Kaxigt eller naivt i Köpenhamn?

I nuläget är det inte tillåtet med större folksamlingar i Danmark än fem personer – ändå siktar arrangörerna på att kunna genomföra Copenhagen Marathon om åtta veckor. Kaxigt eller naivt? Jag gillar det!

Häromdagen gick arrangörerna ut med sin plan B för att kunna genomföra loppet på ett så Corona-säkert sätt som möjligt: flytta start- och mål, ändra rutten till tre varv gånger 14 kilometer plus att det förmodligen kommer att krävas färskt Covid-test eller vaccinationspass för att få starta. Man erbjöd också alla löpare att skjuta upp sin start till 2022 eller få pengarna tillbaka.

Enligt hemsidan är i nuläget drygt 4 500 löpare anmälda, varav 40 procent är utländska löpare. Av dessa kommer de flesta att få svårt att ta sig till Köpenhamn med nuvarande restriktioner. Om samtliga utlänningar drar tillbaka sin anmälan sig återstår cirka 2 700, vilket fortfarande är en avsevärd folksamling.

Så frågan är: hinner danskarna få tillräcklig snurr på vaccinationerna tills dess? Kommer Covid att hinna ebba ut innan den 16 maj – nja, det är väl knappast troligt, risken är väl snarare att det kommer en tredje eller till och med fjärde våg innan vi ser slutet på eländet.

Det är förstås naivt att tro på ett lopp i maj – om man tänker rationellt på hur det ser ut i världen. Samtidigt gillar jag det jag läser. Det är lite kaxigt, men framför allt andas det optimism; att förr eller senare ska vi återgå till det normala och mitt i all deprimerande nyhetsrapportering behöver vi få höra någon som sticker ut hakan och säger ”vi tror på Copenhagen Marathon”.

Själv är jag dock rätt säker på att det inte kommer att vara möjligt att åka till Köpenhamn den 16 maj för att springa den 16 maj och kryssade för att jag ville ha tillbaka startavgiften – det går ju fler tåg och det här loppet blir aldrig fullt som London eller New York, så det kommer alltid att finnas plats. När Coronan väl är över…

Som kuriosa kan jag nämna att jubileumsåret 2019, varifrån bilden nedan är hämtad, var det 11 396 anmälda i Köpenhamn varav 10 791 tog sig runt i högsommarvärmen. Sist i mål på godkänd tid var en kvinna från Grönland som heter Balle i efternamn. Men det betyder, som bekant, inte samma sak som det gör i Stockholm.

RunTobyRun!

Start och mål flyttas från Islands brygge till Öster allé vid fotbollsarenan Parken.

RunTobyRun – snart som bok!

Under det första året med Corona var det många svenskar som sjösatte olika former av projekt, som att skaffa sommarstuga, lägga om trädäcket eller köpa hundvalp. Mitt pandemiprojekt blev något helt annat: att skriva en bok.

Corona – år 2. Vi är där nu, vaccinen likaså men det kommer att ta tid innan alla får sina sprutor och frågan är hur bra de hjälper mot alla mutationer som dyker upp. I värsta fall kanske det blir även ett år 3 och ett år 4 – vem vet?

Det har varit ett fruktansvärt år, sett till antal smittade och döda. Men pandemin har också lagt sig som ett deprimerande täcke över allt och alla: inga resor, inga normala dagar på jobbet, inga träffar med nära eller kära. För oss löpare blev det dessutom ett trist år med massor av inställda lopp och begränsade möjligheter att träna med andra.

Hur blir det i år då? Ja, det är det ingen som vet och då är det lätt att tappa sugen. Är det verkligen lönt att pressa sig och lägga på de där extra intervallerna, när det ändå kanske inte blir några tävlingar i år heller? Kanske inget Göteborgsvarv, inget Stockholm Marathon, ingen backyard, inget byalopp i Sankt Olof?

Detsamma gäller bloggen, där jag under hösten och vintern känt att det blivit svårare att hitta inspiration och variera mina inlägg. Så för att få den där extra kicken, som det innebär att skriva, bestämde jag mig för att dra igång ett nytt projekt: att göra en bok av RunTobyRun.

Den kommer att bygga på mina samlade inlägg från bloggen, men det blir ingen ”krönikesamling” utan texter som jag arbetat om och kompletterat. Boken berättar om hur jag tog upp löpningen igen efter 16 års uppehåll, hur jag gjorde för att undvika skador och vad jag gjorde när jag blev skadad i alla fall. Den kommer förstås också att handla om lopp och upplevelser längs vägen, det som gör löpningen till något av det bästa som finns.

