Boost x 7

Sju ”femmor” – sju årsbästa. Redan nu!

I går kväll vällde stormen Malik in över Skåne så det var läge att stormsäkra studsmattor och andra lösa föremål och försöka hålla katten inomhus.

I dag blåser det fortfarande ordentligt utanför husknuten så det var skönt att söka sig inomhus för att ta en ”runda” på löpbandet. Det gick över förväntan – även om det fortfarande är långt till formen. Stundtals är det som att springa i uppförsbacke, speciellt när jag höjer tempot, men oerhört skönt efteråt att känna att jag grejade det.

Dagens pass innebar årets sjunde halvmil, årets sjunde årsbästa och att jag sänkt mig med över åtta minuter sedan den första, stapplande halvmilen som Run-Walk-Run: 36:45 (RWR) – 35:21 (RWR) – 33:52 (RWR) – 33:15 (RWR) – 30:22 – 29:20 – 28:21. Kan jag plocka ytterligare en minut eller så, då är det läge att fira med en Parkrun på Ribersborg i Malmö!

Jag nådde också mitt mål att springa minst 7 kilometer innan månadsskiftet – även det en boost – men det är fortfarande lång, lång väg kvar om jag ska kunna springa den där halvmaran i Berlin den 3 april. Det finns inga genvägar, bara att ligga på och träna och hålla alla tummar jag har för att hälarna håller. Det känns bra under passen, när jag springer, men i går hade jag lite ont så det är absolut för tidigt att ropa faran över. Det kan mycket väl bli ett bakslag så småningom när jag ökar på tempo och distans.

Allt faller givetvis inte med att springa i Berlin, men just nu är den där halvmaran en bra morot under de monotona passen på löpbandet. Som jag längtar efter att komma ut igen – kanske inte såhär, mitt i värsta stormen, men när det blir vår och höra fåglarna kvittra, se vitsipporna blomma och bokskogen få fnatt.

Bilden nedan är från en underbar runda i april 2020, alldeles i början av pandemin. Någon som trodde då att vi skulle leva med den här skiten fortfarande, nästan två år senare?

RunTobyRun!

Deprimerande

En snabbtitt i telefonens stegräknare visar en rätt deprimerande kurva – där den stora boven är mina uteblivna löprundor:

Nej, nedgången från november och framåt beror framför allt på två förkylningsomgångar och två månaders ömmande hälar – plus ett antal innesittardagar över jul och nyår där vi betade oss igenom alla Harry Potterfilmerna och åt en massa mat. Men jag ska absolut inte skylla på Harry Potter… Hade jag bara mått bättre i fötterna hade jag givetvis hunnit med både löpning och film.

Staplarna är som sagt hämtade från mobilen och allt annat än exakta – de pass jag gjort på löpbandet är exempelvis inte medräknade eftersom jag inte haft telefonen på mig då. Men det är förstås en klen tröst… Får hoppas på februari!

RunTobyRun!

Diagrammet visar kilometer/dag i snitt per månad.

Årsbästa – redan nu!

36:45 på fem kilometer – knappast någon tid att skryta med, men för mig innebar gårdagens pass på löpbandet ett stort steg framåt!

Det nya året inleddes nämligen med en förkylning – inte covid, tack och lov – vilket innebar att årets första pass fick vänta ända till i onsdags: 3.2 kilometer lätt Run-Walk-Run på löpbandet.

I går höjde jag ribban och siktade på drygt 4 kilometer – det vill säga dit jag hade hunnit innan förkylningen bröt ut – men fortsatte en stund till och noterade därmed inte bara årets första ”femma” utan även den första på två månader. En klar boost!

Hittills har jag kört intervaller om 300 meter lugn löpning och 100 meter gång. Planen framöver är att öka på andelen ”run”, höja tempot och förhoppningsvis greja 7 kilometer innan månadsskiftet men det hänger förstås på hur det går med hälarna. De är klart bättre men ömmar fortfarande emellanåt, exempelvis när jag går upp ur sängen och går barfota inomhus. Men träna går bra och det känns bra efteråt, så jag måste ändå säga att jag är optimistisk.

