Äntligen en normal träningsmånad

Det var ett tag sen, men nu börjar jag äntligen komma upp i en normalare träningsmängd och det är förstås kul – samtidigt som jag nog behöver ytterligare några veckor innan jag kan gå för fullt.

Orken och tempot är långt från på topp, men framförallt är det återhämtningen som tar längre tid, speciellt när jag sprungit en mil eller mer.

Men ändå… Senaste träningsmånaden var den första sedan oktober-november som jag nådde mina träningsmål avseende löpmängd och antal pass. Så visst går det framåt!

Nov/dec: 6.2 km (3 pass)
Dec/jan: 36.7 km (9 pass)
Jan/feb: 87.7 km (13 pass)
Feb/mars: 121.4 km (14 pass)

Alltid något!

RunTobyRun!

Fritt fram att spöa Prinsen!

Kanske blir det ett bra löpår – trots allt?
Ja, i takt med att fötterna faktiskt börjar må bättre så växer optimismen och jag har till och med anmält mig till fler lopp, däribland danska Royal Run den 6 juni.

Royal Run är inget jippo utan är precis vad det heter – ett lopp där du har möjlighet att ta rygg på kronprins Frederik och sedan bräcka honom på slutet med en monsterspurt precis nedanför slottsbalkongen där mamma Drottningen står och vinkar. Men om han inte orkar svara när du lägger in spurtväxeln är det fullt begripligt – han har förmodligen sprungit betydligt längre än vad du har…

Royal Run såg dagens ljus 2018 som en del i kronprinsens 50-årsfirande, med lopp i fem danska städer från norra Jylland till Köpenhamn. Den blivande 50-åringen sprang själv en engelsk mil i Aalborg, Aarhus, Esbjerg och Odense innan han avslutade med 10 kilometer på hemmaplan. Respekt.

Benen var stela sista fem, erkände han i danska TV2 efter att ha sprungit i mål på 57 minuter. Men då hade han alltså egentligen sprungit 16.5 kilometer utspritt över dagen och hunnit stelna till mellan varven. Förra året gick det betydligt snabbare, 48:51, men då sprang Frederik inte på lika många platser utan nöjde sig med två ”milar” i Sønderborg och Odense innan han avslutade på hemmaplan. Respekt.

Egentligen var det väl meningen att det bara skulle bli ett Royal Run, 2018, men loppet blev så populärt att det har blivit ett årligt arrangemang . Förra året kom inte mindre än 79 000 löpare till start, vilket också innebar en ansenlig summa pengar till en välgörenhetsorganisation.

I år kommer kronprins Frederik att springa i tre av städerna (Aalborg, Aarhus och Köpenhamn) medan kronprinsessan Mary ställer upp i Kolding och Næstved. Det blir även ett lopp på Bornholm, dock utan kungliga löparskor på startlinjen.

Själv satsar jag på 10 kilometer i Köpenhamn – återstår att se om jag orkar ta rygg på prinsen och hans kompisar från P.E.T (danska säpo). Oavsett tycker jag att det är coolt att han inte bara står bredvid och tittar på, eller hoppar in som prisutdelare, utan att han faktiskt är med och svettas, som en i gänget. Detsamma gäller numera även Mary och deras tre barn. Respekt!

RunTobyRun!

Funderingar på bandet


Kriget i Ukraina, den allt mer utbredda cover-pandemin och felkonstruerade löpband – där har du tre grejor jag funderade över under dagens 15+1 kilometer på löpbandet.

Jag får ofta frågan om det inte är tråkigt att springa på löpband. Och det är det förstås, speciellt om man springer långt (som jag i dag). Det kan aldrig bli samma känsla som att springa utomhus och höra fåglarna kvittra, se vårtecknen titta fram längs vägkanten, ja till och med när den våta motvinden träffar en rätt i mulen.

Samtidigt är det något meditativt med att se den blå bluppen flytta sig framåt längs det fiktiva 400-metersvarvet. Man hinner fundera. På kriget – hur länge det ska hålla på, vart det kommer att sluta, om Ryssen kommer att nöja sig om han får Ukraina.

