till byn som förändrade mitt löptänk

74 – 220729
Sankt Olofsloppet, 9.2 km
51:25 (5:35/km
)


Så var det äntligen dags för ett fjärde besök i Sankt Olof och det årliga loppet på Sankt Olofsdagen – loppet som på allvar fick mig att inse att löpning inte bara handlar om att nöta asfalt och springa stora lopp. Att det finns härliga utmaningar i grönskan, vid sidan av vägen, och att ett litet byalopp kan vara en nog så härlig upplevelse som att ge sig ut med fem eller tio tusen andra löpare.

Året var 2015 då jag slogs av den härliga stämningen i solskenet på idrottsplatsen, där det var rena rama byafesten med grillning och prisbord och barnalopp . Det kändes som om ”hela byn” var där och frågan är om det kan bli så mycket bättre stämning? Jag återkom sedan till loppet både 2016 och 2017 men därefter har det alltså dröjt fram tills nu.

Visserligen var det inte lika mycket folk i år som tidigare år, men Sankt Olofsloppet har fortfarande kvar samma charm. Man betalar sin hundring för att springa, blir trevligt bemött i nummerlappsutdelningen på dansbanan, kan gå på en riktig toalett inne i klubbhusets murriga innandöme och belönas efteråt med en plakett i halvantik design. Det känns lite som att tiden stått stilla – men varför ändra på något i onödan?

Formen då? Nja, tyvärr lyckades jag inte pricka in någon formtopp den här gången heller, så jag bestämde mig för att springa den trevliga och lätt kuperade rundan som ett träningspass – i så pass lugnt tempo att jag skulle vara säker på att ha ork kvar i benen till den avslutande brutalbacken upp mot idrottsplatsen för den är inte att leka med…

På mina tidigare starter har jag klockats på 46:12, 46:22 och 47:29 – det vill säga ett tempo på drygt 5 minuter per kilometer och långt under vad jag borde mäkta med denna gång, utifrån rådande dagsform där 6 blankt kändes rimligare att satsa på.

Vi var sammanlagt 25 löparel som gav oss ut på långa banan – ner mot kyrkan, genom bondgården där det en gång satt en gammal man med en katt i knät och vi nu sprang genom en flock kacklande hönor. Gick det inte lite väl fort i början? Flåsade jag inte lite väl mycket? Och hur hög var egentligen pulsen? Vi fortsatte genom en liten skog, ut på stora landsvägen och sedan – ungefär halvvägs – in på bästa delen av banan: den böljande vägen bland lövträden med sina små upp- och nerförsbackar. Kom sedan ut igen på landsvägen, in genom byn och plötsligt var den bara där. Brutalbacken. Som gjord för att spela en avgörande roll i en spurtuppgörelse, i mitt fall bara minst lika jobbig som jag mindes den.

Sprang i mål ganska exakt 20 minuter över banrekordet, men betydligt snabbare än jag hade räknat med så jag får vara nöjd. Och en sån här härlig kväll spelar det egentligen ingen roll vad klockan stannar på för det är ren och skär löpglädje.

RunTobyRun!

Skåneleden – i år oxå!

Sträckan söder om Ringsjön blev min 27:e etapp på Skåneleden – en rätt lättlöpt sträcka om man får tro beskrivningen men där fanns faktiskt några ordentliga backar i skogen mellan Osbyholm och Rövarekulan .

Största utmaningen var dock att springa rätt långa sträckor i väldigt högt gräs – definitivt inget för den som har fästingfobi. Den gamla banvallen bjöd heller inte på den sjöutsikt jag hoppats på eftersom det oftast var träd eller hus i vägen.

MINA STRÄCKOR PÅ SKÅNELEDEN 2019-2022
BILDGALLERI SKÅNELEDEN

KÖPENHAMN: en dejlig runda med kronprinsen

# 73 – 220606
Royal Run, Köpenhamn, 10 km
56:06 (5:36:km)


Efter middagsregnet klarnade vädret upp över Köpenhamn och bjöd på bästa tänkbara inramning till årets upplaga av Royal Run – loppet som började för några år sen som ett ”one-off” till den danske kronprinsens 50-årsdag. I år ville mer än 90 000 vara med och springa i fem städer, helt otroligt!

