Skön runda i Kanalskogen

I veckan blev det några dagars extra oplanerad vila, eftersom jag kände mig lite småskum och rosslig i halsen om morgnarna. Men tack och lov släppte skrovlet snabbt och i går fick jag min ”belöning” i form av 9 kilometer i den fina tallskogen vid Falsterbokanalen.

Lite extra vila behöver inte vara fel, men det känns förstås bättre om man själv kan planera in vilka dagar man ska ta det lugnt än att behöva vänta ut någon fånig miniförkylning, som i värsta fall kan hänga kvar i flera veckor. Sjukt irriterande! Den här gången gick det, tack och lov, över fort så nu gäller det bara att komma in i träningsprogrammet igen inför kommande äventyr.

Första anhalten blev Höllviken och tallskogen på östra sidan om Falsterbokanalen. Varvet mäter drygt 2.5 kilometer och går till stor del rätt in bland trädstammarna på en smal, skön stig med bästa tänkbara underlag: packad skogsjord, barr, bark… Mjukt och behagligt utan att behöva se upp för en massa rötter och stenar, snudd på oslagbart.

Resterande del av varvet går längs en mysig gång- och cykelväg (syns till vänster på bilden nedan) och som gränsar till den sista raden med villor och sommarstugor – en del av dem fantastiskare än andra med stora tomter och pool. Inte undra på att man funderar på dagskursen, hur många mille det krävs för att köpa eller bygga så flott, bara några hundra meter från Kämpingestranden.

Havet ja… Är man inte badkruka, som jag är, kan man förstås avsluta rundan med ett dopp i havet. Lär vara populärt, har jag hört.

RunTobyRun!

Coronaspekulationer

Augusti – redan? Det innebär ju att det bara är sex veckor kvar tlll Göteborgsvarvet och åtta till årets stora utmaning, Berlin Marathon. Om det nu blir något… Och om det går att resa dit…

Tanken var att september skulle bjuda på två uppskjutna resor från 2020 men det går förstås inte att ta något för givet – varken om det går att resa eller om det är särskilt lämpligt. Dessutom har alla länder olika restriktioner, inklusive Danmark som jag kommer att flyga från.

Först ut är en resa till Nederländerna för att kolla på formel 1 med en kompis. Än så länge ser det ut som att loppet kommer att köras den 5 september med publik – trots att landet drabbades av en fjärde våg efter midsommar med snudd på all-time-high i antalet nya fall, förmodligen för att man öppnade upp samhället för tidigt.

Samtidigt var det okej att åka in i landet från Danmark – men inte som svensk, för då krävdes det att man satte sig i karantän. Det kravet togs dock bort den 1 juli när vaccincertifikaten infördes – däremot har danskarna fortfarande Nederländerna på en orange lista, vilket innebär att smålänningar ska sitta i karantän, men inte skåningar. Om jag fattade det hela rätt…

Utvecklngen i landet har nu – tack och lov – vänt åt rätt håll igen så kanske blir resan av. Med betoning på kanske…

Tyskarna har haft bättre koll på smittspridningen, även om man noterat en liten ökning den senaste veckan. Som vaccinerad svensk är man välkommen in i landet, kommer man däremot från Danmark bedöms risken större och då gäller det att kolla noga vad som gäller – problemet är bara att det som gäller idag kan vara ändrat i morgon. Att resa tillbaka från Tyskland via Danmark, som vaccinerad boende i Skåne, är däremot inga problem.

Så vad finns det det då för alternativ än att flyga från Kastrup? Åka tåg är ju trevligt men det går numera genom Danmark istället för via färjan från Trelleborg så det är samma regler som på flyget. Lösningen skulle i så fall vara att flyga från Göteborg till Berlin men det är ju en himla omväg.

Och i slutändan kanske det inte spelar någon roll för att det är dagsläget på Covid som har sista ordet – även om Sverige, Danmark, Tyskland och Nederländerna säkert kommer att tolka läget olika…

RunTobyRun

Syndens näste, prästens badkar och Stens alla huvuden

Gårdagens långpass på Österlen, längs Skåneleden från Vitemölla till Simrishamn, innebar både stor variation och en stor dos naturupplevelse!

