Ömma hälar 2

Nej, det var tack och lov inte hälsporre och inte heller fettsäckarna i hälarna som blivit tillplattade. Men något strul är det ju…

Var hos Medicinmannens kompis i morse. Han tittade och klämde, testade böjligheten i fotleder och tår, böjde och vred och kom så småningom fram till att det nog inte är så allvarligt med hälarna – i alla fall inte just nu.

– Lite tejpning och vila borde hjälpa, konstaterade han och tillade hoppfullt att han inte såg några hinder alls för att kunna springa en ny mara till våren – om jag skulle vilja det.

– Men ger det sig inte kan vi alltid testa en stötvågsbehandling.

Jotack – den manicken har jag testat förut, fast på ledbandet, och det var väl inte precis det skönaste jag gjort. På fötterna lär det dessutom kännas ännu mer.

Men ändå… Det finns kanske hopp…

Dessutom känns hälarna faktiskt något bättre – men långt från bra – efter en vecka utan träning. Jag har oxå slutat gå omkring i mina gamla sneakers till förmån för ett par löparskor. Kanske det är skorna som spökat?

Planen blir nu att försöka vila fötterna veckan ut och sedan öka på efterhand: powerwalk, jogg, löpning. Eller kanske rent av jogg först för det känns skonsammare än att gå fort.

Fortsättning följer – men förhoppningsvis utan stötvågsbehandling…

RunTobyRun!

Ömma hälar

Nej, det blir inget Lund runt i morgon. Har hastigt och olustigt fått problem med hälarna och då är det förstås dumt att utsätta dem för 28 kilometers löpning runt ett höstgrått Lund.

Formen är väl sisådär efter en lättare förkylning – som aldrig bröt ut – och bara det kan ju vara en anledning till att stanna hemma på lördag. Men det som oroar mest är förstås hälarna, framför allt den högra, som börjat ömma.

Har bokat en tid på onsdag hos Medicinmannens kompis och håller tummarna för att det inte är riktigt allvarligt – typ hälsporre – utan någon lättare åkomma som kan avhjälpas med vila eller tejpning. Som 2013, när fettsäckarna i hälarna hade plattats till så mycket att de behövde ”puffas” till och tejpas hårt.

Det funkade hyfsat, i alla fall så länge jag gick eller sprang, men jag hade fortfarande ont efteråt och i vila. Riktigt bra blev det inte förrän jag bytte skor till ett annat märke med fastare bakdel. Kort därefter gjorde jag en riktigt bra insats på en halvmara i Köpenhamn och sedan dess har hälarna inte varit något problem – förrän nu.

Har nått mina träningsmål 20 månader i rad, men nu ser det ut som att den sviten är i farozonen. Men det är okej, det viktigaste är att jag får hälarna kollade och sedan kan vara up and running igen så fort som möjligt.

RunTobyRun!

Förlorad vecka och ändrade planer

En lättare förkylning kostade mig en veckas träning – men om man vänder på resonemanget och försöker se det positivt, så innebar ju uppehållet att kroppen fick lite extra vila. Vilket den säkert mådde bra av.

Men det är klart – det är ju såå störigt… Man känner hur det börjar klia i näsan och skrovla i halsen, men så blir det inget mer. Ingen skrällhosta, ingen snuva, ingen feber, inga andra riktiga symptom. Och så har man hoppat över ett antal träningspass, helt i onödan…

Samtidigt är det förstås viktigt att lyssna på kroppens signaler och det var säkert heller inte fel att knän, fotleder och fötter fick några dagars extra vila. Men oavsett synsätt blev det en tung halvmil i torsdags, när jag skulle försöka få igång kroppen igen.

Återstår nu att se om det blir någon start på Lund runt nästa helg. 28 kilometer är trots allt 28 kilometer, även om det är i lugnt tempo, och blir nog tufft med tanke på nyss nämnda uppehåll.

Under min ofrivilliga vila kom jag också fram till att jag inte ska springa New York nästa år – det som varit mitt inbokade mål sedan i vintras. Ändrade i stället min föranmälan till Chicago, som ligger fyra veckor innan New York.

