Snacka om getter

Förra året köpte jag min första get, som döptes till ”Bauhaus” av min dotter innan den satte sig på ett flygplan till Bangladesh för att lysa upp tillvaron för en familj. Dottern var lite orolig hur det skulle bli på flyget, om den skulle kunna sitta stilla så länge och om den skulle få komma in i Bangladesh utan pass. Varje gång vi körde förbi varuhuset i fråga spelade hon ledsen och sa att hon saknade Bauhaus, att hon ville hämta hem henne och ha i trädgården.

Så nu har vi köpt en get till. Jag skulle gärna behålla den och ha som gräsklippare och låta gå ett varv då och då även över vår samfällighets gräsmatta, men risken är ju att den äter upp allt annat som kommer i dess väg. Så ”Espresso House” har också fått sätta sig på ett flygplan till Bangladesh och ge mjölk, kanske en och annan killing som familjen kan sälja och i slutändan lite kött. Och nästa år ska det förhoppningsvis bli en tredje get, vem vet, de kanske hamnar i samma by alla tre och börjar ordna roliga pokerkvällar för andra getter som skänkts genom Skandinaviska barnmissionen. Eller så gör de bara det de är gettebra på: att vara getter.

Jag brukar skänka en slant då och då till organisationer som gör något vettigt och nästa år ska jag använda mina fötter för att samla ihop till den där geten. För varje kilometer jag springer under ett kvartal ska jag skänka en krona till Unicef, Barnmissionen (med getterna), Läkare utan gränser och Plan. Målet är fortfarande 10 mil i månaden, även om jag just nu ligger en bra bit över målet, vilket skulle innebära minst 300 kronor vardera till de fyra organisationerna.

Ja, jag vet att det finns fler organisationer som gör bra saker men det får kanske bli till nästa år igen…

Nej, jag gör inte det här för att få goodwill eller framstå som något slags Bror Duktig utan för att det känns som en kul idé och en liten hållhake på sig själv för att skänka lite pengar nästa år. För det är just det som det handlar om: lite pengar, drygt 100 kronor i månaden. Det kanske du också har råd med?

*

I kväll var det 7.5 plusgrader ute, men även om hösten varit ovanligt mild så närmar vi oss den tuffaste tiden: mörker, blåst, skånsk vinter med regn eller kanske snödrev på tvären och då får vi se hur det går med träningsfliten.

I kväll blev det en milrunda och jag avslutade därmed ytterligare en träningsmånad på 120.5 km och det betyder i sin tur att halvårsmålet på 600 km redan är avklarat med råge fast det återstår en hel månad av härlig löpning och att jag – faktiskt – fortfarande håller rätt ”tempo” för att ta mig till Treriksröset fågelvägen under ett år. Så här ser statistiken ut för mina löparår, som jag alltså räknar från den 19 juni:

2012 sprang jag under dessa fem månader 364.9 km (= 73 km/månad).
2013 noterade jag 463.5 km (= 92.7 km/månad)
och i år, 2014, är jag uppe i hela 669.2 km (= 133.8 km/månad och en ökning med hela 44 procent). Det känns rätt lagom, jag har svårt att se att jag skulle ha tid och ork nästa höst att öka träningsdosen ytterligare.

Ska nu ta det lugnt till på lördag och samtidigt fundera över om jag den närmaste månaden ska träna fler och kortare pass eller ta färre pass och sikta på längd. Nästa lopp är på nyårsafton i Köpenhamn, 21.1 km, mitt tredje nytårslöb. En riktigt god tradition!

RunTobyRun

 

Tungt…

shoes

Det är tungt nu. Och mörkt, väldigt mörkt ute på de skånska landsvägarna där jag nu hunnit beta av tre träningspass efter min halvmara på Österlen och när jag legat därute och gnuggat kilometer har jag tänkt en hel del på Kristina Paltén, ni vet tjejen som häromdagen slog världsrekord i att springa på löpband:

32,3 mil på 48 timmar.