Eller varför det alltid dyker upp en massa covers på gymmets spellista. Ja, inte bara på gymmet utan så fort man slår på radion så dyker det upp den ena suspekta covern efter den andra, det är som en pandemi som sköljt över oss de senaste åren.

Innan du kastar dig på kommentarsfältet: nej, jag är inte fundamentalist utan uppskattar bra covers, gärna där artisten tillfört något eget. Som Adeles Elton John-doftande tolkning av Make You Feel My Love eller det mesta Laleh gjorde i Så mycket bättre. Eller en artist som gör en kul cover live – som Metallicas version av Staten och kapitalet eller skotska Glasvegas som bjudit både på Vem kan segla förutan vind och Jag vill va som du från Djungelboken under spelningar i Malmö. En kul flört med publiken, men där det räcker att köra det live – det behöver inte prånglas ut på marknaden efteråt.

Och så hann jag fundera över den största frågan av de andra. Nej, inte varför hundar har våt nos, varför män har bröstvårtor eller varför det bara finns ett konkurrensverk – utan om löpbandet.

Det sägs att moderna treadmills inspirerats av gamla konstruktioner, som bland annat användes av engelska straffångar på 1800-talet. Kanske är det samma bestraffningstanke som ligger bakom den modell, som finns på mitt gym och där det knappast är en löpare som designat den stora displayen.

För vilken löpare skulle frivilligt, varv efter varv, ligga kvar på bana 3 när det bevisligen är innersta banan som är kortaste spåret till mål?

RunTobyRun!

Toppa formen

I helgen noterade vi återigen stora svenska idrottsframgångar. Nils van der Poel gjorde det – igen – och visade att han är bäst när det gäller. Och efter 50 misslyckade försök lyckades äntligen Armand Duplantis ta sig över ribban och sätta ännu ett världsrekord i stavhopp. Imponerande!

Jag undrar hur deras dåliga dagar ser ut. När träningen bara tar emot, och det känns som att formen försvunnit för gott. Hur de undviker små irriterande förkylningar, lagom till en stor tävling? Handlar det bara om att undvika tunnelbanor, bussar och snoriga barn – eller finns det någon annan hemlig formel?

Men allt är förstås inte ett rosenrött skimmer. Se exempelvis på Nils van der Poel, som nyligen berättade att han tänker lägga av. Han har tränat hårdare än de allra flesta och fick sin belöning på OS i form av guldmedaljer och världsrekord, men har också fått betala priset. Den extremt hårda träningsdosen har gått ut över glädjen att åka skridskor, han orkar helt enkelt inte ladda om. Ändå fanns där tillräckligt med ork och djävlar anamma för att krossa allt motstånd även vid helgens allround-VM där han återigen bevisade att han är bäst när det gäller.

Armand Duplantis, däremot, siktar fortfarande högre. Han är också bäst i världen och tränar hårt – men kanske inte riktigt lika brutalhårt som van der Poel, men i en teknikkrävande sport där även världseliten brukar drabbas av skador med ojämna mellanrum. Med andra ord: det gäller att träna rätt.

Egentligen är det rätt sjukt. Tänk dig att du lyfter en lång, böjbar stav framför dig med en relativ vikt på 15 kilo. Ta sikte mot en punkt 40-50 meter bort och spring så fort du kan mot en konstig grop i marken, där du sätter ner staven och svingar dig upp, ungefär lika högt som en normal tvåvåningsvilla. Det kräver styrka, tajming och koordination – och för att bli världsetta krävs det även att man har ett psyke och en vinnarskalle utöver det vanliga. Armand är bäst, utan tvekan, och kommer förhoppningsvis att kunna sätta fler rekord.

Själv hade jag ingen vidare runda igår. Visserligen blev det lugna 11.4 kilometer runt Pildammarna i Malmö, men jag kom aldrig in i något flow utan det tog emot hela tiden, trots det lugna tempot.

Om 25 dagar är det meningen att jag ska försöka springa en halvmara – nästan dubbelt så långt som i går – och det känns minst sagt jättetufft. Men Berlin är ändå den typen av morot jag behöver för att försöka komma över tröskeln och förhoppningsvis få känna att det lossnar.

