Känn ingen sorg för mig, Göteborg

Uppe vid ”Poseidon” är det drygt 4 kilometer kvar – för de som springer Göteborgsvarvet.

Det var nu det skulle ske – fjärde gången gillt – men det blir inget Göteborgsvarv för mig i år heller. Typiskt!

Varvet är ju utan tvekan ett lopp man ”ska” ha på sitt löpar-CV, men av randiga och rutiga skäl har det aldrig blivit av. Antingen har det krockat med andra lopp eller har det varit annat strul. Som 2017, när jag hade varit småskadad och sjuk precis innan och inte kände att det var lönt att åka upp till Götet för att springa två mil. Eller som förra våren, då loppet ställdes in på grund av pandemin och flyttades till september bara för att ställas in igen med kort varsel.

Den gången blev ersättningen att springa virtuellt över åkrarna norr om Trelleborg och få en medalj hemskickad på posten – vilket kändes som en rätt klen tröst jämfört med att få springa genom ett folkfestligt Göteborg,,. Men några veckor efter det virtuella Varvet fick jag ett erbjudande om att behålla min startplats till lördagens ”äkta vara” och det tycker jag kändes som en snygg gest av arrangörerna.

Men det blir alltså inget. Vi har haft covid hemma de senaste veckorna och även om jag själv klarat mig – hittills – känns kroppen skum. Jag har svårt att sätta ord på mina synptom för det kommer och går; ibland känns jag varm fast jag inte har feber, ibland sticker det i näsan, ibland är det lite tungt att andas. Inte så att jag kippar efter luft, men tyngre än normalt.

I onsdags kväll sprang jag mitt planerade genrep, 7 kilometer, vilket fyllde på träningsdagboken men i övrigt fanns det ingenting att glädjas åt för det gick väldigt tungt och kändes som att jag inte hade någon ork alls, trots att jag sprang väldigt långsamt. Med andra ord: det känns som att jag skulle kunna haft en lightversion av covid, vilket inte vore så konstigt med tanke på att vi har smittan i huset, men när jag testade mig i onsdags var det negativt.

Hursomhelst är det inte läge att springa två mil. Hade det varit i närområdet hade det varit en annan sak, då hade jag kanske kunnat pröva och kliva av efter ett tag, men nu känns det onödigt att ”leva på hoppet”, slösa bort en hel dag och köra 60 mil i onödan.

Känns lite snöpligt för jag hade verkligen sett fram mot utflykten, men nu är det som det är och det känns skönt att inte behöva fatta beslut samma dag.

Känns också som ett snöpligt sätt att sätta punkt för nästan åtta års bloggande. Nu blir det inga mer regelbundna uppdateringar, men förhoppningsvis kanske en och annan race report så småningom.

Tack för visat intresse!

RunTobyRun!

Bil med min målgångstid vid virtuella Göteborgsvarvet i september, där jag fick ta det lugnt på slutet på grund av oroväckande signaler från ryggslutet. Årets målsättning var att springa snabbare än Berlin (2:10) och försöka komma ner mot 2 timmar.

En runda i Nyköping…

Tillbringar helgen i Nyköping för att se dottern tävla SM i cheerleading och passar samtidigt på att utforska ett av kommunens friluftsområden, Ekensberg.

Området ligger precis öster om centrum, runt det lokala Galgberget, och erbjuder ett par kortare elljusspår samt en rätt kuperad 5-kilometersrunda även om det inte handlar om några extrema brutalbackar. Det känns lite som att springa på en smal skogsväg förutom en del av sträckan, som går på en stig i upptrampat eller uppkört gräs.

Slingorna sköts om av en orienteringsklubb, vars stuga man också passerar. Där finns också parkering för den som kommer till området med bil, ett annat alternativ är att parkera vid Ekensbergs vårdcentral. Slingorna börjar precis bakom vårdcentralen men skyltningen in i skogen avslöjar ingenting om elljusspår utan säger kort och gott ”strövområde 0.2 kilometer”.

RunTobyRun!

FLER TIPS PÅ MOTIONSSPÅR

Dotterns lag körde programmet felfritt men det räckte tyvärr inte för medalj. Bra jobbat ändå!