Jag fick nämligen ett halvspontant infall att det vore kul att se någon annan stad i USA – the Big Apple har jag ju varit i flera gånger. Dessutom verkar logistiken mycket enklare i Chicago med gångavstånd från hotellet till start och mål, jämfört med New York där det är flera timmar från sängen till startlinjen vilket gör uppladdningen extra svår. Och så lär ju banan i Chicago vara lättsprungen och snabb och förhoppningsvis gynnar det även mig.

Fast det sa jag ju om Berlin också…

RunTobyRun!

Jodå, det blir ett försök till…

Ska jag ge maran one more try – eller hålla mig till kortare lopp framöver? Ja, det var den stora frågan efter min misslyckade mara i Berlin i september. Sex veckor senare har jag inte bara hunnit ladda om utan även funderat färdigt: detta blir mitt mål 2022. 

Jag var verkligen besviken på mig själv efter Berlin Marathon – speciellt som det inte var benen som svek utan skallbenet; att jag inte lyckades förmå mig själv att ens försöka springa efter 25 kilometer. 

Där och då kändes det som en riktigt usel dag och att det nog var dags att ge upp min fåniga dröm om att en gång i livet få till en riktigt bra mara. Trots allt är jag ju 54 och lär knappast bli yngre. Kanske var jag väl hård mot mig själv, men faktum är att jag inte kan komma på när jag senast var så besviken på mig själv som den kvällen, morgonen därpå och under resan hem. Det är väl fullt naturligt, antar jag, när man sett fram mot något så mycket och så blir det inte som man hoppats.

– Strunta i tiden, sade K klokt. Du tog ju dig runt, det är mer än vad många andra klarat av.

Och visst har hon rätt. Jag tog mig runt, jag fick medalj och även om det kanske inte var med stilpoäng kan jag ändå se mig själv i spegeln och säga: check på den. Min första ”major”.

Målet: Staten Island, Brooklyn, Queens, the Bronx och Manhattan – 6 november 2022.

Och nu då?

Och nu har jag funderat färdigt – jag tänker satsa vidare ytterligare ett år och försöka bygga vidare på det flyt i träningen som jag trots allt haft under pandemin med målet att springa New York City Marathon om exakt ett år idag: 6 november 2022.

Vägen dit kommer bland annat att gå via tre halvmaror i Berlin (2 april), Göteborg (22 maj) och Helsingborg (3 september) och utifrån den ”önskelista” jag formulerade på bloggen några dagar efter bottennappet – se nedan.

Att den fortsatta resan går via just Berlin känns extra bra – halvmaran där blir ett perfekt tillfälle för mig att ta revansch på mig själv och besegra stadens gator på ett förhoppningsvis raskare sätt än jag gjorde i september. Det är dessutom en spännande stad på alla sätt och vis och snudd på nästgårds, från Skåne sett. Men fram till dess väntar förstås en massa mil längs skånska åkrar i mer eller mindre glamoröst väder. 

Önskelistan – vad jag behöver förbättra:

New York är oxå speciellt – var ju över för två år sedan men fick följa loppet från åskådarplats eftersom ryggen spökade, vilket förstås bidrar till att det lockar extra mycket att springa just där. Men för att lyckas 2022 måste jag se över hela ”paketet” och komma ännu bättre förberedd. Utöver den ökning i träningsmängd jag redan gjort under pandemin skulle det exempelvis kunna vara:

* att gå ner några kilo, i alla fall de som uppstått under distansarbete hemifrån. Ligger just nu på minus 3 kilo (jämfört med innan Berlin).
* att behålla mixen med löpning och powerwalk – men öka andelen löpning. Har funkat hittills,
* att fortsätta styrketräna, minst en gång i veckan. Har funkat hittills.
* att regelbundet lägga på ”ett varv till” på träningspassen för att träna psyket att bita ihop, att inte ge upp i förtid. Har oxå funkat hittills.* att få till ordentligare mängd långpass med start ett halvår innan maran.

och väl där:

* ta det lugnt dagarna innan loppet, inte som i Berlin där jag i fredags kom upp i nästan 22 000 steg fast jag åkte en massa tunnelbana. Detta är onekligen en stor utmaning om loppet går i en stor stad men oerhört viktigt.
* samt att tänka till bättre kring mat och dryck innan start, vilket är nog så viktigt i alla sammanhang men kanske speciellt i New York, där det kan ta många timmar från hotellrummet till startlinjen.