Ser fram mot nya, spännande löputflykter i vår att blogga om!

RunTobyRun!

4 kilometer!

Grått och kallt ute – men klart varmare inne på gymmet, där jag under de senaste två veckorna sakta men säkert ökat på träningsdosen utan att hälarna blivit sämre. Så visst finns det hopp!

Fyra kilometer lugn Run-Walk-Run på löpbandet låter kanske inte som ett pass att skryta med – men med tanke på hur mina hälar kändes för bara några veckor sedan är det förstås ett framsteg att jag kan träna. Och det häftigaste är, att det känns som att fötterna faktiskt mår bättre av passen på löpbanden, att de långsamt blir bättre trots den extra belastning jag utsätter dem för.

Så här års är det dessutom extra skönt att köra passet inomhus medan jag tittar ut genom det lilla fönstret och ser snö, isfläckar, kyla. Men så, rätt vad det är, kommer en snubbe kutande längs 101:an i kortbrallor. Vad är det för fel på folk?

Håller jag mig nu bara frisk över nyår [vilket jag inte gjorde] så kanske det rent av kan bli en halvmil innan trettonhelgen. När jag väl nått detta delmål är det dags att ”stanna upp” ett tag, vad gäller distansen, och i första hand öka andelen löpning i RWR-intervallerna.

Gott nytt år!

RunTobyRun!

2021 – ännu ett märkligt år

Det har blivit dags att sammanfatta ännu ett märkligt år och det var ju som fan – vi blev inte av med den här skitpandemin i år heller.
Av förklarliga skäl blev det inte så många lopp och de jag ställde upp i gick inte som jag hoppats. Men jag skrec i alla fall en bok. Alltid något!

Länge såg det ut som att 2021 skulle bli ett riktigt bra löpår. Jag tränade på i lugn och ro och noterade några av mina bästa träningsmånader hittills och sprang som mest 192 mil under en 12-månadersperiod – klart över årsmålet på 120 mil och fjolårsnoteringen på 152. Men så, i mitten av november, började hälarna ömma och så var det slut på det roliga.

Egentligen var det väl kanske inte så konstigt att någon del av kroppen skulle börja protestera förr eller senare. Trots allt fyllde jag 54 i början av november och har ökat på träningsmängden under pandemin, så rent statistiskt borde det ju hända något – speciellt en höst med udda siffra i året då det alltid skiter sig:

  • hösten 2015: missade sju veckors träning på grund av långdragen hosta och fick sedan operera bort gallblåsan
  • hösten 2017: ömmande ledband i vänster knä, innebar ett halvårs rehab
  • hösten 2019: problem med ryggen/stora sätesmuskeln
  • hösten 2021: hälarna


Återstår nu att se när jag kan vara up and running igen, på allvar. Just nu känns det tyvärr som att det kommer att dröja ett bra tag, är egentligen inte så mycket mer att göra än att hålla tummarna…

Årets höjdpunkt

Det blev många fina löprundor, inte minst längs den skånska kusten på Österlen. Den där Skåneleden, den är verkligen en guldgruva! Men höjdpunkten under året var givetvis inte någon löprunda utan mitt boksläpp i början av maj: PDF-utgåvan av RunTobyRun.

När jag tog mig an utmaningen att skriva en bok hade jag ingen riktig bild av hur det färdiga resultatet skulle se ut, men så småningom växte det fram 164 sidor text och bild om detta jag brinner för. Projektet innebar även ett detektivarbete för att få tag på ett stort antal fotografer som tagit bilder i samband med lopp, både i Sverige och andra länder – viket faktiskt gick över förväntan! På bara några veckor fick jag tag på alla tilltänkta fotografer, så när som en. Och alla utom en delade frikostigt med sig av sina bilder, helt gratis. Fantastiskt!

PDF-boken fick draghjälp genom en stor artikel i Magasin Springs sommarnummer, men eftersom jag bara har ett epa-räkneverk på sidan – som måste läsas av varje vecka – har jag ingen koll på hur många som gick in på sidan för att läsa eller ladda ner boken. När jag tappade räkningen var det uppe i ungefär 1 900, så en inte allt för kaxig gissning är att det blev någonstans mellan 2 500 och 3 000 besök. Jättekul!