Framme vid vägs ände


Efter tio år som löpare och snart åtta år som bloggare känns det som att jag nått vägs ände – i alla fall med bloggen – och att det är dags att parkera den för gott.

Man ska förstås aldrig säga aldrig och därför kommer jag att behålla sajten runtobyrun.se ett tag framöver. Förmodligen kommer det att klia i fingrarna emellanåt, så det är fullt tänkbart att den fylls på med något lopp eller så i framtiden, men annars är tanken att sätta punkt i och med nästa veckas utflykt till Göteborgsvarvet.

Du som har följt bloggen minns säkert att jag kände att inspirationen började tryta redan under pandemin, något som jag tillfälligt lyckades kurera genom projektet att bubba om närmare 550 inlägg till RunTobyRun i bokform, som jag släppte digitalt den 1 maj förra året. Sedan dess har det blivit ytterligare ett gäng inlägg på bloggen, men nu har den mentala bommen slagit igen.

Återstår således bara att hoppas att du ”hänger med” till Göteborg och så ses vi kanske någonstans i spåret eller vimlet. Tack för visat intresse!

RunTobyRun!

PS. Boken går fortfarande att läsa eller ladda ner gratis som PDF på www.runtobyrun.se/boken!

Och hälarna då…?

Det har snart gått ett halvår sedan jag tvingades ta fyra veckors träningsuppehåll för att vila mina hälar – och frågan som gnager är om jag skulle vilat längre eller om det inte hade gjort någon skillnad. Och hur är det med mina andra skavanker?

Hälarna är ju, som bekant, precis som resten av fötterna, rätt svåra att få ordning på. De får ju sällan vila utan behövs när vi går, när vi står, när vi springer. Att tejpa fötterna och vila gjorde ingen skillnad, därför valde jag efter några veckor att börja träna igen i lugnt tempo och väldigt korta distanser för att se om det skulle göra det värre. Det gjorde det inte – tack och lov – utan jag har kunnat träna på hyfsat under vintern och våren.

Samtidigt har det varit oväntat segt… Jag är långt från där jag vill vara, vad gäller tempo och flås, men får glädjas åt att jag faktiskt kan träna och att det inte var hälsporre eller något annat som i värsta fall hade kunnat sabba hela året.

Några av er har ju följt mina ”ups and downs” och kommit med peppande kommentarer – tack för det! – så här kommer en liten lägesrapport om hur det känns så här ett halvår senare:

Att springa kortare sträckor brukar fungera bra men om rundan blir längre än 6-7 kilometer ömmar det efteråt och då krävs det förstås en extra vilodag. Problemet är ju att fötterna tar stryk även vid längre promenader; semestern till Bologna och San Marino innebar någonstans runt 85 000 – 90 000 steg och efter det hade jag ont flera dagar.

Dessutom är det tyvärr inte bara hälarna som oroar – av och till känns kroppen seg eller som att jag har träningsvärk (som inför Lundaloppet), allra värst är det i handleder och händer som nästan alltid värker när jag vaknar. Kan det vara begynnande artros? ”Du får nog kolla upp det där” brukar K säga och det är väl kanske inte någon dum idé.

Det bästa hade ju varit om man hade kunnat få något slags helkroppsscanning eller koppla upp sig på någon centraldator, som läser av hela kroppen istället för att behöva gå på flera kollar. Exempelvis har jag en öm punkt under ena foten, precis under främre trampdynan, som inte gör något väsen av sig medan jag går eller springer men däremot kan göra jäkligt ont i viloläge. Det är väl något slags förslitning, antar jag, och tyvärr finns det inget som tyder på att det håller på att gå över. Synnerligen irriterande men det kunde som sagt varit värre och det finns alltid någon annan som det är mer synd om, så jag ska inte klaga allt för mycket.

När det gäller träningsmängden hittills i år så ligger jag klart efter förra våren – hela 16 mil – vilket inte är så konstigt eftersom jag då var inne i en väldigt bra period och kunde träna utan bekymmer. Men jag har i alla fall sakta börjat närma mig målet om 100 kilometer/månad (nedre bilden) och förhoppningsvis är jag ikapp och förbi senast i samband med Göteborgsvarvet om två veckor.

