PARKRUN # 130 – äntligen en i gänget igen!

220212
MALMÖ RIBERSBORG PARKRUN #130
27:41 (5:32/km)


Vilken härlig morgon! Lite frost på marken och stundtals lite halt på vägen in mot Malmö, men väl framme på ”Ribban” gjorde solen sitt bästa för att värma upp det 50-tal löpare som samlades till dagens Parkrun.

Egentligen är jag en ensamvarg när det kommer till löpträning. Visst, det är trevligt att få sällskap ibland men oftast skönast att ge sig ut själv på en löprunda eller en upptäcksfärd. Inga träningstider att passa, ingen annans tempo att ta hänsyn till utan bara jag, stigen, vägen eller banan – och dessutom garanterat coronafritt!

Lopp, däremot, är en helt annan sak… Då njuter jag av att vara del i ett större sammanhang av löpare i olika åldrar, kroppsform och tempo, som alla förenas i ett gemensamt mål. Det spelar ingen roll om vi är femtio pers i ett litet byalopp på Österlen eller 24 000 som bildar en gigantisk anonym massa, som på maran i Berlin i höstas. Loppen ger mig inte bara en morot för all träning utan även en värdefull kick av att vara en i gänget, vilket kändes extra bra just idag efter min skadevinter.

Och så har vi Parkrun… Jag gillar verkligen det avslappnade konceptet – vi ses halv tio, vi springer ett varv i valfritt tempo. Ingen föranmälan, inga avgifter, inget praktiskt klydd utan man kan vakna upp på morgonen, titta ut genom fönstret, känna efter hur det känns i kroppen och sedan bestämma sig om man ska eller inte ska ge sig ut.

Dagens runda var mitt sjätte Parkrun i Malmö och det klart långsammaste. Samtidigt var det årsbästa med 40 sekunder, så jag ska inte klaga. Tvärtom. Men det var jobbigt, riktigt jobbigt. Stundtals andades jag riktigt tungt och på slutet fick jag hålla igen lite för att inte kräkas.

Som tur är hade jag sällskap och draghjälp första fyra av en kompis kompis, som spurtade från mig med 50 sekunder sista biten in mot mål men det var han förstås värd. Jag tävlar ändå inte mot någon annan än mig själv (fast hade det gällt en OS-medalj hade jag nog inte släppt honom frivilligt…).

Mentalt kändes det som att klockan borde stannat på drygt 30 minuter, men den stannade faktiskt redan efter 27:41 och innebar en härlig boost; en formkoll som förhoppningsvis visar att det faktiskt går åt rätt håll. Och det är ju faktiskt nio minuter bättre än den första ”femman” för några veckor sedan…

Totalt blev det nästan en mil idag. Bra!

RunTobyRun!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

fyra − två =