Kondition är bevisligen en färskvara…

RunTobyRun!

PARKRUN #132 – ytterligare ett steg framåt

220226
MALMÖ RIBERSBORG PARKRUN #132
27:07 (5:25/km)


Malmö bjöd på ännu en frusen morgon, med rimfrost i gräset vid de stora dammarna längs ”Ribban” men så fort solen började värma blev det riktigt skönt löpväder – en utflykt som slutade med att jag sänkte mitt årsbästa på halvmilen för åttonde gången i år.

Och visst – det är kul att sänka sitt årsbästa med ytterligare 34 sekunder (även om det fortfarande är långsamt) – men det viktigaste med mina Parkrun är inte resultaten i sig utan att komma ut bland andra löpare en lördagmorgon och få lite loppkänsla. Det är förstås extra kul när det går åt rätt håll, som det gjorde i går, men då tänker jag inte bara på resultatet utan framför allt på att det nu kändes betydligt lättare att springa än det gjorde för två veckor sedan. Då var det segt…

Överlag har det varit två bra träningsveckor sedan dess. Förra helgen blev det ett längre pass om 10+2 kilometer, vilket resulterade i väldigt ömma fötter samma kväll och dagen därpå. Men det gick tack och lov över… Därefter blev det två lugnare pass som RunWalkRun och förhoppningsvis kan jag avsluta februari med en tvåsiffrig runda i morgon. I så fall kommer jag – faktiskt – att nå mitt träningsmål om 100 kilometer/månad för första gången sedan oktober. Därefter har det blivit ynkliga 50.5, 23.2 och 51.9 kilometer, vilket ju också förklarar varför jag kämpar med formen.

Kul kuriosa om Parkrun: jag älskar ju deras lätt nördiga resultatbank, där man förutom ”åldersindex” kan jämföra tider på alla möjliga sätt. Noterar bland annat att jag varit topp-tre i min åldersklass (50-54) vid samtliga sju tillfällen: en förstaplats, fem andraplatser och en tredjeplats. Det är alltid lika roligt att öppna resultatmejlet efteråt och se att det blev en ny pallplats – men med lite källkritik noterar man snabbt att där inte står hur många andra som sprang i klassen utan det måste man gå in på resultatlistan och kolla. Där framgår det att det som mest varit sex andra löpare i klassen VM50-54 samt att min förstaplats och två av andraplatserna bärgades när det inte var fler som sprang. Men skitsamma, det räknas väl ändå som pallplats? (haha)

Det känns skönt att ljuset återvänder, värmen likaså och i går eftermiddag var det riktigt vårigt i luften. Snödroppar och vintergäck kantar rabatterna, koltrastarna ränner runt och pickar i trädgården och bygger väl bo någonstans – trots att detta är katternas jaktmark. En snabb titt i almanackan vittnar om att det nu bara är fem veckor kvar till Berlin halvmarathon. Frågan är hur många långpass jag hinner klämma in till dess – och hur mina hälar kommer att må efteråt?

Häromdagen lade arrangörerna ut en bild på årets medalj på Facebook (bilden nedan), ett tjusigt skrammel som jag nu lagrat på näthinnan som morot under den kommande träningspass och när det ömmar efteråt. Men även detta går åt rätt håll så jag är faktiskt optimistisk.

Lika optimistisk är jag inte när det gäller situationen i Ukraina. För jävligt! När pandemin äntligen verkar tappa sin kraft har vi återigen påmints om att det finns viktigare saker i världen än att springa lopp.

Läste på Facebook att 541 ukrainska löpare är anmälda till årets Berlin Marathon – oklart hur många som skulle ställt upp på halvmaran – många av dessa riskerar nu liv och hälsa, att tvingas överge sina hem eller kallas in som soldater i kampen mot jätten glufs-glufs. Har du en slant över, om än bara några tior eller en hundralapp, skicka den till någon av de organisationer som gör allt de kan för att få fram hjälp till det ukrainska folket. De behöver all hjälp de kan få!

RunTobyRun!