Målet där blir att springa snabbare än jag gjorde på halvmaran i Berlin (2.10) och att ta mig ner mot 2 timmar igen, det vore en skön boost. Sedan väntar ytterligare en halvmara i Helsingborg i början av september och då ska jag förhoppningsvis vara i ännu bättre form. Ta i trä!

RunTobyRun!

LUND: överraskande bra med sega ben

8 km-passering framför universitetshuset

72 – 220507
Lundaloppet 10 km
57:02 (5:42/km
)

Nej, det kändes inget vidare i kroppen när jag vaknade i morse, men jag bestämde mig för att åka till Lund i alla fall, värma upp och inte ha några högre förväntningar på Lundaloppet.

Senast det begav sig var 2019, då jag sprang korta banan (5 kilometer), sedan kom pandemin och både 2020 och 2021 tvingades arrangörerna att ställa in. Och visst verkar det som att Lundaborna saknat sitt lopp – det var fullt liv på idrottsplatsen innan start och det kom över 1800 löpare till start enbart på milen. Lägg därtill halvmilen och barnlopp, så visst fanns det fog för loppets slogan ”festen kommer till stan”.

Vaknade inte bara med sega ben utan seg kropp, kändes som att jag hade träningsvärk överallt fast jag tagit det lugnt sedan i onsdags kväll då det blev 6 lugna kilometer i Pildammsparken. Så jag var på vippen att ställa in, men insåg att jag nog skulle ångra mig om jag kastade in handduken utan att ens värmt upp och känt mig för.

Sprang på 57:09 häromdagen och det var en tid jag gärna ville toppa – men med tanke på dagsformen kändes det mer rimligt att sätta ribban vid att gå under 60 minuter. Valde därför samma taktik som i Berlin; att ställa mig framför 60-minutersballongerna och sedan löpa iväg i mitt eget tempo. Så länge jag hade ballongerna bakom mig så var det ju lugnt, då låg jag på plus.

Precis som i Berlin valde jag att låta bli att titta på klockan, vände mig hellre aldrig om för att spana efter var ballongerna höll hus utan löpte på och tog ett antal sekunder per kilometer. Efter att ha gjort high-five med hejaklacken (pappan) vid fyrakilometerspasseringen hade jag bra flyt uppför den lilla backen i Sankt Jörgens park och passerade halvvägs på 29:10. Det innebar i sin tur att jag sprang andra halvan på 27:52 och att jag återigen noterade en negativ split vilket var extra kul med tanke på hur det kändes i morse.

Första 2.8 och sista 1.4 är gemensamma med korta varvet, som jag sprang både 2018 och 2019. Det innebär bland annat en vårhärlig runda genom Stadsparken, bästa biten på banan även om där alltid är trångt. Där låg också rätt nylagt grus, som inte plattats till än vilket innebar sämre grepp och en massa damm i luften, men jag sökte mig ut så långt som möjligt på kanten för att få bättre grepp och det gick hyfsat. En del av banan är också på kullersten, vilket ju är rätt lurigt (speciellt om det regnar) men jag ska inte klaga. Jag hade ett bra och jämnt tempo hela vägen utan egentliga dippar.

Kan jag hålla samma tempo även första milen på Göteborgsvarvet kommer det att bli en bra dag i Götet om två veckor!

RunTobyRun!

Årsträningsmålet i hamn!

I går kändes kroppen seg, så det blev inte milen som planerat utan en lugn 5-kilometers Run-Walk-Run. Efteråt fattades det 700 meter till årets träningsmål, vilket jag borde haft koll på, men det tog jag igen vid dagens powerwalk längs den gamla banvallen i Minnesberg.

Banvallen är sedan gammalt en bra temperaturmätare på hur långt våren kommit. Här i Skåne har ju nätterna varit – och är fortfarande – rätt kalla, så rapsfält och annat har liksom legat och lurat på att det ska bli varmt så de får chansen att slå ut i full blom.