Så var det äntligen dags för mig att springa ett lopp i Danmark – det 23:e i ordningen, men det första på drygt tre år. Det är förstås pandemin som spökat men hit kommer jag gärna igen&igen& – för att citera det danska bandet Nephew, som nu tagit paus på obestämd tid. Med bästa tänkbara väder blev också Royal Run precis den folkfest som alla hoppades på.

För egen del var detta mitt första Royal Run, ett koncept som jag i våras beskrev som sympatiskt. Fem lopp i fem städer samma dag med kunglig glans – inte bara till namnet. Danskarna har nämligen ett kronprinspar, som inte bara nöjer sig med att titta på när andra springer eller dyka upp någonstans och dela ut pris. Nej, de är med och springer och svettas tillsammans med undersåtarna. I år hann kronprins Frederik med att springa i tre ”byer” och kronprinsessan Mary två. Även lillprinsarna var med och sprang. Respekt!

Loppet startar vid klassiska ”ölrännan” Nyhavn och tar sedan löparna förbi Den svarta diamanten (bibliotek), Tivoli och Rådhusplatsen, vidare upp genom Vesterbro mot Frederiksberg och baksidan av Zoo, sedan ner igen förbi ”sjöarna” och riksdagshuset Christiansborg till en sällsynt pampig avslutning vid kungliga slottet Amalienborg. Något år stod Drottningen på balkongen och vinkade när kronprinsen spurtade mot mål – oklart om hon var hemma även i år, men snacka om att springa på hemmaplan! Dock fick han i år se sig besegrad på milen av sin 16-årige son – så kanske laddar han redan för revansch till nästa år?

Själv kände jag mig stel i kroppen hela dagen och hade dessutom svårt att värma upp ordentligt i trängseln i startfållan vid mysiga Admiral hotell Jag valde därför att haka på 57:30-ballongerna och lät dem göra jobbet till cirka 4,5 km – efter loppets enda riktiga uppförsbacke – varifrån jag höjde tempot. Kändes som ett klokt beslut att använda farthållarna som bromskloss första delen för att inte riskera att gå ut för hårt.

Passeringen halvvägs signalerade mot en tid i nivå med Lundaloppet för en månad sedan – 57:02 – men jag trampade på och lyckades sänka mig med ganska exakt en minut. En bra dag där jag lyckades hålla min taktik utan att krokna, ett klart steg framåt, speciellt med tanke på formtappet för ett par veckor sedan när familjen var sjuk och jag fick skippa Göteborgsvarvet. Men för att blir nöjd med året bör jag plocka ytterligare några minuter på milen.

Summa summarum en trevlig utflykt, även om jag missade kronprinsparet.

RunTobyRun!

Uppdatering: kronprins Frederik sprang i mål på 49.36 men då hade han alltså redan värmt upp med en engelsk mil i Aalborg samt 5 kilometer i Aarhus på tiden 23:31.

En härlig dag, inte minst i området runt slottet, Nyhavn och Ofelia Plads. Bilderna på de riktigt snabba löparna är från loppet över en engelsk mil tidigare på dagen. Klicka på bilderna för att se dem i större format.

Känn ingen sorg för mig, Göteborg

Uppe vid ”Poseidon” är det drygt 4 kilometer kvar – för de som springer Göteborgsvarvet.

Det var nu det skulle ske – fjärde gången gillt – men det blir inget Göteborgsvarv för mig i år heller. Typiskt!

Varvet är ju utan tvekan ett lopp man ”ska” ha på sitt löpar-CV, men av randiga och rutiga skäl har det aldrig blivit av. Antingen har det krockat med andra lopp eller har det varit annat strul. Som 2017, när jag hade varit småskadad och sjuk precis innan och inte kände att det var lönt att åka upp till Götet för att springa två mil. Eller som förra våren, då loppet ställdes in på grund av pandemin och flyttades till september bara för att ställas in igen med kort varsel.

Den gången blev ersättningen att springa virtuellt över åkrarna norr om Trelleborg och få en medalj hemskickad på posten – vilket kändes som en rätt klen tröst jämfört med att få springa genom ett folkfestligt Göteborg,,. Men några veckor efter det virtuella Varvet fick jag ett erbjudande om att behålla min startplats till lördagens ”äkta vara” och det tycker jag kändes som en snygg gest av arrangörerna.

