Siktar redan på nästa år!

Så var det avklarat: sista träningspasset inför Berlin – som inte gick särskilt bra – och även denna gång får jag konstatera att det tyvärr inte blev lika många långpass som jag hade hoppats på innan loppet, något som jag får ta igen nästa höst när jag ska vässa formen inför New York City Marathon.

Det är ett välbekant faktum att efter målgången brukar många löpare konstatera ”aldrig mer” – likväl sitter de där framför datorn, kanske redan samma kväll, och börjar leta efter ett nytt lopp, en ny utmaning, en ny morot för alla sega vinterpass i snö, blåst eller regn på tvären.

I mitt fall är det redan gjort – eftersom jag rekordtidigt bestämde mig för att föranmäla mig till New York nästa år – så efter Berlin har jag drygt 13 månader på mig att revidera upplägget, träna mer, träna bättre och träna mer strukturerat för att komma ännu bättre förberedd till starten på Staten Island.

Två av nycklarna blir att fortsätta med regelbunden styrketräning och få till fler långpass, gärna i form av några halvmaror när tävlingarna kommer igång igen på allvar. Helsingborg, till exempel, är ett. trevligt och ligger dessuton bra till i tid, två månader innan New York.

En viktig förutsättning är förstås också att hålla sig hel och frisk, vilket jag lyckats med under hela pandemin (ta i trä) så det vore himla typiskt om jag blev sjuk just den här helgen…

Vecka för vecka – 37 veckor innan Köpenhamn 2019 (brun linje) respektive Berlin 2021 (blå)

I början av pandemin blev det många och korta pass, löpning blandat med powerwalk för att bygga upp kroppen igen efter skadorna och den mixen har jag fortsatt med även i år.

Diagrammet ovan talar sitt tydliga språk – från vecka 1 till dags dato har jag närmare 45 procent fler kilometer i benen än under motsvarande period inför min senaste mara, den i Köpenhamn 2019. Men det är med powerwalken inräknad – ett motsvarande diagram för enbart löpning skulle visa en ökning på ungefär 12 mil eller 15 procent under perioden. Alltid något!

Men frågan är hur långt det räcker – till syvende och sist är det dagsformen som avgör och de senaste veckorna har det känts som att den dippat och att halva sträckan skulle vara fullt tillräckligt. Men jag får hoppas att det bara är det vanliga hjärnspöket inför ett lopp och att jag kommer att få extra energi av att äntligen få vara med om Berlin, en av tusentals löpare, framhejad av orkestrar och en munskyddsbeklädd publik…

Den ursprungliga planen var att öppna i ett tempo om 6 blankt, precis som jag gjorde i Köpenhamn 2019, men vi får se vad dagsformen säger på söndag, om jag ska backa ett steg och istället ta rygg på den farthållare som siktar på 4:30.

Söndag 10:30 – håll tummarna!

RunTobyRun! #14083

Nästa söndag firar jag triumfens ögonblick!

Var lugn – jag har inte drabbats av hybris och övertro på mig själv inför Berlin Marathon nästa söndag utan det handlar om världens bästa löparfilm, Chariots of Fire.

Den 26 september är det nämligen exakt 40 år sedan Triumfens ögonblick (Chariots of Fire) hade svensk premiär. Filmen belönades året därpå med fyra Oscar, däribland årets bästa film, och var nominerad till ytterligare fyra statyetter,

Den här filmen är och förblir en av mina absoluta favoriter – oavsett genre – och den i särklass bästa spelfilm jag sett om löpare. Än i dag får jag gåshud på armarna av att se den ikoniska öppningscenen, där de vitklädda löparna springer i vattenbrynet till Vangelis’ suggestiva musik (även den Oscarsbelönad).

Det är vackert, välspelat och så välgjort in i minsta detalj, även återskapandet av olympiaden 1924. Att den dessutom är based on a true story gör knappast filmen sämre! Huvudpersonen Harold Abrahams, som vann 100 meter på 10.6 sekunder, var för övrigt den förste europé att vinna olympiskt guld på distansen. Han dog 1978.

Till Berlin Marathon ska jag försöka ta med mig Abrahams’ fokus på mållinjen, som man aldrig får släppa bara för att det börjar ta mot – då blir det bara ännu värre att ta sig i mål.

RunTobyRun!

BILDER FRÅN FILMEN (YOUTUBE)

Bloggen 7 år!

Lyfter vördnadsfullt på löparkepsen och tackar dig och alla andra som läst min lilla blogg under de första sju åren.

Vill också passa på att – än en gång – tacka alla som bläddrat i eller laddat ner RunTobyRun i bokform – ni är nu närmare 2 000. Tack!

RunTobyRun!