Men nu känns det som att våren äntligen är på gång och konstigt vore det väl annars, med tanke på att det är just denna helg som vi brukar sjunga in våren!

Dagens powerwalk innebar också att jag inte behöver invänta morgondagens löprunda för att nå årsträningsmålet om 1200 kilometer. Jämfört med fjolårets träningsrekord är jag förstås långt efter, men det är ju inte så konstigt med tanke på vinterns problem med hälarna och träningsmässiga ”uppförsbacke” så det känns rätt bra ändå!

Här är statistiken över mina ”ups and downs” – noterbart är att jag av någon märklig anledning råkat ut för någon typ av skador under de höstar som inträffar udda år, alltså 2013, 2015, 2017, 2019 och 2021.

Träningsår (19/6-18/6):

2020/21: 1 856.0 km (254 pass)
2014/15: 1 454.2 km (135)
2016/17: 1 432.9 km (162)
2018/19; 1 325.8 km (141)
2012/13: 1 307.1 km (135)
2021/22: 1 201.8 km (155)
2013/14: 1 107.3 km (106)
2019/20: 1 046.4 km (151)
2015/16: 1 044.6 km (108)
2017/18: 950.0 km (125)

RunTobyRun!

Sightseeingjogg x 2

Min vana trogen åkte löparskorna med i bagaget, denna gång till Bologna och San Marino.

Morgonvarvet i fredags runt Bolognas universitetsområde blev lugn och platt – San Marino är desto mer kuperat och bjöd bland annat på trail upp till två av de borgar som vaktar staden. Otippat skönt och grönt – men jobbigt!

RunTobyRun!

San Marino

Say no more…

Vissa dagar är det helt enkelt svårt att hålla sig inomhus.

RunTobyRun!

Sightseeing för trötta fötter

Att vila fötterna innan ett stort lopp kan vara en riktig utmaning, speciellt om man befinner sig i en stor spännande stad, som inbjuder till långa promenader. Men här kommer ett bra tips – som funkar lika bra dagen innan som dagen efter loppet.

Inför halvmaran i Berlin hade jag en uttalad målsättning att göra så lite som möjligt dagen innan loppet – och förhoppningsvis komma till start med utvilade fötter. Det gick ju sådär, men loppet gick i alla fall bättre än förväntat.

På eftermiddagen efter loppet tog jag mitt 24-timmarskort på kollektivtrafiken och gjorde en första safari. En U-bahnhof-safari till några av Berlins coola tunnelbanestationer, varav inte mindre än ett 70-tal är ritade av den svenske arkitekten Alfred Grenander. På kvällen väntade en konsert i Kreuzberg – sittande, tack och lov – innan det var dags att åka tillbaka till hotellet för att slå knorr på svansen. Efter frukosten gav jag mig ut på en ny safari och betade av ytterligare ett gäng stationer innan det var dags att äta lunch och sedan ta flyget hem igen.

Jag är normalt ingen ”infrastrukturnörd” men denna safarin var lagom ansträngande. Först googlade jag fram några olika ovetenskapliga listor med Berlins finaste/coolaste tunnelbanestationer, sedan kollade jag vilka av favoriterna som låg på ”min” linje, U2. Därefter prickade jag in ytterligare några på kartan och sedan, ja sedan var det bara att följa med strömmen. Vid varje stopp tog jag trappan eller rulltrappan ut i friska luften för att beskåda omgivningarna och fick på köpet se en del stadsdelar som jag nog annars aldrig skulle sett – vilket var ungefär samma känsla som jag hade under Berlin Marathon. Fast mindre jobbigt…

Inför förra veckans halvmara hade jag bara ett fåtal kortare asfaltspass i benen, så jag var lite orolig för att hälarna skulle ta stryk. Men de klarade ansträngningen bra och har nu fått vila från löpning i åtta dagar. I kväll blev det dock 7.4 tunga och lugna kilometer i Pildammsparken i Malmö i kvällssolen, hoppas nästa pass känns piggare!

RunTobyRun!

BERLIN: överpresterade och fick revansch!