Men det blir alltså inget. Vi har haft covid hemma de senaste veckorna och även om jag själv klarat mig – hittills – känns kroppen skum. Jag har svårt att sätta ord på mina synptom för det kommer och går; ibland känns jag varm fast jag inte har feber, ibland sticker det i näsan, ibland är det lite tungt att andas. Inte så att jag kippar efter luft, men tyngre än normalt.

I onsdags kväll sprang jag mitt planerade genrep, 7 kilometer, vilket fyllde på träningsdagboken men i övrigt fanns det ingenting att glädjas åt för det gick väldigt tungt och kändes som att jag inte hade någon ork alls, trots att jag sprang väldigt långsamt. Med andra ord: det känns som att jag skulle kunna haft en lightversion av covid, vilket inte vore så konstigt med tanke på att vi har smittan i huset, men när jag testade mig i onsdags var det negativt.

Hursomhelst är det inte läge att springa två mil. Hade det varit i närområdet hade det varit en annan sak, då hade jag kanske kunnat pröva och kliva av efter ett tag, men nu känns det onödigt att ”leva på hoppet”, slösa bort en hel dag och köra 60 mil i onödan.

Känns lite snöpligt för jag hade verkligen sett fram mot utflykten, men nu är det som det är och det känns skönt att inte behöva fatta beslut samma dag.

Känns också som ett snöpligt sätt att sätta punkt för nästan åtta års bloggande. Nu blir det inga mer regelbundna uppdateringar, men förhoppningsvis kanske en och annan race report så småningom.

Tack för visat intresse!

RunTobyRun!

Bil med min målgångstid vid virtuella Göteborgsvarvet i september, där jag fick ta det lugnt på slutet på grund av oroväckande signaler från ryggslutet. Årets målsättning var att springa snabbare än Berlin (2:10) och försöka komma ner mot 2 timmar.

En runda i Nyköping…

Tillbringar helgen i Nyköping för att se dottern tävla SM i cheerleading och passar samtidigt på att utforska ett av kommunens friluftsområden, Ekensberg.

Området ligger precis öster om centrum, runt det lokala Galgberget, och erbjuder ett par kortare elljusspår samt en rätt kuperad 5-kilometersrunda även om det inte handlar om några extrema brutalbackar. Det känns lite som att springa på en smal skogsväg förutom en del av sträckan, som går på en stig i upptrampat eller uppkört gräs.

Slingorna sköts om av en orienteringsklubb, vars stuga man också passerar. Där finns också parkering för den som kommer till området med bil, ett annat alternativ är att parkera vid Ekensbergs vårdcentral. Slingorna börjar precis bakom vårdcentralen men skyltningen in i skogen avslöjar ingenting om elljusspår utan säger kort och gott ”strövområde 0.2 kilometer”.

RunTobyRun!

FLER TIPS PÅ MOTIONSSPÅR

Dotterns lag körde programmet felfritt men det räckte tyvärr inte för medalj. Bra jobbat ändå!

Framme vid vägs ände


Efter tio år som löpare och snart åtta år som bloggare känns det som att jag nått vägs ände – i alla fall med bloggen – och att det är dags att parkera den för gott.

Man ska förstås aldrig säga aldrig och därför kommer jag att behålla sajten runtobyrun.se ett tag framöver. Förmodligen kommer det att klia i fingrarna emellanåt, så det är fullt tänkbart att den fylls på med något lopp eller så i framtiden, men annars är tanken att sätta punkt i och med nästa veckas utflykt till Göteborgsvarvet.

Du som har följt bloggen minns säkert att jag kände att inspirationen började tryta redan under pandemin, något som jag tillfälligt lyckades kurera genom projektet att bubba om närmare 550 inlägg till RunTobyRun i bokform, som jag släppte digitalt den 1 maj förra året. Sedan dess har det blivit ytterligare ett gäng inlägg på bloggen, men nu har den mentala bommen slagit igen.