”GÖTEBORGSVARVET” – alla vägar bär till Fuglie

Så var det äntligen dags för Göteborgsvarvet – men i form av en gråmulen sololöpning längs åkrarna norr om Trelleborg, ett nyttigt långpass som gav både mersmak och nya frågetecken inför Berlin Marathon om två veckor.

Morgondimman låg fortfarande som ett tjock täcke utanför fönstret, när jag tog på mig skorna för att gå ner till tågstationen. Men väl framme i Trelleborg hade tjockan tack och lov lättat så att det kändes lite säkrare att ge sig ut på småvägarna.

Målsättningen för dagen var att hålla ett så jämnt tempo som möjligt, runt 6 blankt per kilometer, för att simulera första halvan i Berlin. Kanske var det trångt i starten eftersom jag tappade 35-40 sekunder fram till 2-kilometerspasseringen, ett tapp som jag sedan behövde ytterligare 3 kilometer för att hämta hem – vilket samtidigt innebar att jag under dessa tre höll för högt tempo (5:45-5:50) vilket man kanske ska passa sig för.

Vid 10 kilometer hade jag 38 sekunder till godo – ett försprång som jag sedan tappade någonstans i höjd med Hallongården i Bodarp (gott fika, kan dock vara trångt om plats när det inte går att sitta utomhus) där vägen bjuder på några sega motlut – inte branta backar, direkt, men ändå fullt tillräckliga för att påverka steglängden och orken.

Gjorde ett 10-sekundersstopp vid kyrkan i Fuglie för att ta en selfie, en mental passeringspunkt ungefär i dignitet med Poseidonstatyn på det riktiga Varvet.

Fuglie, tänker kanske du, vad är det nu för speciellt med Fuglie? Förmodligen ingentng. Vi brukar bara skoja om att alla vägar på slätten leder hit. De har en fin kyrka, vars arkitektur och inredning känns tämligen oskånsk, och en slingrande bygata som på något märkligt sätt för tankarna till Midsomer. Kamske inte lika pittoreska hus, men man skulle säkert kunna hitta ett kvarglömt lik någonstans efter den lokala fågelholksklubbens årsmöte. Nej, nu skenar tankarna iväg…

Tyvärr gjorde inte benen detsamma för efter Fuglie började det gå tungt. Tyckte också att ryggslutet började göra sig påmint och är det någonting jag absolut inte vill så är det att få tillbaka mitt gamla ryggont. Så jag började gå, exakt 2 kilometer mellan 16 och 18, och det var ju knappast det genrep jag hade tänkt mig. Surt!

Första gång-kilometern gick på 9:20 – helt okej – så jag bestämde mig för att gå ytterligare en kilometer och sedan börja jogga igen vid stationen i Östra Grevie. Alla som varit i en liknande situation under långlopp vet att det kan vara jättesvårt att komma igång och springa igen, när man väl börjat gå. Men idag funkade det!

Noterade 7:00, 6:43 och 6:19 på sista tre, vilket jag ser som ett resultat av positivt tänkande och det får också bli det främsta jag tar med mig från detta genrep till startlinjen i Berlin. När det väl börjar ta emot, då ska jag försöka ta fram minnesbilden av hur jag sprang sista biten på cykelvägen från grannbyn.

I och med promenaden på 2 kilometer missade jag tidsmålet med ganska exakt tio minuter – varav jag tappade ungefär sju under gångpasset. För att skona kroppen valde jag också bort min ursprungliga plan, att fortsätta 4-5 kilometer efter ”Göteborg” för att få mer distans på banken. Vi satsar på vila istället!

Till sist: jag går ju egentligen inte igång på virtuella lopp, men eftersom jag ändå skulle ut och springa så reggade jag min runda i RaceOne-appen – och sen gick det inte många minuter förrän det trillade in en ”målgångsfilm” med pepp. Och en kul bild på tidtagningsbilen, visandes min tid på upploppet (bilden överst på sidan).

RunTobyRun!

16 dagar kvar…

Två och en halv vecka kvar till Berlin – och visst känns det lite overkligt att få ställa sig på startlinjen igen för att springa ett stort lopp, trots att pandemin är långt från över. Fast hur redo är jag egentligen?

Ska jag vara ärlig hade nog halva distansen varit fullt tillräcklig, med hänsyn till dagsformen och det faktum att jag inte heller denna gång kommit upp i de önskade tremilarna. Men det är bara att bita ihop och försöka göra sitt bästa – och njuta av stunden, hur jobbigt det än blir sista tredjedelen.

Målet blir, som alltid, att ta sig runt och lyckas jag bara med det spelar det egentligen inte så stor roll om det går på 4.20 eller 4.50 – den ende som har rätt att ha någon synpunkt efteråt är jag själv. Men självfallet hoppas jag att klockan stannar under 4.30…

Min plan var ju att springa Göteborgsvarvet på lördag som genrep, men istället kommer jag att få springa i min ensamhet över åkrarna norr om Trelleborg. Det kommer helt klart att bli svårare att hålla ett jämnt tempo, å andra sidan slipper jag trängas med tusentals andra löpare och riskera att gå ut för hårt. Oavsett blir det ett viktigt pass och jag ser helst att jag fortsätter några kilometer till när jag nått 21 kilometer.