Den blir lite av ett bokslut över mina nio år som löpare och förhoppningen är att den – precis som bloggen – kan inspirera dig och andra löpare att fortsätta röra dig framåt i lämplig takt med löparskorna på. Vill du ha svar på frågor om hur du äter rätt inför ett lopp eller hur du förbättrar din löpteknik så finns det bättre tips på andra ställen; det har aldrig varit min ambition med bloggen och således inte heller med boken.

Jag är klar med det första embryot och ska nu börja gå igenom alla texter och bilder en gång till, där är också några bildrättigheter som jag behöver kolla upp innan jag gör klart utkastet, som du senare i vår kommer att kunna ladda ner från sidan som PDF. Bidra gärna med feedback!

Någon tryckt, slutlig version av boken lär det nog aldrig bli, då det kostar rätt mycket att trycka en sådan och jag tror inte att målgruppen är tillräckligt stor. Dessutom är det väl ingen som köper ”riktiga” böcker längre? Men man ska aldrig säga aldrig – fast i så fall krävs det nog ytterligare att jag skriver om materialet minst en gång till…

RunTobyRun!

Behövlig boost!

Blev pepp av att se hjortens graciösa skutt uppför ”Gåbacken” innan start.

Efter ett par tunga veckor lossnade det rejält idag i samband med utmaningen ”Sweden Runners’ Virtual Winter Backyard Ultra”, som jag valde att springa på BUS-banan i Trelleborg.

Egentligen har jag svårt för virtuella hittepålopp, men anmälde mig ändå till detta arrangemang för att det låg bra till tidsmässigt och innebar en möjlighet att få årets första tvåmilare i benen – det vill säga springa tre varv.

Hade någon frågat mig tisdags, när benen var sega som sirap, så hade jag nog svarat att den där målsättningen, den får nog ses över. Ett varv, max. Men sedan lossnade det lite grann i onsdags, då det gick betydligt lättare att springa, så jag tänkte att två varv, det klarar jag nog, kanske till och med tre.

Och minsann, det blev faktiskt tre varv över den gamla soptippen, genom Albäcksskogen (där det var lite kladdigt) och sedan den långa, långa rakan längs havet – där jag tack och lov hade medvind. Varvtiderna blev 45:56, 47:58 (inklusive toabesök) och 46:11. Sprang sedan ett nedvarvningsvarv på 1500 meter som bonus – vilket var en skön känsla. Hade det knipit – eller varit ett riktigt lopp – så hade jag utan tvekan klarat ett fjärde varv på en timme, men knappast mer.

Det är en eloge till backyard-konceptet där man tar det överdrivet lugnt med vila mellan varven; idag hade jag inte grejat att springa en halvmara i ett ”vanligt lopp”.

Man ska förstås aldrig ropa hej i förtid, men det känns som att segheten lämnat kroppen och att dagens pass blev en välbehövlig boost. Fast i själva verket var det kanske hjortens förtjänst, den jag mötte bakom fotbollsplanen i morse och som sedan tog ”Gåbacken” i några eleganta skutt. Orättvist! Men jag tror att mötet peppade mig!

Lika roligt var det inte efteråt, när bilen vägrade starta. Vilken tur att jag förnyade assistansförsäkringen häromdagen!

RunTobyRun!

Segt som sirap

Jag vet inte vad det är, men något knas är det. De senaste två veckorna har jag känt mig extremt seg i kroppen, vilket förstås inneburit att jag fått ta det lite lugnare med träningen än jag hade planerat.

Segheten är svår att förklara men bröt ut lagom till min tänkta formkoll den 21 februari, då jag direkt kände att det inte var någon bra dag. Morgonen efter kände jag lite skrovel i halsen men sen dess har det inte varit någonting. Ingen feber, ingen hosta, ingen förhöjd puls när jag tränat.

Jag har en 6.7-runda till grannbyn och tillbaka som jag springer ibland. Den 19 februari hade jag rätt bra flås och sprang sträckan runt 36:15. I lördags tog den tre minuter längre och i förrgår över 40:30. Det var inte så att jag höll igen och tog det lugnt med flit utan det fanns verkligen inget mer kräm i benen. Skumt. Och trist.

I går kändes det lite bättre och jag gjorde sträckan på 37:45 (utan spurt eller att kolla några kilometertider längs vägen). Men det bästa av allt var att jag hade ork kvar i benen och kunde ta ett extra bonusvarv för att varva ner.

Det extravarvet gjorde gott för löpar-självförtroendet!

RunTobyRun!

Andra formkollen – eller rättare sagt oformkollen?