Alltså, allvarligt talat… Hur är det möjligt? Hur kan kroppen klara en sådan utmattning utan att gå sönder. Och hur mår man efteråt? Jag är grymt imponerad av insatsen samtidigt som jag innerst inne tycker att det är knäppt. Jag har ju inte direkt glömt hur trött jag var sista milen på maran i Barcelona i våras… Där jag nöjt pustade ut och beskådade min medalj hade Kristina alltså haft 6,7 maror kvar.

32,2 mil på 48 timmar… Visst är det respekt! Men ändå…

Träningspassen har väl gått sådär, ingen vidare fart under fötterna men det har heller inte varit meningen utan jag är inne i en lite lugnare fas. Nästa pass blir nummer 100 för i år och det känns ju alltid lite speciellt och för att göra det ännu festligare har jag nu växlat över till ett par nya blåa dojor. Så nu jäklar, nu ska det tränas!

RunTobyRun!

 

ÖSTERLEN: Hälften hade varit nog…

10557217_479261508881036_5369242557490853197_n

sverige
#16 – 141101:
Österlenmaran 21 km
2.00.49


…och så fick det bli! Det var dimmigt värre ute på Österlen och redan efter 6-7 km började benen kännas som gummi och när jag passerade 15 km så bestämde jag mig för att inte försöka ta mig runt hela maran utan gå i mål halvvägs i Borrby tillsammans med halvmarafolket. Ett beslut som kändes helt rätt när jag väl var där och som känns helt rätt även i dag. Tiden i mål var 50 sekunder över min planerade passertid vid 21.1 så det var helt ok.

Österlenmaran var mitt första lopp i mörker – så hur var det? Tja, först och främst så var det ju egentligen inte så mörkt utan mer som att springa i filmjölk. Sikten var sällan mer än 10 meter och dimman låg som en våt film framför pannlampan och det innebar bland annat att det var svårt att se banmarkeringarna – trots att arrangörerna utlovat tydligare skyltar eftersom flera löpare sprang fel i mörkret förra året. Som tur var hade jag, på de mest kritiska ställena, löpare framför mig som visade vägen när det plötsligt satt en skylt i diket mitt ute i ingenstans.

Men även bland bebyggelsen var det si och så med markeringarna. På väg ut från borgen på Glimmingehus fick vi gissa oss till vilken väg som var den rätta. Och i Hammenhög, efter cirka 9 km, var det fullt av folk i byn som stod och hejade men när jag kom till det kritiska korset så var det marschaller i hinkar både framåt och till höger och många hade klätt sig i reflexvästar, så det gick inte att se vem som var funktionär. Fick fråga mig fram och en man sa ”där är ju vätskekontrollen” – men den syntes ju inte förrän man kommit runt kurvan… Dåligt!

Det fanns heller inga avståndsmarkeringar längs med banan, så det var tur att jag hade min runkeeper i örat – speciellt med tanke på dimman och att det i tidigt i loppet var en cirka 3 km lång raksträcka i motvind. Dimma och motvind är ju faktorer som gör det snudd på omöjligt att försöka känna av vilket tempo man håller och hur långt man sprungit, men nu fick jag den information jag behövde.

Innan loppet räknade jag med att startfältet skulle bli ganska utspritt och att jag skulle få tillbringa huvuddelen av sträckan ensam med min lampa, men så blev det inte. Det var hela tiden löpare runt omkring mig och eftersom stafett- och halvmarafolket startade strax efter helmaran så blev jag hela tiden omsprungen av piggare löpare och det gjorde att jag hade svårt att hitta min egen rytm. Normalt sett tycker jag att det är lättare att hitta det där flowet i mörker, men här blev jag hela tiden störd och i några fall kände jag mig tvungen att haka på i ett högre tempo för att inte riskera att springa fel.