Självklart hade det varit ännu roligare om jag hade tjänat en hundralapp på varje, men det var liksom en del av projektet att släppa den gratis – med en uppmaning till läsarna om att gärna swischa en tjuga eller femtiolapp till någon av alla dessa organisationer som gör nytta ute i världen.

Loppen

Jodå, det blev lopp igen, även om de flesta stora arrangemang ställdes in eller fick hållas ”virtuellt”. För egen del blev det ett par Parkrun och två större utmaningar – Backyard Ultra Sydkusten och ett efterlängtat Berlin Marathon – men tyvärr blev resultaten inte de jag hade hoppats på.

Berlin var en besvikelse men ändå fantastiskt. Det var det första stora loppet i världen på ett och ett halvt år – upp mot 24 000 löpare, som iklädda munskydd fick visa upp sina vaccinationsbevis för att komma in på Marathonexpon vid Tempelhof och få ut sitt startkit. Det kändes verkligen speciellt att få vara där, på plats och mitt i havet av löpare, som fick behålla munskyddet på ända fram till startlinjen och sedan fick ett nytt direkt efter målgång, i många fall innan de ens fått sin medalj.

Det var en udda upplevelse och samtidigt en påminnelse om att det finns annat i världen, som är viktigare än att springa lopp. Det var också imponerande bra arrangerat och helt klart ett minne för livet, även om jag personligen hade en dålig dag.

Bloggen

Det känns som att nedgången för bloggarna fortsätter – och RunTobyRun är tyvärr inget undantag, det stora intresset kring PDF-boken till trots.

Jag når fortfarande huvuddelen av mina läsare via communityn på Jogg.se, där jag parallellpublicerat mina inlägg sedan 2014. Då upplevde jag ett helt annat flöde av inlägg och att det var ganska många löpare som bloggade – nu känns det som att vi inte är lika många längre.

Dessutom gjordes sajten om för ungefär ett år sedan, vilket innebar att inläggen fått en mer undanskymd placering på sidan. Bland annat tog de bort listan med ”mest lästa just nu” – en funktion som jag personligen gillade eftersom den gav bra överblick över vad andra bloggare hade för sig. Att toppa listan innebar också ett kvitto på att någon faktiskt läste det jag skrev!

Men oavsett hur bloggarna exponeras på sajten handlar det förstås i slutändan om att fortsätta skriva bra och personligt och sticka ut. Och det var ju precis där, som jag kände att skon klämde för ett år sedan, att jag saknade inspiration och kände att jag behövde en ny utmaning – vilket blev att stöpa om över 500 inlägg och race reports till en sammanhängande berättelse. Hur det blir med inspirationen nästa år återstår att se, det hänger i mångt och mycket på hur lång tid det tar innan jag kan träna normalt igen. Ständiga skaderapporter blir ju tjatigt – både att skriva och läsa.

Hursomhelst blev det i år bara tre inlägg som passerade 1000 visningar på Jogg, vilket är klart färre än tidigare år:

  • 1/5: Nu är boken klar! (1 824 visningar)
  • 1/1: Nere på noll igen (1 650 visningar)
  • 7/3: RunTobyRun – snart som bok (1 092 visningar)

Topp 10-listan över flest visningar på Jogg.se, från starten, ser ut som följer. Det är gamla inlägg som fortsätter att ticka på, oklart om det beror på att de fiskas upp i någon google-sök eller om det beror på andra anledningar – som att löpare letar rätt på gamla race reports som förberedelser inför något lopp de tänker springa. Men det är ju kul att de ”lever vidare”!