Så var det dags för årets andra formkoll – 15 kilometer på Ribersborg i Malmö – men den här gången gick det inte som jag ville. Kroppen kändes alldeles för seg för att prestera och då var det förstås meningslöst att försöka pressa sig i onödan.

I januari sprang jag årets första formkoll, 10 kilometer, i ett tänkt långdistanstempo om 5:45/kilometer. Den gången gick det bra men idag gick det inget vidare. ´Kände mig seg i kroppen redan i går morse och sköt därför på formkollen till idag, men det kändes tungt redan från start och efter bara ett par kilometer bestämde jag mig för att lyssna på kroppen och stanna klockan efter första femman. Hade då 29 sekunder ”i banken” men det hade inte hållit länge.

Lufsade sedan runt ytterligare ett varv i makligt tempo (6:20/km) med stopp på vägen för att tömma skon på ett väldigt stort och elakt gruskorn. Nej, det var verkligen inte den formkoll jag hoppats på. Bättre lycka någon annan gång!

Så här års har jag varit över fyra gånger till Köpenhamn för att springa Spartas andra uppvärmningslopp inför Copenhagen Marathon i maj, ”Marathontest 2”. Dagens formkoll var alltså tänkt att ersätta den utflykt som i år inte kunde bli av. Noterbart att det gick bäst den gången jag sänkte målet och sedan hade en omvänd upplevelse, jämfört med idag, när allt gick så mycket lättare än jag räknat med:

 DatumKMTidSnittMål
110 mars 2013151.17:485:111.17:30
29 mars 2014151.18:325:141.17:30
328 februari 2016151.16:485:071.22:30
417 mars 2019151.23:285:351.26:15

RunTobyRun!

Tufft i vinden

I går kompade jag ut vid 15-tider att ge mig ut i det soliga vintervädret och springa ett varv till grannbyarna – men tyvärr ”läste” jag vinden fel och fick motvind mer än halva varvet.

Efter en kall morgon, med real feel ner mot 20 minusgrader, tinade det upp under dagen och när jag gav mig ut på eftermiddagen såg det riktigt behagligt ut. Lampan var tänd och i trädgrenarna utanför huset kunde jag bara ana en lätt vind. Men ack, så fel man kan ha…

Så här i efterhand kan jag känna att jag borde tänkt om redan efter 2 kilometer eller så, och bytt till en annan runda, för det var allt annat än skönt i motvinden på den långa, oskyddade raksträckan längs 101:an. Men jag bet ihop och tänkte, att efter Arrie byter jag väderstreck och då borde det gå lättare och sista fyra, ja då borde jag ha vinden i ryggen. Men ack, så fel man kan ha…

Trots motvinden hade jag ändå 45 sekunder tillgodo vid 5 kilometer – utifrån ett tänkt tempo på 5:45 – men sen började det bli tufft och till slut gav jag upp alla planer på att springa sträckan i ett svep. Efter ett par stopp på vägen passerade jag 11 kilometer och insåg att det nog inte skulle bli någon medvind där heller – tvärtom. Hur var det möjligt? Hade vinden vänt under tiden jag gjorde min utflykt söderut?

Nästa helg är det ny formkoll utifrån tidtabellen att jag ett normalare år skulle åkt över till Köpenhamn för att springa Spartas maratontest på 15 kilometer. Målet blir, precis som på miltestet i januari, att springa sträckan i 5:45-tempo, det vill säga under 1.26:15.

Banan är betydligt mer skyddad mot vinden än dagens ”vind-byar” så det ska förhoppningsvis gå vägen – om det inte är femton minusgrader förstås…

RunTobyRun!

Knasig kreativitet under Coronan

Okej, just det här stolleprovet har nog inte med ”Coronan” att göra men kvalar ändå in på en knasig topplista från året som gått sedan pandemin slog till: norske Jonas Felde Sevaldrud som nyligen sprang en halvmara i snö – barfota.

Att springa en halvmara barfota är en bedrift i sig, speciellt i snö, men att dessutom göra det på en tid under 1.45 är minst sagt imponerande och innebar att Sevaldrud sänkte det inofficiella världsrekordet med en halvtimme. Enligt Canadian Running Magazine började han bli lite orolig för sina fötters välmående efter cirka 16 kilometer, men lyckades alltså hålla i distansen ut i en imponerande prestation. Även om jag tycker det är rätt korkat.

Men det var inte om barfotalöpning detta inlägg skulle handla om utan om den knasiga kreativitet som blommat upp bland löpare under det första Coronaåret.