Det var kanske inte så där ”magiskt” som jag hade hoppats, men definitivt en annorlunda och kul upplevelse att springa med i pärlbandet av lampförsedda löpare och det hade säkert varit fantastiskt att nå målet i Simrishamn där det, av bilder att döma, var party-stämning när löparna gick i mål. Snabbaste fötterna klarade förresten banan på nytt rekord, precis under 3 timmar.

Kommer jag att göra om det och kuta nästa år också? Tja, vi får väl se…

5 km: 26.12 *
10 km: 53.36 *
15 km: 1.23.32 *
20 km: 1.54.28 *
21.1 km: 2.00.49
(* tider från runkeeper eftersom Österlenmaran bara tar officiell tid vid 21 och 42 km)

Pannlampan laddad – nu kör vi!

Nummerlappen är uthämtad, pannlampan laddad och jag har bestämt mig: jag ska försöka ta mig runt hela varvet i mörkret på Österlen: 42 195 meter. Vädret är milt och det verkar bli en kväll utan regn och allt för hårda vindar men dimmigt och hög luftfuktighet. Så det ser ändå ganska bra ut!

österlenhöjdproifil

Hör du till dem som tror att Skåne är platt? I så fall ska du ta en titt på banprofilen som faktiskt bjuder på ganska intressant läsning. Starten i Gärsnäs ligger cirka 55 meter över havet, efter fyra kilometer kommer en ganska rejäl stigning upp till banans högsta punkt: 77 meter över havet. Sedan går det i huvudsak neråt förbi Hammenhög, Glimmingehus och Borrby ner till 30-kilometerspasseringen vid Skillinge. Sedan en liten puckel igen innan löparna kommer ner mot havet, 2 meter över havsytan för att vara exakt och har jag kommit så långt så kommer jag att vara överlycklig – även om det förstås kommer att bli jättetungt den sista biten in mot målet på torget i Simrishamn.

Österlenmaran blir, om jag kommer i mål, min fjärde mara:

1987: Stockholm (4.05)
2013: Köpenhamn (4.24) LÄS MER
2014: Barcelona (4.53) LÄS MER

Dagens mål blir, självklart, att ta mig runt. Normalt trivs jag ganska bra att springa i mörker. Det är lättare att hitta in i ett ”flow” med en behaglig rytm, bland annat för att man slipper tänka på trista och jobbiga saker som långa raksträckor eller jobbiga backkrön, man kubbar helt enkelt bara på och tar allt som kommer innanför ljuskäglan som det är.

Frågan är förstås hur länge jag ska orka – i de senaste inläggen har jag konstaterat att 30 km nog hade varit perfekt längd, nu gäller det att bita ihop ytterligare 12 km. I Barcelona passerade jag 30 på drygt 3 timmar och gör jag bara det, ja då har jag ju faktiskt lika lång tid på mig för att klara sista 12. Det ska gå, även om det skulle innebära att jag gick hela vägen från Skillinge till Simrishamn.

Så vi ber fanklubben att köra fram limousinen och hämta mig i Simrishamn klockan 23, det vill säga att jag räknar med att gå i mål under fem timmar. Men det hade ju varit roligt att greja det snabbare än Barcelona (4.53), det är ju alltid en morot att slå sin senaste tid.

Så….nu kör vi! Klockan 18 går starten, håll tummarna!

RunTobyRun!

Att det ska vara så svårt…

7 dagar, 1 timme och 13 minnuter förkunnar nedräkningen till mörkermaran – eller halvmaran – på Österlen och nyduschad efter ett 15 kilometerspass har jag ännu inte kunnat bestämma mig för vilken av sträckorna jag ska ställa upp på. Att det ska vara så svårt!

Sunda förnuftet säger förstås 21 km, det jag vet att jag klarar, och hade det varit 30 km så hade det varit perfekt. Men 42… Trots allt är det bättre mentalt att springa 21 km och veta att man utan problem hade grejat en mil till än att bryta maran med en mil kvar att springa.