Strax efter Vitemölla passerar man åsryggen som döljer syndens näste – Kiviks marknad – som återuppstått i år efter fjolårets pandemistängning. Köerna ringlade långa på väg 9 när jag åkte upp, trots att dagens marknad inte lever upp till sitt gamla rykte med stripptält, fylla och så den legendariske William Arne och hans dödsryttare i motorcirkusen. Det var helt enkelt bättre förr, suckade en gammal kompis på Facebook efter att ha besökt marknaden.

Naturen skiftar ständigt längs sträckan – vid norra ingången till Stenshuvuds nationalpark möttes jag exempelvis av en trollsk skog av jättetujor – western red cedar på engelska – innan det är daga att börja klättringen upp mot Stens tre huvuden.

Någon sade mig häromdagen att leden går runt Stenshuvud. Det gör den inte… Men det var bra att jag kom den norra vägen upp eftersom den är den brantaste och stenigaste, så att jag fick det jobbigaste uppför och kunde springa utför tämligen obehindrat.

Utsikt från Stenshuvud

Klippformationen Prästens badkar missade jag men inte glasskiosken i Vik, som kom som på beställning. Inte var dag man handlar glass med självservering – tack Swish!

Sista halvmilen efter glassen började det gå tungt, trots att jag körde Run-Walk-Run. Kan bero på solen eller att underlaget blev allt sandigare och fästet sämre. Så där blev det lite mer walk än planerat. Nådde i alla fall Simrishamn efter 23.5 kilometer och får vara nöjd med dagen. Förutom att orken tröt på slutet var där bara ett minus och det var att uppmärkningen av leden kunde varit bättre. På flera håll var det glest och ledde till gissningslek.

RunTobyRun!

Mer om mina etapper längs Skåneleden

Dagens etapp i blått – längs kusten mellan etapp 19 och 25.
Glasspaus i Vik
Lustig formation söder om Baskemölla
Norr om Tobisvik
Gamla bron intill campingen vid Tobisvik/Tobisborg

Back on home track

Hemma igen efter elva dagar ”on the road” till Värmland, Uppland och Gästrikland och återgår nu till lite normalare träning – i alla fall vad gäller terrängen – med fullt fokus på Berlin om två månader.

Jag älskar att resa – speciellt när man får möjlighet att upptäcka något ”nytt”, som vi gjorde under vår vecka i Värmland där naturen och terrängen ser helt annorlunda än hemma i Skåne.

Det ska bli spännande se om den nyfödda ”hemester”-trenden håller i sig även kommande somrar, när vi förhoppningsvis slipper tänka på pandemin, eller om svenska folket återgår i gamla resvanor och väljer Kroatien, Thailand och Kanarieöarna före svenska pärlor som Västkusten eller Jämtland. Själv upptäcker jag gärna både och!

I morgon är det exakt två månader kvar till Berlin Marathon, som arrangörerna – än så länge – räknar med att kunna arrangera, Tyskland har, i alla fall för tillfället, hyfsad kontroll på smittspridningen till skillnad mot länder som Nederländerna, Storbritannien och Spanien där eländet tagit ny fart.

Med två månader kvar till Årets stora lopp är det förstås dags för mig att fokusera på distans och uthållighet för att komma så väl förberedd som möjligt.

I torsdags blev det en fjärdedels mara och igår en tredjedel. Målet just nu att försöka ”ställa in” kroppen på att springa på 6 blankt per kilometer- Än så länge har jag bara sprungit på. utan att kolla på klockan förrän efter en halvmil och det har ändå gått rätt hyfsat. Första passet hade jag 50 sekunder till godo efter en halvmil, andra passet 23 och kunde sedan sänka tempot något så att jag i båda fallen landade på 5:59. Helt okej!

I gårdagens värme kändes det fullt tillräckligt med 14 kilometer; kanske hade jag orkat en halvmara men knappast längre. Men det är ju tack och lov två månader kvar att toppa formen!

RunTobyRun!

Uppför berget….

Idag arrangeras det stora mandomsprovet i bygden där vi tillbringar veckan: Råaloppet 30 kilometer med start på Långberget (bilden nedan) och med mål uppe på Branäsberget.