Just nu är det lite småförkylt så det blir lite extra vila. Men sen…

Håll tummarna och peppa mig längs vägen om vi ses – till exempel på Lund runt om två veckor. Om vädret är okej. Och jag är frisk…

RunTobyRun!
www.runtobyrun.se 

Parkrun #113

211016
MALMÖ RIBERSBORG PARKRUN #113
25:37 (5:06/km)


Mitt femte Parkrun – trots motvind första 1.5 lyckades jag pressa tiden med 23 sekunder, jämfört med loppet för två veckor sedan. Det innebar också att jag sprang in på exakt samma årsbästa som jag noterade 2020, vilket jag var ovetande om eftersom jag inte heller denna gång kollade på klockan medan jag sprang.

RunTobyRun!

Fick medalj av brevbäraren

Nej, det blev ju inget Göteborgsvarv i år. Loppet ställdes in med bara ett par veckors varsel och det var förstås en besvikelse för många.

Som tröst för alla oss som sprang loppet virtuellt har arrangörerna nu skickat ut årets medalj tillsammans med bland annat en vattenflaska. Det uppskattas förstås, även om jag hellre hade rundat Götet ”på riktigt” än att springa över åkrarna norr om Trelleborg. Men kanske den 22 maj nästa år?

RunTobyRun!

PARKRUN: oväntat årsbästa på halvmilen

En av tjusningarna med Parkrun är att du kan välja att springa, jogga eller gå. Eller varför inte ta med hunden på ett ”Barkrun”?

211002
MALMÖ RIBERSBORG PARKRUN #111
26:00 (5:12/km)


Sex dagar efter maran i Berlin blev det äntligen dags för ett Parkrun igen – mitt fjärde. Tiden var den sämsta av dessa fyra men innebar ändå årsbästa på halvmilen med hela 1:11, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag hela året satsat på att springa i lugnt tempo.

Däremot var benen oväntat pigga efter maran i söndags och veckans båda halvmilar och det är förstås positivt!

RunTobyRun!

Vägvalet – trappa ner eller gå för revansch?

Det har nu gått två dygn sedan jag korsade mållinjen i Berlin och den värsta besvikelsen har hunnit gå över – så frågan är: vad gör jag nu?

Direkt efter loppet kändes svaret rätt givet: varför fortsätta lura mig själv att springa maraton, när jag egentligen skulle må alldeles utmärkt av att springa Parkrun på lördagarna eller små trevliga lopp på landet? Varför stå fast vid min korkade plan att åka till New York Marathon nästa höst – som bara kostar en massa pengar – om jag ändå ska ta slut i höjd med Queensboro Bridge? Eller som förra gången, 2019, när jag skadade ryggen några veckor innan loppet och fick följa den stora löparfesten från sidlinjen? Sju maror räcker väl, måste jag plåga mig till en åttonde för att desperat försöka få till det ”perfekta” loppet??

Ja, så gick tankarna i söndags och jag antar att det är en helt normal reaktion när det inte går som man hoppats; att man inte vill hamna där en gång till. Men redan samma kväll började det kännas lite bättre – kanske tack vare dönern och en Berliner kindl från gatuköket på Wittenbergplatz – fatta aldrig några avgörande beslut på kurrande mage, speciellt inte efter 42 kilometer på asfalt.

Det är något visst med stora lopp – stämningen i startfållan till exempel.

Allt var ju faktiskt inte skit

Nej, allt var förstås inte skit i söndags utan självklart finns det några ljusglimtar som jag ska försöka ta med mig, oavsett var jag landar i för målsättning för nästa år. Dit hör första halvan av loppet, som gick helt enligt plan. Och även om den sedan dog efter 25 kilometer så letade jag inte upp närmaste tunnelbanestation utan fullföljde.

Jag tar även med mig jämnheten under första 21, där det bara var 51 sekunder mellan den snabbaste och den långsammaste 5-kilometersstinten och det är precis så jag vill ha det: jämnt tempo, bra flyt i steget, en bra dag helt enkelt. Synd bara att jag sabbade det sen, att jag inte kunde förmå mig att springa ens 200 meter i taget. I stället lät jag mig luras av hjärnspökets trygga röst, som konstaterade att jag nog skulle hinna runt inom maxtiden även om jag promenerade resten av maran.

Hade varit mycket bättre om hjärnspöket agerat bad ass och skrikit som en amerikansk drill sergeant: spring för helvete, du klarar det!