  • Lite ont (2015, 8 578 visningar)
  • Varför ska man springa lopp på hemmaplan? (2017, 7 589 visningar)
  • Fortsatta problem (2015, 6 780 visningar)
  • Eländet som gjorde mig starkare (2016, 6 076 visningar)
  • Midnattsloppet 2017 (6 014 visningar)
  • Helsingborg Marathon 2016 (5 988 visningar)
  • Lätt på foten (2015, 5 899 visningar)
  • Rapport från ett knä som vill till Grekland (2017, 5 850 visningar)
  • Redo för en annorlunda utmaning (2016, 5 762 visningar)
  • Avslutar träningsåret med dubbla pass i Småland (2016, 5 722 visningar)

2022 då?

Innan hälarna började protestera tyckte jag att jag hade en bra plan för nästa år, med sikte på tre halvmaror under året som förberedelse inför Chicago Marathon (ursprungsplanen var New York, men jag ändrade min föranmälan till Chicago i början av november).

Den där maran har jag dock bestämt mig för att strunta i och istället försöka sikta på halva sträckan under 2022. Blir det någon mer mara i framtiden får den i så fall bli på hemmaplan, inte någonstans dit resan kostar en förmögenhet – med risk att inte kunna springa och behöva se loppet från sidlinjen. Ett dyrt nöje.

Och så hoppas jag självfallet att vi håller oss friska och att 2022 blir året då vi äntligen kan lägga den här skitpandemin till handlingarna.

God jul och ett Gott nytt och skadefritt löpår!
RunTobyRun!

Ömma hälar 3

Ja, jag inser att rubriksättningen börjar bli lite väl fantasilös – men så har också min träning varit den senaste månaden. Eller rättare sagt: bristen på träning.

Hälarna är ju lite speciella. Har man ont någon annanstans i kroppen – säg ett ledband – så går det onda oftast över så småningom med hjälp av lite envishet, rehabövningar och att i övrigt ta det lugnt. Men hur vilar man hälarna? Så fort man behöver gå någonstans eller ställa sig upp så utsätts de ju för belastning. Och rehabövningar….?

Men jag har försökt… Jag har gått i mjukare skor och ett par veckor med tejpade fötter – det gjorde dock ingen annan skillnad än att huden blev fnastorr och började flaga, ingen vacker syn – och försökt ta det så lugnt som möjligt. Det har sakta blivit lite bättre, men inte bra.

Det har förstås blivit några vändor till gymmet för att träna styrka, men i övrigt har det känns glåmigt och trist. Vissa dagar har jag inte ens saknat löpningen. Och jag som brukar bli rastlös när jag inte får röra på mig!

Men i måndags kände jag att nu får det vara nog, jag måste testa och se om det blir värre. Så jag prövade att gå 1 kilometer på löpbandet – för säkerhets skull i nya träningsskor, de gamla inomhusdojorna ser fortfarande bra ut men har trots allt ett par år på nacken. I förrgår blev det 2 kilometer och nu på eftermiddagen prövade jag äntligen, för första gången på en månad, att springa lite. Det blev 3.2 kilometer lätt run-walk-run.

Hur det känns i fötterna i morgon, när jag vaknar, kommer förmodligen att vara avgörande för vilken ambitionsnivå jag kan ha det närmaste kvartalet. Måste jag sitta still och ta det lugnt eller kan jag – trots allt – fortsätta hoppas på att springa halvmaran i Berlin första helgen i april?

Ja, förutsatt att Coronaläget är okej, förstås… Just nu har Tyskland all-time-high, precis som Danmark, Norge och Nederländerna så någon utlandstripp är knappast aktuell i nuläget. Men i början av april, kanske….?

RunTobyRun!

Ömma hälar 2

Nej, det var tack och lov inte hälsporre och inte heller fettsäckarna i hälarna som blivit tillplattade. Men något strul är det ju…

Var hos Medicinmannens kompis i morse. Han tittade och klämde, testade böjligheten i fotleder och tår, böjde och vred och kom så småningom fram till att det nog inte är så allvarligt med hälarna – i alla fall inte just nu.

– Lite tejpning och vila borde hjälpa, konstaterade han och tillade hoppfullt att han inte såg några hinder alls för att kunna springa en ny mara till våren – om jag skulle vilja det.

– Men ger det sig inte kan vi alltid testa en stötvågsbehandling.

