Lite jobbigare måndag

Det blev en rätt okej träningsmåndag ändå – trots att hårda vindar och en skum dagsform tvingade mig att tänka om och ta till ”plan B” istället för att springa som planerat.

Den ursprungliga planen var att ta tåget till Trelleborg och sedan springa en halvmara hem över åkrarna, men när det kom till kritan kändes det inte så värst lockande att springa genom det öppna Söderslättslandskapet i vindbyar på upp mot 16 sekundmeter.

Tog istället bilen ner till Trelleborg för att springa ”BUS”-rundan med justering efter vindriktningen, vilket innebar att jag sprang den bortre loopen åt motsatt håll för att få vinden i ryggen längs den utsatta rakan längs havet. Onekligen mycket trevligare än att behöva springa framåtlutad som en backhoppare i 1.5 kilometer…

Har hunnit gå några månader sedan jag sprang här senast och blev därför överraskad när jag upptäckte att kommunen varit framme och asfalterat grusrakan längs vattnet till ett jämnt och fint underlag – men som samtidigt innebär att det blir lite hårdare under fötterna för alla som tänker springa BUS (Backyard Ultra Sydkusten) framöver. Saknade faktiskt gruset lite – kunde de inte byggt bort vinden och all äcklig tång istället?

Första varvet gick väl okej, precis under 6 blankt per kilometer, även om benen kändes rätt tunga. På andra varvet sänkte jag tempot något och bestämde mig sedan – mitt ute på den berömda ojämna ängen – att skrota planerna på att göra en halvmara och istället avrunda passet efter två varv. Med lite jogg efteråt blev det 15 kilometer idag – helt okej – och som kändes betydligt bättre än att tvinga sig runt ytterligare ett varv ”bara” för att det var tänkt så.

Efter den svaga våren, där jag hämmades av diverse krämpor, trodde jag ett tag att det skulle bli svårt att klara årsmålet om 1200 kilometer men efter att ha pinnat på bra under sommaren och början av hösten kunde jag bocka av det målet redan i slutet av oktober och nu ser det till och med ut som att jag kan komma att slå mitt årsrekord på 1463.8 kilometer från 2016.

Det vore i så fall rätt anmärkningsvärt – tittar man på grafen ovan så syns det en tydlig bottennotering i slutet av juni, där jag var hela 22 mil efter (rekordet är markerat som linjen ”0”). Ett gap som jag nu alltså lyckats hämta hem och i nuläget fattas det bara 72 kilometer till rekordet, vilket jag borde greja med god marginal om jag bara får vara fortsatt hel och frisk. Förhoppningsvis kan jag sedan öka på träningen ytterligare för att komma riktigt bra förberedd till nästa stora mål som är Göteborgsvarvet i maj. Om det nu blir något…

Detta innebär också att jag under andra halvåret tränat mer än någonsin – räknat både per månad, kvartal och halvår. Och snart även kalenderår?

RunTobyRun!

Fotnot: är ledig från jobbet årets fem sista måndagar för att tömma de semesterdagar som annars skulle riskerat frysa inne, därav ordet ”träningsmåndag”. Känns ju mer meningsfullt att träna dagstid än att besöka något läskigt köpcenter…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

nio − 7 =