Mitt eget fel

Så här i eftertankens kranka blekhet inser jag att det nog var jag själv som bjöd in hjärnspöket genom att gång på gång konstatera att ”som formen känns skulle hälften vara nog”. Kanske var det just det som hände – att jag blev nöjd när jag sprungit halva?

Ett sånt tänk funkar inte om det ska bli några fler maror utan då måste jag intala mig själv att det inte är 21 kilometer som gäller utan 43. Eller 44. Plus att jag måste se till att pricka formen bättre för ju mer ork man har i benen, desto lättare blir det att hålla hjärnspökena borta.

Önskelistan – vad jag behöver förbättra:

Visst, jag är sugen på revansch, jag vill till New York igen nästa höst. Men i så fall behöver jag se över ”hela paketet” för att komma så väl förberedd som möjligt – utöver den ökning i mängd jag redan gjort under pandemin. Det skulle exempelvis vara:

  • att gå ner några kilo, i alla fall de som uppstått under distansarbete hemifrån.
  • att behålla mixen med löpning och powerwalk – men öka andelen löpning.
  • att fortsätta styrketräna, minst en gång i veckan.
  • att regelbundet lägga på ”ett varv till” på träningspassen för att träna psyket att bita ihop, att inte ge upp i förtid samt
  • att få till ordentligare mängd långpass med start ett halvår innan maran.
  • och väl där – ta det lugnt dagarna innan loppet, inte som i Berlin där jag i fredags kom upp i nästan 22 000 steg fast jag åkte en massa tunnelbana. Detta är onekligen en stor utmaning om loppet går i en stor stad.
  • samt att tänka till bättre kring mat och dryck innan start, vilket är nog så viktigt i alla sammanhang men kanske speciellt i New York, där det kan ta många timmar från hotellrummet till startlinjen.

Medan jag funderar på saken – trappa ner eller gå för revansch nästa år – kommer jag även att ta ett litet break från bloggandet. Ta hand om er därute!

RunTobyRun!

New York är – trots allt – fortfarande överst på önskelistan.

BERLIN: En riktigt usel dag

500 meter kvar!

# 70 – 210926
BMW Berlin Marathon, 42.2 km
5.37:15 (8:00/km)


Nej, det här blev verkligen inte den dag som jag hoppats på och sett fram mot så länge – tvärtom blev det min sämsta dag någonsin med löparskor på fötterna.

Jag ska inte klaga på att det var varmt, på någon skada eller att formkurvan gått åt fel håll sedan BUS i början av juli utan det här var bara en dålig dag. Riktigt dålig.

Jag skrev förvisso innan att hälften nog skulle vara nog och det stämde rätt bra. Första halvan gick helt enligt plan (2.15), sedan sänkte jag tempot en aning fram till 25 kilometer då kroppen bestämde att den hade tröttnat på att springa. Så då gjorde jag det också… Försökte komma igång igen men det fanns liksom ingen startmotor så jag bestämde mig för att gå. Bryta fanns ju inte på kartan.

Så jag gick. Och gick. Rätt tråkigt, faktiskt, inte minst längs Kurfürstendamm där publiktrycket var som störst, i alla fall fram till sista kurvan vid Unter den Linden och till mål där det var ett himla ös.

Har ju drömt om den här målgången, att springa genom Brandenburger Tor och ut på upploppet, förhoppningsvis med lika lätta steg som Kipchoge när han satte världsrekord här för några år sedan.

Så efter typ 16.7 kilometers promenad lyckade jag bita ihop och springa sista biten – kanske inte så lätt och elegant som jag drömt om, men jag plockade säkert ett hundratal placeringar på den korta biten. Men tiden blev piss, över en timme långsammare än jag hoppats på så frågan är om jag inte ska hålla mig till kortare lopp i fortsättningen – i alla fall tills jag kommer på om det var benen eller pannbenet som inte funkade idag.

Enda positiva efteråt var väl att jag trots allt fick medalj – och att inte ryggen eller någon annan kroppsdel krånglade.

Arrangemanget då?

Jo det var väl organiserat, förstås, och de ska ha en extra eloge för hur de anpassade både expon och start- och målområde utifrån de restriktioner som fortfarande gäller i Berlin. Utomhus får du vistas utan munskydd men så fort du går in i en butik eller åker kollektivt så måste munskyddet på, samma gäller på hotellen.