Återstår således bara att hoppas att du ”hänger med” till Göteborg och så ses vi kanske någonstans i spåret eller vimlet. Tack för visat intresse!

RunTobyRun!

PS. Boken går fortfarande att läsa eller ladda ner gratis som PDF på www.runtobyrun.se/boken!

Och hälarna då…?

Det har snart gått ett halvår sedan jag tvingades ta fyra veckors träningsuppehåll för att vila mina hälar – och frågan som gnager är om jag skulle vilat längre eller om det inte hade gjort någon skillnad. Och hur är det med mina andra skavanker?

Hälarna är ju, som bekant, precis som resten av fötterna, rätt svåra att få ordning på. De får ju sällan vila utan behövs när vi går, när vi står, när vi springer. Att tejpa fötterna och vila gjorde ingen skillnad, därför valde jag efter några veckor att börja träna igen i lugnt tempo och väldigt korta distanser för att se om det skulle göra det värre. Det gjorde det inte – tack och lov – utan jag har kunnat träna på hyfsat under vintern och våren.

Samtidigt har det varit oväntat segt… Jag är långt från där jag vill vara, vad gäller tempo och flås, men får glädjas åt att jag faktiskt kan träna och att det inte var hälsporre eller något annat som i värsta fall hade kunnat sabba hela året.

Några av er har ju följt mina ”ups and downs” och kommit med peppande kommentarer – tack för det! – så här kommer en liten lägesrapport om hur det känns så här ett halvår senare:

Att springa kortare sträckor brukar fungera bra men om rundan blir längre än 6-7 kilometer ömmar det efteråt och då krävs det förstås en extra vilodag. Problemet är ju att fötterna tar stryk även vid längre promenader; semestern till Bologna och San Marino innebar någonstans runt 85 000 – 90 000 steg och efter det hade jag ont flera dagar.

Dessutom är det tyvärr inte bara hälarna som oroar – av och till känns kroppen seg eller som att jag har träningsvärk (som inför Lundaloppet), allra värst är det i handleder och händer som nästan alltid värker när jag vaknar. Kan det vara begynnande artros? ”Du får nog kolla upp det där” brukar K säga och det är väl kanske inte någon dum idé.

Det bästa hade ju varit om man hade kunnat få något slags helkroppsscanning eller koppla upp sig på någon centraldator, som läser av hela kroppen istället för att behöva gå på flera kollar. Exempelvis har jag en öm punkt under ena foten, precis under främre trampdynan, som inte gör något väsen av sig medan jag går eller springer men däremot kan göra jäkligt ont i viloläge. Det är väl något slags förslitning, antar jag, och tyvärr finns det inget som tyder på att det håller på att gå över. Synnerligen irriterande men det kunde som sagt varit värre och det finns alltid någon annan som det är mer synd om, så jag ska inte klaga allt för mycket.

När det gäller träningsmängden hittills i år så ligger jag klart efter förra våren – hela 16 mil – vilket inte är så konstigt eftersom jag då var inne i en väldigt bra period och kunde träna utan bekymmer. Men jag har i alla fall sakta börjat närma mig målet om 100 kilometer/månad (nedre bilden) och förhoppningsvis är jag ikapp och förbi senast i samband med Göteborgsvarvet om två veckor.

Målet där blir att springa snabbare än jag gjorde på halvmaran i Berlin (2.10) och att ta mig ner mot 2 timmar igen, det vore en skön boost. Sedan väntar ytterligare en halvmara i Helsingborg i början av september och då ska jag förhoppningsvis vara i ännu bättre form. Ta i trä!

RunTobyRun!

LUND: överraskande bra med sega ben

8 km-passering framför universitetshuset

72 – 220507
Lundaloppet 10 km
57:02 (5:42/km
)

Nej, det kändes inget vidare i kroppen när jag vaknade i morse, men jag bestämde mig för att åka till Lund i alla fall, värma upp och inte ha några högre förväntningar på Lundaloppet.

Senast det begav sig var 2019, då jag sprang korta banan (5 kilometer), sedan kom pandemin och både 2020 och 2021 tvingades arrangörerna att ställa in. Och visst verkar det som att Lundaborna saknat sitt lopp – det var fullt liv på idrottsplatsen innan start och det kom över 1800 löpare till start enbart på milen. Lägg därtill halvmilen och barnlopp, så visst fanns det fog för loppets slogan ”festen kommer till stan”.

