Pandemikilon

Mitt största problem inför Berlin Marathon är inte ryggen, inte löpsteget, inte fötter eller leder eller tentakler utan ett betydligt tyngre problem: matchvikten.

Det är bara att inse faktum. Även om jag tränat på som aldrig förr under pandemin så har jag fått några extra kilo runt midjan. Visst, det hade kunnat varit ännu värre om jag inte hade tränat alls utan bara suttit i soffan och ätit onyttigt och jag är väl knappast ensam om att ha växt lite under pandemin, men den insikten kommer knappast att vara till någon hjälp när jag och min extra ballast ska försöka släpa oss runt Berlins gator den 26 september.

Gunde Svan bytte ut stavspetsarna till några som vägde mindre för att orka femmilen bättre. Cyklister byter pedaler till lättare material och extrema materialsporter som formel 1 ska vi inte tala om, där spelar ju varje gram roll – även när det kommer till förarens vikt.

Men löpning? Klart att några extra kilo gör skillnad – dels för att den extra vikten innebär mer belastning på fotleder, knän och andra vitala delar men också för att orken riskerar att sina tidigare, vilket innebär att det väl egentligen skulle behövas ännu mer träning och ännu bättre kondition för att hålla jämna steg med en fem kilo lättare upplaga av sig själv.

Nu sitter jag förstås bara och killgissar, men det finns säkert någon forskare därute som räknat ut exakt vad varje kilo ”kostar” under ett maratonlopp, men jag tänker inte googla och leta eftersom sådan kunskap bara kan leda till negativa tankar.

Vad är då problemet? Jo, att jag gillar att äta samma mat som jag alltid gjort, att ta mig ett glas – oavsett om det är blåbärssoppa eller vin – och att jag har svårt att hålla mig borta från godis.

Men det är väl bara att lägga om kosten och sluta äta godis, tänker kanske du? Ja, det kanske det är. Men det får i så fall bli efter Berlin…

RunTobyRun!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

4 × fem =