Loppet går till stor dels längs Norra Värmlandsleden och avslutas med monsterbacken jag sprang nerför häromdagen (se föregående inlägg). Måste vara precis vad löparna längtar efter när de kutat 28 kilometer i värmen: 389 höjdmeter på 1.9 kilometer.

Vinnartiden 2019 låg på cirka 2 timmar och 40 minuter, terrängen till trots.

Bilderna från loppet är tagna vid vätskekontrollerna strax innan monsterbacken börjar.

RunTobyRun!

Uppdatering: årets vinnartider blev 2h 28 min för snabbaste kille respektive 2h 50 min för snabbaste tjej. De sista kämparna i mål var ute mer än sex timmar. Starkt jobbat av alla!

Nerför berget

Dagen strapats gick nerför Branäsberget på Norra Värmlandsleden – 389 meter utför och en lutning på i snitt 20.1 procent.

Idag blev det liften upp, tillsammans med en massa mountainbikers, och våffla med glass och sylt uppe i Toppstugan. Kanske hinner jag med ytterligare en vända innan hemfärd och i så fall blir det både uppför och nerför.

Från Toppstugan på 567 meters höjd är det 1.9 kilometer till backens slut – en stig som stundtals är brant, knixig och stenig och på ett ställe säkrad med två långa trappor i trä (som visade sig vara rätt hala efter gårdagens häftiga åskregn).

Jag joggade där det var möjligt och tog det lugnt där så behövdes – ändå tog det mig över 26 minuter att komma ner, långt mer än de snubbar som reggat snabba tider på Strava – uppför… Men sådana här pass spelar ju tiden egentligen ingen roll

RunTobyRun!

TRELLEBORG: Snopet slut på blött BUS

# 69 – 210710
Backyard Ultra Sydkusten #3, Trelleborg (26.8 km)
3.13:00 (7:15/km)

Regnmolnen låg tunga över Trelleborg i morse, men vad gjorde väl det när BUS äntligen blev av? För min egen del gick det dock sämre än jag hoppats.

Med tanke på att det regnat i Trelleborg i princip non-stop sedan i går kväll kunde det varit blötare och geggigare ute på banan – men förutom lite hanterbar gegga på ”slalomstigen” var det inte så mycket att orda om. Lagom till start avtog spöregnet till förmån för ett mer lättsprunget duggregn. Dessutom var det medvind längs den långa utsatta rakan längs havet – 1.4 kilometer – vilket förstås gör en enorm skillnad för den som tänkt sig springa långt.

På BUS är varje varv det bästa – i alla fall om man får tro arrangörerna. I mitt fall gick de första två varven planenligt, det tredje likaså även om jag saktade ner vid 6-kilometersskylten och lunkade i mål för att spara energi.

Till fjärde starten tilltog regnet. Det var kallt och blött. Och jag började få ont i magen – oklart varför. Kvargen? Mådde lite illa i morse men det gick över en timme före start när jag låg och softade i tältet. Nu kändes det mer som att något låg och skumpade och det var allt annat en angenämt. Så jag började gå. Kollade på klockan. Sprang lite till. Kollade klockan, såg till att inte ta ut mig mer än nödvändigt men ändå ta mig runt inom timmen.

Passerade mållinjen med några minuter tillgodo och slog raskt bort alla planer på att vända om och ställa mig i startfållan. Fyra varv fick räcka – även om jag hade hoppats göra minst fem (som förra BUS) eller ännu hellre sex. One more loop. Men det får bli någon annan gång för det fanns nog inte så mycket mer ork i benen idag.

Frågan är om detta var något tillfälligt eller om jag ska börja oroa mig – hittills har ju uppladdningen inför Göteborgsvarvet och Berlin Marathon känts bra. Men detta var onekligen ett bakslag.

Nåväl, vi får väl se… Nu väntar en vecka med mycket vandring som omväxling!

RunTobyRun!

Tält är bra att ha när det regnar. Och den här gången blåste inte övertältet av…
Medalj i nytt format, nytt material. Helt rätt i tiden!

Extra kul att öppna senaste Spring!

Senaste numret av Spring har just landat i brevlådan och den här gången var det förstås extra kul att börja bläddra i tidningen eftersom den innehåller sex sidor om mitt lilla bokprojekt!