Redan i våras noterade jag historien om franske löparen Elisha Nochomoviz som under ”lockdown”-förhållanden lyckades få ihop en maraton – på balkongen – vilket tog honom 6 timmar och 48 minuter. En anmärkningsvärd bedrift, speciellt som han tydligen inte hade någon vidare utsikt att ta sikte på.

En 34-åring från Manchester, Asif Amirat, blev känd när han började springa dagliga halvmaror i vardagsrummet. Under maj kom han upp i hela 81 träningspass om totalt 134 mil. Jag repeterar: i vardagsrummet. Det motsvarade ungefär 426 000 varv runt vardagsrumsmattan och innebar att han, hastigt och lustigt, låg på 14:e plats i hela världen bland löpare som reggar sin löpning via appen Strava.

Det väckte förstås mångas misstänksamhet och för att tysta tvivlarna bestämde sig Asif på 82:a dagen att gå ut och springa en mara ”på riktigt” – vilket han också lyckades med. Sen blev det inte så mycket löpning eftersom han uppgav att han tydligen skadade sig under utemaran. För en utförlig analys av trovärdigheten i hans story, läs Marathon Investigations granskning One for the Trolls.

Den 3 april nådde den 53-årige veganen John Griffin (bilden) toppen på Mount Everest. Eller rättare sagt: genom att springa uppför trapporna i trevåningshuset 1 363 gånger lyckades han samla på sig motsvarande antal höjdmeter – utan att behöva bry sig om kyla, syrgas eller andra störande faktorer. 29 timmar tog det att klättra 41 000 trappsteg och på köpet samlade han in 2 000 pund till välgörenhet.

I våras, när Storbritanniens premiärminister Boris Johnson uppmanade alla att hålla minst två meters lucka till andra människor, tänkte tvillingbröderna Colin och Keith Johnstone till och började träna nattetid. Under mars, april och maj gick de och lade sig klockan 19, ställde väckarklockan på 02 och stack sedan ut och sprang några maror. Raskt kom 46-årigarna upp i en veckoträningsdos på 15-16 mil. För BBC uppgav bröderna att det väl inte var ”idealiskt”, men att det många gånger var lättare att springa nattetid eftersom det inte var några andra människor i vägen…

Alla har vi väl gjort något knäppt – som förrförra sommaren när jag sprang 15 gånger från källaren till sjuan på jobbet, totalt 5 000 trappsteg. Vilket gav mig en sanslöst ocharmig träningsvärk i baksidan av vaderna… Kunde knappt gå på en vecka.

Men jag hade i alla fall skor på fötterna.

RunTobyRun!

Still going strong (eller har jag gått för långt?)

Under 2016 lärde jag mig något oväntat att uppskatta promenaden som motionsform. Allt som behövdes var att hitta den rätta motivationen – och höja tempot. Sedan dess har det blivit hela 127 mil i gångfart.

I början handlade det om ett pass i veckan – utöver löpningen – de dagar jag ville träna mer men kände mig för trött i kroppen för att springa ett extra pass. Det tog några veckor att ”acklimatisera” sig, sedan hittade jag rätt tempo och började uppskatta bonuspassen allt mer. Projektet underlättades dessutom av att det var sommar ute, där varje utflykt blev en expedition ut i den skånska grönskan.

Periodvis har det sedan blivit fyra, fem eller till och med sex pass i veckan men grundprincipen är alltjämt densamma: för att räknas som träning ska jag vara ombytt och hålla ett så högt tempo – oftast 8:30-9:30/km – att jag börjar bli svettig. Då är det powerwalk, inte något ”pensionärsvarv” runt byn, och då är det också tillåtet att räkna som träning…

En av mina rundor: Jiddebjersvarvet. Klart roligare när åsnan och den busiga ponnyn är ute i hagen!

Det har nu gått hela 55 månader sedan jag gick det där första bonuspasset och började räkna gångpassen som träning. Sedan dess har det blivit 127 mil i gångfart, vilket motsvarar ett snitt på 23.2 kilometer i månaden. Förra träningsmånaden blev det hela 88, högsta siffran hittills och femte gången totalt som powerwalk svarade för mer än hälften av den sammanlagda distansen under en månad.

Det är förstås bra med mycket gång, sett till hälsan och förbränningen av kalorier, men den är knappast till nytta nästa gång jag ställer mig på startlinjen i ett långlopp utan därför gäller det att försöka få ner den där procenten till en mer lagom nivå så att passen blir just vad de var tänkta som: bonus. Förhoppningsvis löser sig detta av sig själv när det blir varmare och i takt med att jag lägger in fler långpass i löptempo.