Samtidigt får man inte glömma bort, att om man aldrig satsar så kommer man heller aldrig att lyckas klara ett så tufft mål som att kuta ett helt Marathon. Alltså antar jag att det inte finns något ”rätt” eller ”fel” och att ingen annan än jag själv kan – eller har rätt – att fatta beslutet. Fast just nu hade det varit skönt om någon pekade med hela handen och sa åt mig vad jag skulle göra…

simrishamnvader

En snabbtitt på SMHI:s tiodygnsprognos visar att det ljumma vädret kommer att hålla i sig, att det kommer att bli ett tvåsiffrigt gradtal och det är ju perfekt. Risk dock för regn även om det inte verkar vara något nytt skånskt ösregn i sikte. Däremot ser det ut som att vindarna kommer att tillta lagom till loppet och det kan ju ställa till det för vi kan väl utgå från att det blir motvind…

*

Några dagar innan ett lopp brukar jag alltid förvandlas till en hypokondriker, som känner efter både här och där och konstaterar den ena krämpan efter den andra. Just den här gången har jag anledning att vara orolig – både fru och dotter snörvlar och har man ingen rymddräkt att krypa in i så är det stört omöjligt att hålla sig undan basiluskerna och vem vet, det kanske inte blir något lopp alls och det vore ju förstås jättesynd för jag har verkligen sett fram mot den här utmaningen!

Har tänkt att jag ska hinna med ett pass till innan loppet, på tisdag, men redan nu kan jag konstatera att jag sprungit längre under oktober än vad jag gjorde i oktober förra året och det är femte månaden i rad som jag lyckats öka träningsdosen. Snitt-tempot hittills i år har varit 5:31/km.

RunTobyRun!

 

 

 

 

 

Beslutsångest

morker

Beslutsångest är bara förnamnet. Med mindre än två veckor kvar till höstens stora höjdpunkt, Österlenmaran i pannlampornas sken, kan jag helt enkelt inte bestämma mig för om jag ska springa hela maran eller bara halva. 21 känns för kort, 42 för långt och det bästa för mig hade förstås varit om loppet varit något mittemellan, typ 30 km.

Gjorde mitt sista långpass i lördags, 25 km, och det var rätt tungt på slutet och rätt skönt att jag inte behövde springa längre. Å ena sidan vet jag, att när jag kommer till Borrby idrottsplats för 21-kilometerspasseringen så kommer det att vara oerhört frestande att springa vidare. Å andra sidan finns ju alltid risken att man känner sig ”halvdöd” efter tre mil och ”ännu-närmare-döden” vid 35. Men väl där så ska väl sista biten gå på ren vilja…

Bäst är kanske att avvakta till den 1 november och låta dagsformen och vädret avgöra. Hittills har vi i Skåne haft en ovanligt mild oktober, fast ganska blöt, men om två veckor kan det mycket väl vara snö på gång – även om det inte känns så. Jag är rätt säker på att vi kommer att ha ett antal plusgrader, frågan är snarare hur det blir med regnet. Men pannlamporna (tar med en extra i reserv) är laddade och jag med – det här loppet ska verkligen bli häftigt!

Fyra träningsmånader är avklarade sedan midsommar och hittills ligger jag 185 km plus jämfört med förra året och har ett snitt på 137 km/månad. Får hålla mig däromkring och inte toköka, för jag känner mig lite öm i höger knä emellanåt. Att trappa upp ännu mer kan få dystra konsekvenser och det vill jag verkligen inte.

Ska nu ta det lugnt i några dagar och räknar med att bara göra ytterligare tre pass innan Österlenmaran: torsdag, lördag och nästa tisdag. Sen gäller det…

rånäs
Ur arkivet: springer Brukslunken i Rånäs (= klassisk löparmark) 1983, det vill säga på våren i nian. Löparmodet var visst lite annorlunda på den tiden, inte minst vad gäller strumporna. Kan dock inte minnas hur långt vi sprang. 6.5? Eller långa varvet, 13 km?

RunTobyRun!

