Någon måste våga vara först

Så är det. Någon måste vara först, oavsett om det gäller teknik, vetenskap eller idrott – även om det förstås inte är alla pionjärer som det gått bra för. Ta exempelvis de första snubbarna som försökte flyga…

I idrottens värld har det också funnits massor av pionjärer – vissa har blivit utskrattade eller till och med diskade för att de tänjt för mycket på regelboken.

Bättre gick det exempelvis för backhopparen Jan Boklöv, som uppfann V-stilen till domarnas stora förtret. I dag finns det ingen som hoppar klassisk stil.

Höjdhopparen Dick Fosbury fick också höra många gliringar när han började hoppa höjd med ryggen före men efter världsrekordet och OS-guldet 1968 tystnade skratten. Utan hans ”flopp” hade knappast Javier Sotomayor nått 245 centimeter 1993, ett världsrekord som står sig än.

Jag träffade förresten Sotomayor på ett tåg i Spanien 1992, en vecka innan sommar-OS i Barcelona. Det kubanska friidrottslandslaget hade varit på träningsläger i Sevilla och skulle ta sig norrut med nattåget. Kruxet var bara att de inte bokat – eller fått tag på – några sovplatser eller liggplatser så där sprang kubanska ledare i tågkorridorerna och försökte deala till sig platser.

När tåget börjat rulla hamnade jag bredvid Sotomayor och en ledare, längst bak i en vagn vid dörren och kopplingen till nästa. Han verkade inte så bra på engelska, så när jag konstaterade ”så det är du som är Sotomayor, well how do you do, det är jag som är Thobias” svarade han med ett kort hej och skakade min hand. Sedan örlade han iväg mot någon kupé som ledarna fått loss.

Den här episoden utspelade ju sig långt innan smartphones och sociala medier och jag tänkte aldrig tanken på att försöka gräva fram systemkameran ur tågluffar-ryggsäcken. Men jag ångrar definitivt att jag inte bad om en autograf. How do you do, var det verkligen det bästa jag kunde komma på?

Barcelona 1992

OS-finalen i höjdhopp blev sedan en gastkramning utan dess like – inte mindre än fem hoppare klarade 2,34 varav Sotomayor var den ende som grejade det i första försöket. Silvret gick till Patrik Sjöberg, som tog höjden i andra försöket och bronset delades slutligen av de tre hoppare som nådde 2,34 i sitt tredje och sista försök.

Att vara på plats under ett OS var en fantastisk upplevelse. Min kompis och jag såg en del friidrott, några basketmatcher – dock inte USA:s ”Dream Team” – två av Sveriges fotbollsmatcher plus den stora finalfesten när hemmalaget Spanien slog Polen efter förlängning. Vi fick också chansen att se en gammal klasskamrat fäktas för Sverige, för övrigt i samma lokaler där maratonexpon var 2014 – precis intill starten och målet vid Placa Espanya.

Final och världsrekord på 400 meter häck – ett rekord om stod sig till 2021.

Nog om OS – det är knappast något som rapsen bryr sig om ute på fälten, men även där gäller ju att någon måste vara först. Kanske ökar det chansen till pollinering, även om de flesta insekter väl fortfarande ligger och fryser någonstans efter denna kalla vår.

Med rapsbilden ovan blev jag först i sociala medier – i alla fall mina flöden – att lägga upp en bild på det gula guldet. Kom igen om två veckor, då lär Facebook och Instagram bada i gult. Men jag var först!

Och det bästa med när rapsen blommar? Det är ju att det är okej att ta hur många vilopauser som helst. Bara att ta fram mobilen, så ser det ut som att man stannat av en annan anledning än att man är trött!

RunTobyRun!

Fotbollsfinal. Vi hade biljetter på typ andra raden i denna mäktiga stadion.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

sju − fem =