# 71 – 220403
Generali Berliner Halbmarathon, 21.1 km
2,10:15 (6:10/km)


Ingen vidare tid – men helnöjd ändå med dagens insats på Berlin halvmarathon för efter vinterns strul med hälarna var detta onekligen ett fall framåt!

Det har varit en minst sagt krokig väg till dagens halvmara, med först ett ofrivilligt träningsuppehåll och sedan 3,5 månaders kamp för att försöka få tillbaka orken och tempot. Till råga på allt fick jag inte flyga ner som planerat i fredags för att jag hade med mig fel pass till Kastrup… (se föregående inlägg).

I höstas, när jag hade min misslyckade mara just här i Berlin, insåg jag att jag gick för mycket dagarna innan loppet. Så den här gången försökte jag hålla stegen nere. Men trots att jag inte gjorde så mycket mer än att ta mig till Expon på Tempelhofs kultiga gamla flygterminal blev det ändå över 13000 steg i går.

I morse hann det bli 4500 steg fram till startlinjen, varav mer än hälften inne på startområdet så det var rätt trötta fötter. Detta trots att denna gången var tunnelbanan vid Brandenburger Tor öppen, nära insläppet, till skillnad mot under maran i september, då det blev en lång, lång promenad från Potsdamer Platz innan och efter loppet.

Det var fortfarande krav på munskydd inne på Expon och start- och målområdet vid Riksdagshuset.

Den stora frågan för dagen var hur mycket kläder man skulle ha på sig. De senaste nätterna i Berlin har bjudit på minusgrader och en timma före start kom det faktiskt några pyttesmå snöflingor. Jag klär ju alltid pä mig för mycket, i alla fall kändes det så när solen tittade fram – men så fort vi hamnade i skugga och mötte den iskalla vinden var det rätt skönt att ha den där extra tröjan.

Genrepet i onsdags (10.5 km) lovade ju gott, å andra sidan hade jag inte tränat något längre pass än 16 kilometer i år, dessutom som Run-Walk-Run, så jag vågade inte hoppas på för mycket. Jag vill få till en runda i jämnt tempo och springa in under 2.15, utifrån det tempo jag höll på genrepet, men var beredd på att kanske få gå lite på slutet och i värsta fall ta mig i mål runt 2.30.

Men jag orkade hela vägen och noterade en klart bättre tid än jag hoppats på: 2.10 – trots att jag varken hade klocka på mig eller sprang med farthållare. Kände att jag hade ett lugnt och stabilt tempo från början – dessutom visste jag att så länge jag inte blev kappsprungen av 2.15-farthållaren så hade jag en chans att nå mitt tidsmål. Hade en liten trötthetsdipp vid 12-13 kilometer men det löste sig.

Och gissa om jag blev förvånad, ett par kilometer före mål, när jag höll på att hinna ikapp en snubbe mef 2.00-flagga på ryggen. Men han måste haft något strul längs vägen – antar jag – annars får han kanske inte så många fler uppdrag som pacer med tanke på att han oxå gick i mål på en tid runt 2.10

Den hör löparen bar hela Ukraina på sina axlar. Många andra hade valt blått och gult för att visa sitt stöd med det ukrainska folket.

Summa summarum är jag jättenöjd med insatsen (även om det var långt över 2 blankt, som jag vill komma under igen). Verkligen en skön revansch för min förra insats på Berlins gator! Noterade dessutom en negativ split och det är ju inte var dag – en klar boost!

Kan även rekommendera loppet – bra ordnat, en lättlöpt bana och gott om publik längs vägen. Fast det kunde varit några grader varmare…

Enligt uppgift var det över 330 svenskar med i loppet – ganska exakt 1 procent av startfältet – däribland elitlöparna David Nilsson och Hanna Lindholm som gjorde riktigt bra ifrån sig. Själv hörde jag bara två andra svenskar längs banan men såg och hörde desto fler danskar. Flera av dem var rätt högljudda i början…

RunTobyRun!

5 km: 31.41.
10 km: 1.02:08 (30:27).
15 km: 1.32:44 (30:36).
20 km: 2.03:43 (30:29)

Checkpoint Charlie