Jotack – den manicken har jag testat förut, fast på ledbandet, och det var väl inte precis det skönaste jag gjort. På fötterna lär det dessutom kännas ännu mer.

Men ändå… Det finns kanske hopp…

Dessutom känns hälarna faktiskt något bättre – men långt från bra – efter en vecka utan träning. Jag har oxå slutat gå omkring i mina gamla sneakers till förmån för ett par löparskor. Kanske det är skorna som spökat?

Planen blir nu att försöka vila fötterna veckan ut och sedan öka på efterhand: powerwalk, jogg, löpning. Eller kanske rent av jogg först för det känns skonsammare än att gå fort.

Fortsättning följer – men förhoppningsvis utan stötvågsbehandling…

RunTobyRun!

Ömma hälar

Nej, det blir inget Lund runt i morgon. Har hastigt och olustigt fått problem med hälarna och då är det förstås dumt att utsätta dem för 28 kilometers löpning runt ett höstgrått Lund.

Formen är väl sisådär efter en lättare förkylning – som aldrig bröt ut – och bara det kan ju vara en anledning till att stanna hemma på lördag. Men det som oroar mest är förstås hälarna, framför allt den högra, som börjat ömma.

Har bokat en tid på onsdag hos Medicinmannens kompis och håller tummarna för att det inte är riktigt allvarligt – typ hälsporre – utan någon lättare åkomma som kan avhjälpas med vila eller tejpning. Som 2013, när fettsäckarna i hälarna hade plattats till så mycket att de behövde ”puffas” till och tejpas hårt.

Det funkade hyfsat, i alla fall så länge jag gick eller sprang, men jag hade fortfarande ont efteråt och i vila. Riktigt bra blev det inte förrän jag bytte skor till ett annat märke med fastare bakdel. Kort därefter gjorde jag en riktigt bra insats på en halvmara i Köpenhamn och sedan dess har hälarna inte varit något problem – förrän nu.

Har nått mina träningsmål 20 månader i rad, men nu ser det ut som att den sviten är i farozonen. Men det är okej, det viktigaste är att jag får hälarna kollade och sedan kan vara up and running igen så fort som möjligt.

RunTobyRun!

Förlorad vecka och ändrade planer

En lättare förkylning kostade mig en veckas träning – men om man vänder på resonemanget och försöker se det positivt, så innebar ju uppehållet att kroppen fick lite extra vila. Vilket den säkert mådde bra av.

Men det är klart – det är ju såå störigt… Man känner hur det börjar klia i näsan och skrovla i halsen, men så blir det inget mer. Ingen skrällhosta, ingen snuva, ingen feber, inga andra riktiga symptom. Och så har man hoppat över ett antal träningspass, helt i onödan…

Samtidigt är det förstås viktigt att lyssna på kroppens signaler och det var säkert heller inte fel att knän, fotleder och fötter fick några dagars extra vila. Men oavsett synsätt blev det en tung halvmil i torsdags, när jag skulle försöka få igång kroppen igen.

Återstår nu att se om det blir någon start på Lund runt nästa helg. 28 kilometer är trots allt 28 kilometer, även om det är i lugnt tempo, och blir nog tufft med tanke på nyss nämnda uppehåll.

Under min ofrivilliga vila kom jag också fram till att jag inte ska springa New York nästa år – det som varit mitt inbokade mål sedan i vintras. Ändrade i stället min föranmälan till Chicago, som ligger fyra veckor innan New York.

Jag fick nämligen ett halvspontant infall att det vore kul att se någon annan stad i USA – the Big Apple har jag ju varit i flera gånger. Dessutom verkar logistiken mycket enklare i Chicago med gångavstånd från hotellet till start och mål, jämfört med New York där det är flera timmar från sängen till startlinjen vilket gör uppladdningen extra svår. Och så lär ju banan i Chicago vara lättsprungen och snabb och förhoppningsvis gynnar det även mig.

Fast det sa jag ju om Berlin också…

RunTobyRun!