Livet är underbart

höstspring

Hösten visade sig från sin allra bästa sida – klar himmel, sol, nästan vindstilla och 16-17 grader fast vi hunnit till mitten av oktober.

Det var i lördags, det.

I kväll var det ”back to normal”. 11 kilometer i ösregn, ösregn och åter ösregn. Bara att bita ihop, fast egentligen störs jag nästan aldrig av regnet, i alla fall inte om jag har keps med en ordentlig skärm som skyddar ögonen. När det däremot börjar bli blött i skorna, då börjar det bli påfrestande, och ikväll inträffade Den Obehagliga Blötan efter ungefär 7 kilometer. Å andra sidan klarade jag av att springa 3 mil i spöregn i Köpenhamn förra våren, så varför klaga?

Dagens blöta runda innebar att jag nu kutat 100 mil sedan nyår och det är förstås en milstolpe som alltid känns lika speciell och det tog mig 91 timmar och 43 minuter i effektiv löptid. Håller bara knän och annat så kommer jag förhoppningsvis upp i 125 mil innan året är slut.

Men det är skitsamma… Nu ska alla blöta kläder in i tvättmaskinen!

RunTobyRun!

 

Taggarna utåt

Det var en sån där kväll man önskar att man låtit bli. En sån där kväll när det inte känns värt mödan längre, när det kanske finns vettigare saker att göra än att plåga sig.

Det var mörkt, regnigt och blåsigt och jag var trött, hungrig, borde gått på toa, luktade häst och kände mig fortfarande seg efter halvmaran i lördags. Så varför la jag mig inte bara i soffan och käkade ostbågar? Jo, för att jag behövde fylla på träningsdagboken och började känna mig rastlös efter fyra dagar utan löpning. Och trots allt är det ju de där passen, när man lyckats besegra hela ursäktskatalogen, som brukar kännas bäst efteråt. Men nu kände jag bara tomhet.

Försökte tänka på något roligare, som att jag sprang ikapp en igelkott häromdagen. De är rätt snabba, de där rackarna, på korta sträckor men knappast på 12.8 km så jag sa ”hej kotte” och sprang vidare utan att han hade någon chans att hänga på. Inte undra på att han hade taggarna utåt.

RunTobyRun!

MALMÖ: Undrar om de andra njuter av utsikten?

10644913_467464213394099_5370080553112062280_n

sverige
#15 – 141004:
Malmö halvmarathon

1.48.22


Man hinner tänka ganska mycket under 21 kilometer. Ibland alldeles för mycket och när det börjar övergå i tvångstankar gäller det att tänka på något annat.

Malmö halvmarathon (och Malmö höstmil) avgjordes igår i vackert höstväder, om än lite blåsigt ute på Hylliestäppen, men det kunde varit värre. Insåg vid första kilometerskylten att jag i vanlig ordning gått ut lite för fort, sänkte farten något och kom snabbt in i mitt tänkta flow runt 5:00/km och när jag varvade inne på Malmö stadion efter en mil så var det ganska exakt enligt tidtabellen: 49.15.

Sedan dröjde det inte länge förrän jag kände att det här inte var min dag, att jag nog inte skulle kunna matcha tiden från Trondheim (1.47.02) och absolut inte hålla 5 blankt hela vägen (1.45.30) vilket var mitt drömresultat innan loppet. Jag ska inte skylla på något, som att det blåste eller att det var en massa artificiella backar på andra varvet, det vill säga gångbroar över några av Malmös matarleder utan det är kanske så enkelt att jag efter sommarens hårda träning redan haft min formtopp. I mål klockades jag på 1.48.22 och det är helt okej även om det förstås var lite synd att jag inte orkade fullfölja mitt upplägg.

