Segt som sirap

Jag vet inte vad det är, men något knas är det. De senaste två veckorna har jag känt mig extremt seg i kroppen, vilket förstås inneburit att jag fått ta det lite lugnare med träningen än jag hade planerat.

Segheten är svår att förklara men bröt ut lagom till min tänkta formkoll den 21 februari, då jag direkt kände att det inte var någon bra dag. Morgonen efter kände jag lite skrovel i halsen men sen dess har det inte varit någonting. Ingen feber, ingen hosta, ingen förhöjd puls när jag tränat.

Jag har en 6.7-runda till grannbyn och tillbaka som jag springer ibland. Den 19 februari hade jag rätt bra flås och sprang sträckan runt 36:15. I lördags tog den tre minuter längre och i förrgår över 40:30. Det var inte så att jag höll igen och tog det lugnt med flit utan det fanns verkligen inget mer kräm i benen. Skumt. Och trist.

I går kändes det lite bättre och jag gjorde sträckan på 37:45 (utan spurt eller att kolla några kilometertider längs vägen). Men det bästa av allt var att jag hade ork kvar i benen och kunde ta ett extra bonusvarv för att varva ner.

Det extravarvet gjorde gott för löpar-självförtroendet!

RunTobyRun!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

fem × 1 =