Hur ser det då ut i träningsstatistiken? Jo, så här mycket har jag gått sedan sommaren 2016:

2016/17: 31.0 km/månad, 25.9 % av den totala sträckan.
2017/18: 11.5 km/månad, 14.6 % av den totala sträckan.
2018/19: 9.1 km/månad, 8.2 % av den totala sträckan.
2019/20: 16.9 km/månad, 19.4 % av den totala sträckan.
2020/21: 64.3 km/månad, 39.8 % av den totala sträckan (per den 31/1).

Ojdå, hur blev det så här mycket, var min första reaktion när jag räknade ihop innevarande träningsår. 450 kilometer på 7.5 månader – det motsvarar ganska exakt försprånget jag har mot mitt träningsmål. Plötsligt var det bara borta… Det känns ju lite deprimerande.

Å andra sidan – om vi vänder på ekvationen så har jag ju sprungit enligt plan, ligger i nivå med mitt träningsmål och allt det andra är ju faktiskt ren bonus. Dessutom: hade jag inte lagt tid på alla dessa walkpass så hade det garanterat blivit fler löpmil ”på banken”. Så vem vet, kanske hade det blivit ett nytt träningsrekord oavsett?

Det gäller att tänka positivt – även när man tittar på statistik!

RunTobyRun!

Rekord i framförhållning?

6 november 2022 – det är då det ska ske! Det är då jag äntligen ska få springa över den klassiska mållinjen i Central Park och ta revansch för det där ryggontet som hindrade mig hösten 2019.

En vecka in på det nya året skickade jag in min förhandsanmälan för att åka med Springtime till New York City Marathon – nästa år. Alltså 22 månader i förväg, vilket kändes som något slags rekord i framförhållning.

22 månader. Oj. Vem vet vilken dagsform jag kommer att ha då, om jag ens klarar av att springa någonting alls? Det hade förstås varit bättre att träna på  i lugn och ro och kunna bestämma sig en vecka innan loppet. Det funkar i byaloppen på Österlen men är av förklarligare skäl lite svårare i New York, där varenda startplats är hett eftertraktad och det dessutom kräver viss logistik i form av resa och boende. Så jag tänkte vafan, lika bra att slå till, är säkert fler än jag som drömmer oss bortom Coronan så platserna lär väl ta slut.

Sen återstår det förstås att se om det blir något lopp överhuvudtaget. 50-årsjubileumet i New York ställdes ju in i höstas på grund av Coronan. Hur det blir i höst är ytterst osäkert och hur det i så fall påverkar tilldelningen av platser 2022.

22 månader är sjukt lång tid på alla sätt och vis – förutom möjligen när det gäller att lägga undan pengar till resan…

RunTobyRun!

En kort morgonjogg, dagen innan maran, var allt jag mäktade med i New York hösten 2019.

Vinterboost!

Efter dagens planerade runda stod ”mätaren” för träningsåret på 1199.2 kilometer, så jag gav mig ut på ett litet extravarv för att sätta ”check” på årets träningsmål redan nu – 4.5 månader före tidtabellen. Snacka om skön vinterboost!

Under 2020 satte jag, trots en svag inledning på året, träningsrekord både när det gäller total träningsmängd och antal pass. Målet, 1200 kilometer, nåddes i Skrylle den 31 oktober, det vill säga efter 10 månader vilket kändes rätt tidigt – speciellt som det på senare år dröjt till slutet av december eller till och med nyårsafton…

Men för träningsåret (19/6-18/6) nådde jag alltså detta mål redan idag, efter bara 7.5 månader, vilket förstås också är ”rekordtidigt”:

Mina träningsår:

2014/15: 1 454.2 km (135 pass)
2016/17: 1 432.9 km (162 pass)
2018/19; 1 325.8 km (141 pass)
2012/13: 1 307.1 km (135 pass)
2020/21: 1 200.0 km (162 pass)
2013/14: 1 107.3 km (106 pass)
2019/20: 1 046.4 km (151 pass)
2015/16: 1 044.6 km (108 pass)
2017/18: 950.0 km (125 pass)

Mina kalenderår:

2020: 1 524.1 km (205 pass)
2016: 1 463.8 km (144 pass)
2013: 1 372.2 km (127 pass)
2014: 1 352.0 km (120 pass)
2018: 1 224.5 km (148 pass)
2019: 1 200.4 km (146 pass)
2015: 1 064.0 km (113 pass)
2017: 954.3 km (125 pass)
2012: 552.2 km (69 pass/6.5 mån)
2021: 160.6 km (24 pass tom 210131) 

Med hopp om en fortsatt skadefri tillvaro,

RunTobyRun!