5 km: 23.42
10 km: 49.15
15 km: 1.15.27
20 km: 1.42.20
21.1 km: 1.48.22

Och det är när man börjar tappa farten som tankarna börjar komma. Som vid 13 km. Var det inte en antydan till håll? 16 km: lite ont i ryggslutet. 18 km: höger knä. 20 km: ryggslutet igen. Det är då det gäller att bita till och fokusera på något annat, tänka på hur skönt det ska bli att komma i mål. Eller se sig omkring på alla färgglada linnen och tröjor och tajta löparbyxor – många lägger verkligen ner en förmögenhet på att ha de rätta prylarna och att se bra ut när de kutar, förr i tiden ”räckte det” med ett par skor, ett par shorts och en gammal urtvättad t-shirt.

I dag, därmot, har löpning blivit hippt och därmed är det också många som tagit med sig utseendefixeringen från aerobicspasset ut på asfalten eller skogen och betalar gärna 500 kronor för ett litet linne, bara det är rätt färg och rätt logga på det. Skulle vara intressant att veta vad dagens 2000 löpare lagt ut på kläder och prylar enbart för det de har på sig just nu?

I vanliga fall springer jag ensam, det är lättast och skönast så, men när jag nu ser mig omkring bland mina medlöpare, de flesta i åtsittande tajts så är det ju en rätt trevlig syn med alla vältränade ben och rumpor (både killar och tjejer!) fast jag har svårt att tro att den som ligger bakom mig njuter av utsikten – även om rumpan är lite mindre idag än den var för två år sedan…

Nej, benen räckte inte riktigt till men känslan i mål var ändå densamma: jag gjorde det och nu väntar fyra veckors uppladdning inför höstens stora utmaning: Österlenmaran i mörker.

RunTobyRun!

Hypokondrikern vaknar

Det slår aldrig fel. Några dagar innan ett lopp så vaknar hypokondrikern i mig. Retar det inte lite i halsen? Gör det inte ovanligt ont i högra knäet? Är jag inte lite stel i nacken? Och så har vi orken, tempot och flåset som aldrig känns bra på sista passet inför ett lopp.
På lördag är det Malmö halvmarathon som väntar, 21.1 km (om de mätt upp sträckan rätt den här gången…) och givetvis präglades sista träningsrundan av tvångstankarna. Kommer jag verkligen att orka? Är inte 5 blankt per kilometer i snabbaste laget? Hade jag inte min formtopp förra månaden? Och hur var det nu med det där knäet…
Självklart ska man lyssna på sin kropp men kanske inte för mycket. För när man står där i startfållan är oftast alla skavanker som bortblåsta och benen laddade för ett betydligt högre tempo än de ville häromdagen och ibland känns det förstås lite märkligt.
Men det gäller att inte sluta lyssna efter signalerna och bli övermodig. Förra hösten skulle jag springa 15 km i Köpenhamn, tre varv runt Faelledsparken och det kändes bra första fem, men någonstans halvvägs var det som att bränslet bara tog slut. Jag stannade och pustade ut och lyckades jogga tillbaka till varvningen men är väldigt glad över att jag inte tvingade mig ut på tredje och sista varvet.
Sedan 2012, när jag började springa igen efter 16 års uppehåll, har jag sprungit fyra halvmaror: Nytårslöp i Köpenhamn 2012 (2.06.51) och 2013 (1.53.40), Copenhagen Half Marathon 2013 (1.48.55) och nu senast Trondheim halvmaraton (1.47.02) och på lördag går jag förstås ut för att slå den senaste tiden. Går det som jag hoppas kan det bli en tid under 1.45.30. Men man vet ju inte, knäet känns ju inte på topp… Och retar det inte lite i halsen?
jansep14
September är slut och det blev 141 km, vilket innebär att jag för fjärde kalendermånaden i rad tränat mer än jag gjorde 2013. Målet var från början att springa minst 100 km per månad och det (900 km) har jag passerat med viss marginal (950 km) trots att jag missade närmare fyra veckors träning i våras på grund av en envis sjuka.
Då var det helt enkelt inte läge att sticka ut och kuta. För man måste ju lyssna på sin kropp och då var det inget snack om vem som bestämde.