Morgonmotstånd

Morgonträning och jag går inte ihop – speciellt inte på tom mage. Och framför allt inte så här års…

För några år sedan lyckades jag få till en kort runstreak under en semestervecka i Kroatien, men då var det varmt och skönt och resten av familjen hade sovmorgon, så jag kunde smita ut i lugn och ro och lubba en halvmil längs strandpromenaden.

Det kändes nästan som att vara huvudpersonen i något slags livsstilsreklam. Ni vet, solen skiner och fåglarna kvittar, man sveper ett glas nypressad juice, drar på sig skorna och ger sig ut med lätta steg, smidig och elegant som en antilop. Vinkar hej till någon annan morgonpigg löpare eller hundägare, ingen svett, inga insekter, bara ren och skär njutning.

Men så såg det absolut inte ut i morse vid halvsjutiden, när jag knallade mina 350 meter upp till gymmet. Det var inte särskilt kallt men det var mörkt, regnade och blåste snudd på stormbyar. Desto skönare var det inomhus, där jag sprang en kort ”runda” på löpbandet till bilder från några nationalparker i Kalifornien. Om man nu kan kalla det runda när det är på löpband, men bandet går i alla fall runt…

Jag önskar att jag orkade köra morgonpass oftare och egentligen har jag väl ingenting att skylla på – speciellt inte under pandemin, när jag inte behövt ställa klockan lika tidigt för att pendla till Lund. Men jag har ju varit så morgontrött, speciellt efter nyår… Så jag har ställt klockan så sent som möjligt för att hinna äta frukost och duscha innan det är dags att slå på jobbdatorn.

Kanske blir det lättare att komma till skott när det blir ljust – och passa på de dagar i veckan då jag fortfarande kommer att jobba hemifrån. För det är ju rätt skönt efteråt, att ha det gjort.

Synd bara att det ska vara så jobbigt…

RunTobyRun!

PARKRUN # 130 – äntligen en i gänget igen!

220212
MALMÖ RIBERSBORG PARKRUN #130
27:41 (5:32/km)


Vilken härlig morgon! Lite frost på marken och stundtals lite halt på vägen in mot Malmö, men väl framme på ”Ribban” gjorde solen sitt bästa för att värma upp det 50-tal löpare som samlades till dagens Parkrun.

Egentligen är jag en ensamvarg när det kommer till löpträning. Visst, det är trevligt att få sällskap ibland men oftast skönast att ge sig ut själv på en löprunda eller en upptäcksfärd. Inga träningstider att passa, ingen annans tempo att ta hänsyn till utan bara jag, stigen, vägen eller banan – och dessutom garanterat coronafritt!

Lopp, däremot, är en helt annan sak… Då njuter jag av att vara del i ett större sammanhang av löpare i olika åldrar, kroppsform och tempo, som alla förenas i ett gemensamt mål. Det spelar ingen roll om vi är femtio pers i ett litet byalopp på Österlen eller 24 000 som bildar en gigantisk anonym massa, som på maran i Berlin i höstas. Loppen ger mig inte bara en morot för all träning utan även en värdefull kick av att vara en i gänget, vilket kändes extra bra just idag efter min skadevinter.

Och så har vi Parkrun… Jag gillar verkligen det avslappnade konceptet – vi ses halv tio, vi springer ett varv i valfritt tempo. Ingen föranmälan, inga avgifter, inget praktiskt klydd utan man kan vakna upp på morgonen, titta ut genom fönstret, känna efter hur det känns i kroppen och sedan bestämma sig om man ska eller inte ska ge sig ut.

Dagens runda var mitt sjätte Parkrun i Malmö och det klart långsammaste. Samtidigt var det årsbästa med 40 sekunder, så jag ska inte klaga. Tvärtom. Men det var jobbigt, riktigt jobbigt. Stundtals andades jag riktigt tungt och på slutet fick jag hålla igen lite för att inte kräkas.

Som tur är hade jag sällskap och draghjälp första fyra av en kompis kompis, som spurtade från mig med 50 sekunder sista biten in mot mål men det var han förstås värd. Jag tävlar ändå inte mot någon annan än mig själv (fast hade det gällt en OS-medalj hade jag nog inte släppt honom frivilligt…).