Jodå, det blir ett försök till…

Ska jag ge maran one more try – eller hålla mig till kortare lopp framöver? Ja, det var den stora frågan efter min misslyckade mara i Berlin i september. Sex veckor senare har jag inte bara hunnit ladda om utan även funderat färdigt: detta blir mitt mål 2022. 

Jag var verkligen besviken på mig själv efter Berlin Marathon – speciellt som det inte var benen som svek utan skallbenet; att jag inte lyckades förmå mig själv att ens försöka springa efter 25 kilometer. 

Där och då kändes det som en riktigt usel dag och att det nog var dags att ge upp min fåniga dröm om att en gång i livet få till en riktigt bra mara. Trots allt är jag ju 54 och lär knappast bli yngre. Kanske var jag väl hård mot mig själv, men faktum är att jag inte kan komma på när jag senast var så besviken på mig själv som den kvällen, morgonen därpå och under resan hem. Det är väl fullt naturligt, antar jag, när man sett fram mot något så mycket och så blir det inte som man hoppats.

– Strunta i tiden, sade K klokt. Du tog ju dig runt, det är mer än vad många andra klarat av.

Och visst har hon rätt. Jag tog mig runt, jag fick medalj och även om det kanske inte var med stilpoäng kan jag ändå se mig själv i spegeln och säga: check på den. Min första ”major”.

Målet: Staten Island, Brooklyn, Queens, the Bronx och Manhattan – 6 november 2022.

Och nu då?

Och nu har jag funderat färdigt – jag tänker satsa vidare ytterligare ett år och försöka bygga vidare på det flyt i träningen som jag trots allt haft under pandemin med målet att springa New York City Marathon om exakt ett år idag: 6 november 2022.

Vägen dit kommer bland annat att gå via tre halvmaror i Berlin (2 april), Göteborg (22 maj) och Helsingborg (3 september) och utifrån den ”önskelista” jag formulerade på bloggen några dagar efter bottennappet – se nedan.

Att den fortsatta resan går via just Berlin känns extra bra – halvmaran där blir ett perfekt tillfälle för mig att ta revansch på mig själv och besegra stadens gator på ett förhoppningsvis raskare sätt än jag gjorde i september. Det är dessutom en spännande stad på alla sätt och vis och snudd på nästgårds, från Skåne sett. Men fram till dess väntar förstås en massa mil längs skånska åkrar i mer eller mindre glamoröst väder. 

Önskelistan – vad jag behöver förbättra:

New York är oxå speciellt – var ju över för två år sedan men fick följa loppet från åskådarplats eftersom ryggen spökade, vilket förstås bidrar till att det lockar extra mycket att springa just där. Men för att lyckas 2022 måste jag se över hela ”paketet” och komma ännu bättre förberedd. Utöver den ökning i träningsmängd jag redan gjort under pandemin skulle det exempelvis kunna vara:

* att gå ner några kilo, i alla fall de som uppstått under distansarbete hemifrån. Ligger just nu på minus 3 kilo (jämfört med innan Berlin).
* att behålla mixen med löpning och powerwalk – men öka andelen löpning. Har funkat hittills,
* att fortsätta styrketräna, minst en gång i veckan. Har funkat hittills.
* att regelbundet lägga på ”ett varv till” på träningspassen för att träna psyket att bita ihop, att inte ge upp i förtid. Har oxå funkat hittills.* att få till ordentligare mängd långpass med start ett halvår innan maran.

och väl där:

* ta det lugnt dagarna innan loppet, inte som i Berlin där jag i fredags kom upp i nästan 22 000 steg fast jag åkte en massa tunnelbana. Detta är onekligen en stor utmaning om loppet går i en stor stad men oerhört viktigt.
* samt att tänka till bättre kring mat och dryck innan start, vilket är nog så viktigt i alla sammanhang men kanske speciellt i New York, där det kan ta många timmar från hotellrummet till startlinjen.

Just nu är det lite småförkylt så det blir lite extra vila. Men sen…

Håll tummarna och peppa mig längs vägen om vi ses – till exempel på Lund runt om två veckor. Om vädret är okej. Och jag är frisk…

RunTobyRun!
www.runtobyrun.se