SANKT OLOF – tillbaka till byn som förändrade mitt löptänk

74 – 220729
Sankt Olofsloppet, 9.2 km
51:25 (5:35/km
)


Så var det äntligen dags för ett fjärde besök i Sankt Olof och det årliga loppet på Sankt Olofsdagen – loppet som på allvar fick mig att inse att löpning inte bara handlar om att nöta asfalt och springa stora lopp. Att det finns härliga utmaningar i grönskan, vid sidan av vägen, och att ett litet byalopp kan vara en nog så härlig upplevelse som att ge sig ut med fem eller tio tusen andra löpare.

Året var 2015 då jag slogs av den härliga stämningen i solskenet på idrottsplatsen, där det var rena rama byafesten med grillning och prisbord och barnalopp . Det kändes som om ”hela byn” var där och frågan är om det kan bli så mycket bättre stämning? Jag återkom sedan till loppet både 2016 och 2017 men därefter har det alltså dröjt fram tills nu.

Visserligen var det inte lika mycket folk i år som tidigare år, men Sankt Olofsloppet har fortfarande kvar samma charm. Man betalar sin hundring för att springa, blir trevligt bemött i nummerlappsutdelningen på dansbanan, kan gå på en riktig toalett inne i klubbhusets murriga innandöme och belönas efteråt med en plakett i halvantik design. Det känns lite som att tiden stått stilla – men varför ändra på något i onödan?

Formen då? Nja, tyvärr lyckades jag inte pricka in någon formtopp den här gången heller, så jag bestämde mig för att springa den trevliga och lätt kuperade rundan som ett träningspass – i så pass lugnt tempo att jag skulle vara säker på att ha ork kvar i benen till den avslutande brutalbacken upp mot idrottsplatsen för den är inte att leka med…

På mina tidigare starter har jag klockats på 46:12, 46:22 och 47:29 – det vill säga ett tempo på drygt 5 minuter per kilometer och långt under vad jag borde mäkta med denna gång, utifrån rådande dagsform där 6 blankt kändes rimligare att satsa på.

Vi var sammanlagt 25 löparel som gav oss ut på långa banan – ner mot kyrkan, genom bondgården där det en gång satt en gammal man med en katt i knät och vi nu sprang genom en flock kacklande hönor. Gick det inte lite väl fort i början? Flåsade jag inte lite väl mycket? Och hur hög var egentligen pulsen? Vi fortsatte genom en liten skog, ut på stora landsvägen och sedan – ungefär halvvägs – in på bästa delen av banan: den böljande vägen bland lövträden med sina små upp- och nerförsbackar. Kom sedan ut igen på landsvägen, in genom byn och plötsligt var den bara där. Brutalbacken. Som gjord för att spela en avgörande roll i en spurtuppgörelse, i mitt fall bara minst lika jobbig som jag mindes den.

Sprang i mål ganska exakt 20 minuter över banrekordet, men betydligt snabbare än jag hade räknat med så jag får vara nöjd. Och en sån här härlig kväll spelar det egentligen ingen roll vad klockan stannar på för det är ren och skär löpglädje.

RunTobyRun!

2 kommentarer

    • Märta Johansson31 juli, 2022 kl. 21:27
    • Svara

    Bra sprunget! Det är härligt när man överträffar sina förväntningar
    Även mitt lopp gick betydligt snabbare och lättare än förväntat. Riktigt roligt.

    1. Kul att ses igen!

      Lycka till i fjällen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

två × 2 =