Leiden

Overkligt kändes det också i torsdags, när jag åkte till Kastrup för att flyga till Amsterdam – laddad med vaccinationsbevis och en trave munskydd. Hur var det nu man gjorde?

Väl framme på Schiphol var det inte en kotte som kollade någonting, lite märkligt kanske eftersom de holländska myndigheterna krävde att man fyllde i både en hälsodeklaration och en blankett med vilket vaccin man fått. På racerbanan Zandvoort, däremot, kollade de covidpassen vid entréerna inför formel 1-loppet och det var väl tur det, med tanke på att det var minst sagt trångt bland de 70 000 åskådarna i det orangea publikhavet.

Zandvoort badade i orange under helgens formel 1-lopp. Stämningen var på topp långt innan lördagens kval (ovan).

Om två veckor är det alltså dags för en ny flygtur, denna gång till Berlin. Arrangörerna jobbar för fullt med covid- och hygienrelaterade frågor och precis som vid insläppen på Zandvoort kommer det att vara ett krav att alla löpare är fullt vaccinerade, har intyg på att de återhämtat sig från covid eller – i värsta fall – tar ett PCR-test i anslutning till expon på Tempelhofs gamla flygplats.

Är inställt på att det kommer att bli en tung dag på Berlins gator – men vi slipper i alla fall springa med munskydd på. Alltid något.

RunTobyRun!

Upptäcker Leiden – självfallet med löpardojor på fötterna

Nyfiken på en ny stad eller plats? Ta med löpardojorna i så fall och upptäck stället i lagom tempo!

Jag har sagt det förr och gör det igen – löpning är ett lysande sätt att uppleva en ny plats. Så när jag nu skulle till Holland googlade jag på running+Leiden och fick direkt tips om en runda på cirka 6 km längs en av de större kanalerna. Printade ut en karta för säkerhets skull – vilket var rätt klokt. Garmin mätte rätt men hittade på en egen startpunkt istället för vid hotellet (”tarmen”’ut till kanalen). Rundan passerade bland annat Rembrandtsplein, som ligger vid platsen där konstnären föddes.

Det var fullt med folk på uteserveringar, i parker och längs vattnet – vem vet när det blir sån här fin kväll nästa gång?

RunTobyRun!

Inget Göteborgsvarv i år – heller

Nej, det är nog inte meningen att jag ska ha Göteborgsvarvet på mitt löpar-CV. I går kom nämligen det inte helt oväntade beskedet att arrangörerna tvingas ställa in för andra året i rad.

Om själva beslutet finns det väl egentligen inte så mycket att säga – eller invända – trots allt handlar det ju om världens största halvmaraton med omkring 35 000 löpare så det är klart att ordningsmaktens och Folkhälsomyndighetens ord väger tyngst.

Man kan möjligen ha en synpunkt på att beskedet kommer så sent – två och en halv vecka innan loppet – men det är som det är och ingenting unikt för Göteborg. Ta Stockholm Marathon, till exempel, som är flyttat till den 9 oktober och där arrangörerna lovar besked senast den 21 september – vilket ju i hög grad kan påverka uppladdningen för många löpare.

För egen del känns det förstås trist att det inte blir någon tur till Göteborg – jag har ännu aldrig lyckats springa Varvet, som brukar krocka med Copenhagen Marathon. Ett annat år krockade det med en utflykt till Liverpool och en annan halvmara.

2017 var det dags – det var året då jag äntligen skulle få springa runt Göteborg. Men tyvärr var jag småskadad och sjuk veckorna innan loppet och kände inte att det var lönt att åka upp till Götet för att plåga mig runt. Istället hoppades jag på att det skulle bli av i våras, men så sköts loppet upp till den 11 september och ställs nu alltså in.

Återstår att se om det blir något Varv för mig nästa år – startplatsen går inte att flytta över och det går heller inte att få någon återbetalning av startavgiften på 695 kronor (det kan man ju däremot ha synpunkter på). I stället erbjuds alla att springa virtuellt, rapportera in sin tid och få en medalj ändå.

Virtuella lopp är inte min grej, men jag behöver väl ändå ut och långpassa den helgen – så vi får se…

RunTobyRun!

Brännemon, Eksjö

Har hittat upp på småländska höglandet, där jag passar på att testa fyra av sex terrängspår i Brännemon, strax norr om Eksjö.