Mentalt kändes det som att klockan borde stannat på drygt 30 minuter, men den stannade faktiskt redan efter 27:41 och innebar en härlig boost; en formkoll som förhoppningsvis visar att det faktiskt går åt rätt håll. Och det är ju faktiskt nio minuter bättre än den första ”femman” för några veckor sedan…

Totalt blev det nästan en mil idag. Bra!

RunTobyRun!

Milstolpe

I går lyckades jag – för första gången på tre månader – att springa en hel mil. Snacka om milstolpe!

Det var både längre och jobbigare än jag räknat med, men oj så skönt efteråt. I dag ömmar fötterna lite men det kunde varit värre så än lever hoppet om en bra löpvår.

Planen för dagen var att springa 8 km i jämnt tempo (5:49) men väl där bestämde mig för att utmana mig själv och fortsätta en bit till. Nionde kilometern sänkte jag tempot på löpbandet med ungefär en minut och ökade sen på igen på slutet.

Summa summarum innebar detta årets första mil – dessutom på strax under 60 minuter vilket är fullt godkänt utifrån min fysiska status just nu.

Idag blir det dock till att ta det lugnt…

RunTobyRun!

Boost x 7

Sju ”femmor” – sju årsbästa. Redan nu!

I går kväll vällde stormen Malik in över Skåne så det var läge att stormsäkra studsmattor och andra lösa föremål och försöka hålla katten inomhus.

I dag blåser det fortfarande ordentligt utanför husknuten så det var skönt att söka sig inomhus för att ta en ”runda” på löpbandet. Det gick över förväntan – även om det fortfarande är långt till formen. Stundtals är det som att springa i uppförsbacke, speciellt när jag höjer tempot, men oerhört skönt efteråt att känna att jag grejade det.

Dagens pass innebar årets sjunde halvmil, årets sjunde årsbästa och att jag sänkt mig med över åtta minuter sedan den första, stapplande halvmilen som Run-Walk-Run: 36:45 (RWR) – 35:21 (RWR) – 33:52 (RWR) – 33:15 (RWR) – 30:22 – 29:20 – 28:21. Kan jag plocka ytterligare en minut eller så, då är det läge att fira med en Parkrun på Ribersborg i Malmö!

Jag nådde också mitt mål att springa minst 7 kilometer innan månadsskiftet – även det en boost – men det är fortfarande lång, lång väg kvar om jag ska kunna springa den där halvmaran i Berlin den 3 april. Det finns inga genvägar, bara att ligga på och träna och hålla alla tummar jag har för att hälarna håller. Det känns bra under passen, när jag springer, men i går hade jag lite ont så det är absolut för tidigt att ropa faran över. Det kan mycket väl bli ett bakslag så småningom när jag ökar på tempo och distans.

Allt faller givetvis inte med att springa i Berlin, men just nu är den där halvmaran en bra morot under de monotona passen på löpbandet. Som jag längtar efter att komma ut igen – kanske inte såhär, mitt i värsta stormen, men när det blir vår och höra fåglarna kvittra, se vitsipporna blomma och bokskogen få fnatt.

Bilden nedan är från en underbar runda i april 2020, alldeles i början av pandemin. Någon som trodde då att vi skulle leva med den här skiten fortfarande, nästan två år senare?

RunTobyRun!

Deprimerande

En snabbtitt i telefonens stegräknare visar en rätt deprimerande kurva – där den stora boven är mina uteblivna löprundor:

Nej, nedgången från november och framåt beror framför allt på två förkylningsomgångar och två månaders ömmande hälar – plus ett antal innesittardagar över jul och nyår där vi betade oss igenom alla Harry Potterfilmerna och åt en massa mat. Men jag ska absolut inte skylla på Harry Potter… Hade jag bara mått bättre i fötterna hade jag givetvis hunnit med både löpning och film.

Staplarna är som sagt hämtade från mobilen och allt annat än exakta – de pass jag gjort på löpbandet är exempelvis inte medräknade eftersom jag inte haft telefonen på mig då. Men det är förstås en klen tröst… Får hoppas på februari!

RunTobyRun!

Diagrammet visar kilometer/dag i snitt per månad.