Vaknade inte bara med sega ben utan seg kropp, kändes som att jag hade träningsvärk överallt fast jag tagit det lugnt sedan i onsdags kväll då det blev 6 lugna kilometer i Pildammsparken. Så jag var på vippen att ställa in, men insåg att jag nog skulle ångra mig om jag kastade in handduken utan att ens värmt upp och känt mig för.

Sprang på 57:09 häromdagen och det var en tid jag gärna ville toppa – men med tanke på dagsformen kändes det mer rimligt att sätta ribban vid att gå under 60 minuter. Valde därför samma taktik som i Berlin; att ställa mig framför 60-minutersballongerna och sedan löpa iväg i mitt eget tempo. Så länge jag hade ballongerna bakom mig så var det ju lugnt, då låg jag på plus.

Precis som i Berlin valde jag att låta bli att titta på klockan, vände mig hellre aldrig om för att spana efter var ballongerna höll hus utan löpte på och tog ett antal sekunder per kilometer. Efter att ha gjort high-five med hejaklacken (pappan) vid fyrakilometerspasseringen hade jag bra flyt uppför den lilla backen i Sankt Jörgens park och passerade halvvägs på 29:10. Det innebar i sin tur att jag sprang andra halvan på 27:52 och att jag återigen noterade en negativ split vilket var extra kul med tanke på hur det kändes i morse.

Första 2.8 och sista 1.4 är gemensamma med korta varvet, som jag sprang både 2018 och 2019. Det innebär bland annat en vårhärlig runda genom Stadsparken, bästa biten på banan även om där alltid är trångt. Där låg också rätt nylagt grus, som inte plattats till än vilket innebar sämre grepp och en massa damm i luften, men jag sökte mig ut så långt som möjligt på kanten för att få bättre grepp och det gick hyfsat. En del av banan är också på kullersten, vilket ju är rätt lurigt (speciellt om det regnar) men jag ska inte klaga. Jag hade ett bra och jämnt tempo hela vägen utan egentliga dippar.

Kan jag hålla samma tempo även första milen på Göteborgsvarvet kommer det att bli en bra dag i Götet om två veckor!

RunTobyRun!

Årsträningsmålet i hamn!

I går kändes kroppen seg, så det blev inte milen som planerat utan en lugn 5-kilometers Run-Walk-Run. Efteråt fattades det 700 meter till årets träningsmål, vilket jag borde haft koll på, men det tog jag igen vid dagens powerwalk längs den gamla banvallen i Minnesberg.

Banvallen är sedan gammalt en bra temperaturmätare på hur långt våren kommit. Här i Skåne har ju nätterna varit – och är fortfarande – rätt kalla, så rapsfält och annat har liksom legat och lurat på att det ska bli varmt så de får chansen att slå ut i full blom.

Men nu känns det som att våren äntligen är på gång och konstigt vore det väl annars, med tanke på att det är just denna helg som vi brukar sjunga in våren!

Dagens powerwalk innebar också att jag inte behöver invänta morgondagens löprunda för att nå årsträningsmålet om 1200 kilometer. Jämfört med fjolårets träningsrekord är jag förstås långt efter, men det är ju inte så konstigt med tanke på vinterns problem med hälarna och träningsmässiga ”uppförsbacke” så det känns rätt bra ändå!

Här är statistiken över mina ”ups and downs” – noterbart är att jag av någon märklig anledning råkat ut för någon typ av skador under de höstar som inträffar udda år, alltså 2013, 2015, 2017, 2019 och 2021.

Träningsår (19/6-18/6):

2020/21: 1 856.0 km (254 pass)
2014/15: 1 454.2 km (135)
2016/17: 1 432.9 km (162)
2018/19; 1 325.8 km (141)
2012/13: 1 307.1 km (135)
2021/22: 1 201.8 km (155)
2013/14: 1 107.3 km (106)
2019/20: 1 046.4 km (151)
2015/16: 1 044.6 km (108)
2017/18: 950.0 km (125)

RunTobyRun!