Det blev ett varv vardera på 1.2, 2.1, 5.0 och 10 kilometer fast i omvänd ordning. Fin natur, lagom kuperat och bra underlag: stig, grusväg eller barkflis. Utöver dessa fyra rundor finns det även 7.5 och 15 kilometer, alla med gemensam inledning och ”spurt”.

18.3 kilometer blev det totalt, vilket innebär att jag tog igen det missade långpasset i söndags, när kroppen kändes alldeles för seg efter renoveringsstök och möbelflytt. Det blev ändå 7.8 lugna kilometer i den fina kanalskogen i Höllviken.

Men så blir det ibland – man måste lyssna på sin kropp och vara beredd att tänka om och lägga om planeringen.

RunTobyRun!

Fint och varierat!
Spåren sköts av Ingenjörsregenentet i Eksjö – vilket kanske förklarar den här lösningen.
Tydligt uppmärkta spår – men bara medsols.
Gott om svamp i och vid sidan av spåret: gula, beige, röda, bruna, lila… Förmodligen oätliga allihop – brukar finnas en anledning till varför vissa väljs sist…

Pandemikilon

Mitt största problem inför Berlin Marathon är inte ryggen, inte löpsteget, inte fötter eller leder eller tentakler utan ett betydligt tyngre problem: matchvikten.

Det är bara att inse faktum. Även om jag tränat på som aldrig förr under pandemin så har jag fått några extra kilo runt midjan. Visst, det hade kunnat varit ännu värre om jag inte hade tränat alls utan bara suttit i soffan och ätit onyttigt och jag är väl knappast ensam om att ha växt lite under pandemin, men den insikten kommer knappast att vara till någon hjälp när jag och min extra ballast ska försöka släpa oss runt Berlins gator den 26 september.

Gunde Svan bytte ut stavspetsarna till några som vägde mindre för att orka femmilen bättre. Cyklister byter pedaler till lättare material och extrema materialsporter som formel 1 ska vi inte tala om, där spelar ju varje gram roll – även när det kommer till förarens vikt.

Men löpning? Klart att några extra kilo gör skillnad – dels för att den extra vikten innebär mer belastning på fotleder, knän och andra vitala delar men också för att orken riskerar att sina tidigare, vilket innebär att det väl egentligen skulle behövas ännu mer träning och ännu bättre kondition för att hålla jämna steg med en fem kilo lättare upplaga av sig själv.

Nu sitter jag förstås bara och killgissar, men det finns säkert någon forskare därute som räknat ut exakt vad varje kilo ”kostar” under ett maratonlopp, men jag tänker inte googla och leta eftersom sådan kunskap bara kan leda till negativa tankar.

Vad är då problemet? Jo, att jag gillar att äta samma mat som jag alltid gjort, att ta mig ett glas – oavsett om det är blåbärssoppa eller vin – och att jag har svårt att hålla mig borta från godis.

Men det är väl bara att lägga om kosten och sluta äta godis, tänker kanske du? Ja, det kanske det är. Men det får i så fall bli efter Berlin…

RunTobyRun!

Blåsigt långpass – nu är årsmålet nära!

Gårdagens blåsiga långpass stärkte självförtroendet inför Göteborgsvarvet och redan i morgon är det – förhoppningsvis – dags för ännu mera boost!

Med fyra veckor kvar till Göteborgsvarvet är det fortfarande samma frågor som cirkulerar i mitt huvud:

  • blir loppet av?
  • kommer jag att kunna följa min plan?
  • och hur sjutton ska jag orka dubbelt så långt, två veckor senare i Berlin?

Gårdagens 16.8 kilometer var i alla fall ett stort steg i rätt riktning. Sträckan motsvarar 40 procent av en maraton, 80 procent av en halvmaraton, och trots den kraftiga blåsten och några rejäla uppförsbackar lyckades jag hålla ett jämnt och stabilt tempo hela vägen (5:50-6:00/kilometer).

Kroppen kändes lite seg inledningsvis, men det släppte efterhand i blåsten och när jag väl stängde av klockan kunde jag konstatera att detta nog var ett av årets allra bästa pass . En skön boost som lovar gott inför Göteborgsvarvet, där målet inte är att försöka springa så fort som möjligt utan just att ta mig runt i ett tempo runt 6 blankt som genrep inför Berlin Marathon. Hur jag sedan ska orka dubbelt så långt, två veckor senare, ja det är en annan fråga.

En annan boost är att jag nu är väldigt nära mitt årsträningsmål på 120 mil. Förra året gjorde jag detta i slutet av oktober – vilket var rekordtidigt – men i år kan jag alltså greja det redan i morgon, förutsatt att jag springer 9.6 kilometer eller mer, vilket jag också planerat.

Förhoppningsvis landar träningsdagboken på 180-190 mil innan året är slut – givetvis under förutsättning att jag får fortsätta vara hel och frisk. Förra året blev det 152.

RunTobyRun!