En förutsättning för att logistik och insläpp ska funka smidigt var förstås att de olika startgrupperna är utspridda från 09.15 till 10.30, vilket minskar risken för köbildning både innan start och målgång.

Gott betyg till arrangemanget således – synd bara att jag själv inte levde upp till mina förväntningar.

RunTobyRun!

Sektortider (0-5 km, 5-10 km osv): 31:57, 31:51, 32.24, 32:42, 36:03, 50:05, 49:53 och 51:31. Noterar också att jag från 30 kilometer bara tappade drygt 500 placeringar – fast jag gick.

Enda positiva denna dag: fick medalj
Bilder från Expon på Tempelhof – coolt ställe
Cool grej i Berlin: dagen innan ”riktiga” maran är det inlinesåkarna som äger gatorna. Segraren körde på 57:30.
Munskydd på – fram till startlinjen
En mara blir ju ännu roligare om man klär ut sig till ölflaska.
Efter 4.5 km sprang min 4:30-grupp om 5-timmarsgänget.. Kändes lite märkligt..,
Muzik!
Drygt 1 kilometer kvar och de här snubbarna erbjöd egen vätskekontroll med Aperol
Inte näjd – men jag kom runt till slut
Startområdet var välorganiserat – förstås – kul oxå att samlas just framför riksdagshuset eftersom det var val i Tyskland denna dag.

Siktar redan på nästa år!

Så var det avklarat: sista träningspasset inför Berlin – som inte gick särskilt bra – och även denna gång får jag konstatera att det tyvärr inte blev lika många långpass som jag hade hoppats på innan loppet, något som jag får ta igen nästa höst när jag ska vässa formen inför New York City Marathon.

Det är ett välbekant faktum att efter målgången brukar många löpare konstatera ”aldrig mer” – likväl sitter de där framför datorn, kanske redan samma kväll, och börjar leta efter ett nytt lopp, en ny utmaning, en ny morot för alla sega vinterpass i snö, blåst eller regn på tvären.

I mitt fall är det redan gjort – eftersom jag rekordtidigt bestämde mig för att föranmäla mig till New York nästa år – så efter Berlin har jag drygt 13 månader på mig att revidera upplägget, träna mer, träna bättre och träna mer strukturerat för att komma ännu bättre förberedd till starten på Staten Island.

Två av nycklarna blir att fortsätta med regelbunden styrketräning och få till fler långpass, gärna i form av några halvmaror när tävlingarna kommer igång igen på allvar. Helsingborg, till exempel, är ett. trevligt och ligger dessuton bra till i tid, två månader innan New York.

En viktig förutsättning är förstås också att hålla sig hel och frisk, vilket jag lyckats med under hela pandemin (ta i trä) så det vore himla typiskt om jag blev sjuk just den här helgen…

Vecka för vecka – 37 veckor innan Köpenhamn 2019 (brun linje) respektive Berlin 2021 (blå)

I början av pandemin blev det många och korta pass, löpning blandat med powerwalk för att bygga upp kroppen igen efter skadorna och den mixen har jag fortsatt med även i år.

Diagrammet ovan talar sitt tydliga språk – från vecka 1 till dags dato har jag närmare 45 procent fler kilometer i benen än under motsvarande period inför min senaste mara, den i Köpenhamn 2019. Men det är med powerwalken inräknad – ett motsvarande diagram för enbart löpning skulle visa en ökning på ungefär 12 mil eller 15 procent under perioden. Alltid något!

Men frågan är hur långt det räcker – till syvende och sist är det dagsformen som avgör och de senaste veckorna har det känts som att den dippat och att halva sträckan skulle vara fullt tillräckligt. Men jag får hoppas att det bara är det vanliga hjärnspöket inför ett lopp och att jag kommer att få extra energi av att äntligen få vara med om Berlin, en av tusentals löpare, framhejad av orkestrar och en munskyddsbeklädd publik…

Den ursprungliga planen var att öppna i ett tempo om 6 blankt, precis som jag gjorde i Köpenhamn 2019, men vi får se vad dagsformen säger på söndag, om jag ska backa ett steg och istället ta rygg på den farthållare som siktar på 4:30.

Söndag 10:30 – håll tummarna!

RunTobyRun! #14083