Hittills har ungefär 1 250 läsare varit inne på sidan och bläddrat eller laddat ner boken gratis som PDF och det är förstås jätteskoj!

Har du hittat hit för första gången efter att ha läst artikeln i Spring? I så fall är du extra varmt välkommen! Hoppas du ska gilla den!

RunTobyRun!

TILL BOKEN (som PDF)

Dags att sänka tempot!

I veckan kom det efterlängtade beskedet – det kommer att bli BUS i Trelleborg nästa helg. Så nu är det dags att sänka tempot!

Det har, i alla fall fram till halvårsskiftet, varit fortsatt ovissa tider för alla arrangörer. Kommer det gå att arrangera lopp? Hur många får starta? Måste man dela upp deltagarna i mindre startgrupper? Och hur blir det med publik?

I och med gårdagens lättnader i restriktionerna föll många pusselbitar på plats, åtminstone för de mindre eller mellanstora loppen som nu blir lättare att genomföra även om det förstås fortfarande kommer att krävas en hel del planering för att alla ska kunna hålla avstånd till varandra och undvika köbildning, inte minst i startfållor, målområden och vätskestationer.

Gårdagens besked innebär också att jag nu kan se fram mot min tredje start på BUS, Backyard Ultra Sydkusten. Detta är ett av mina absoluta favoritlopp, inte minst för den sköna stämningen runt Albäcksvallen. 2018 blev det fyra varv, 2019 fem och årets mål blir således att göra minst lika många varv som sist. Men gärna ett till.

Så nu gäller det att sänka tempot – vilket kanske inte blir så svårt i år eftersom jag överlag hållit ett lugnt tempo och även varvat löpningen med en en hel del Run-Walk-Run, som i tisdags när jag betade av 18 kilometer på Skåneleden.

Just det låga tempot är annars nyckeln till att göra bra ifrån sig på den här typen av lopp. De sista passen kommer därför att ägnas åt just att ta det lugnt. I dag blev det 6.7 km (motsvarande ett varv) på drygt 45 minuter (6:44/km) vilket är rätt lagom – speciellt om man lägger till en 40-45 sekunder för promenaden uppför ”Gåbacken” efter start.

Nästa pass blir på plats i Trelleborg, för att känna in mig ordentligt på banan. Hitta gör jag ju redan efter ett 50-tal varv på slingan…

RunTobyRun!

Varm tur längs havet på Skåneleden

Dåligt med nattsömn, en supersmarrig stenugnsbakad pizza i magen och 26-27 grader i luften – ja ibland får man skylla sig själv när man väljer dag för långpass…

Pizzan var förstås självförvållad, bristen på nattsömn likaså eftersom jag satt uppe och kollade den första hockeyfinalen i NHL/Stanley Cup. Och när det gäller vädret väntas det ett omslag som kommer att innebära svalare väder men ostadigt och regn så det gällde att passa på.

Dagens etapp var nummer fyra på Österlenleden SL4 mellan Borrby strand och Simrishamn. Förra sommaren började jag i Borrby och följde sandstranden söderut till Sandhammaren, förbi Löderups strandbad och vidare till Kåseberga.

Planen nu var densamma; att undvika att följa leden uppe i sanddynerna och i stället välja den lätt fuktiga, fasta sanden vid vattenbrynet. så långt som möjligt, helst hela vägen.

Den planen tog dock stopp redan efter ett par kilometer, då jag fick vika av från stranden men hamnade istälet på en skön stig/grusväg. Följde den till Skillinge, efter ungefär en halvmil, där det var slut på grus och bara fanns varm asfalt.

Jag trodde att leden till stor del skulle följa havet men rätt vad det var hade jag förflyttat mig både inåt land och uppför i terrängen. Långt borta kunde jag ana havet men det var inte riktigt den naturupplevelse jag hade hoppats på.

Ett plus för att leden går genom de mysiga fiskelägena Skillinge och Brantevik – hår finns det kameramotiv i kubik!

RunTobyRun!

Borrby strand
Trevlig stig mellan Kyhl och Skillinge
Skillinge – fullt av ”photo spots”
Varmt….